Gabrielle

Sommaren börjar gå mot sitt slut. Det märker jag dels i kalendern, dels när jag ser ut på regnet som strilar ner längs rutan. Jag har jobbat varje sommar sedan jag var 16 så den här sommaren har verkligen känts oändlig. Jag ser tillbaka på den och konstaterar att det kanske inte varit världens bästa sommar någonsin men jag är i alla fall så himla glad att jag fått vara ledig under så lång tid och ändå inte befinner mig i ekonomiskt trauma.

Jag mailade rektorn angående en fråga inför terminstart och inledde med "Hoppas du haft en skön sommar!" och fick till svar "Första dagen.... puh!!!!". Det måste vara samma sak för alla som jobbar inom skolan när de vaknar upp ur den evighetslånga sommardvalan. Jag försöker också komma igång så smått men märker att jag har svårt för det innan jag vet vilka små ansikten som jag kommer ha framför mig i klassrummet. Det blir ju samma latinkurser som tidigare, på sätt och vis, men jag kommer ändå behöva anpassa dem beroende på antal elever och just deras förutsättningar och intressen. Jag bara längtar till elevernas första aha-upplevelser och deras kloka frågor om dittan och dattan, sådana frågor som ibland kan uppta hela ens tankeverksamhet och - roligt nog - kan kräva större eftersökningar än bara den i min hjärnas kunskapsarkiv.

Men innan dess lär jag hinna med ett antal böcker till (det har blivit många), även om det nog inte blir mer läsande ute på balkongen. Förutom tågluffen blir det nog mitt bestående minne av sommaren 2008 - jag sittandes i solen på balkongen med en pocket i handen.

Jag läser mycket. Just nu läser jag om Pär Lagerkvists Dvärgen eller läser jag verkligen om den? Har jag läst den tidigare? Det måste jag ju ha gjort, tänker jag. Saken är att den påminner mig så mycket om Günter Grass Blecktrumman. Dvärgen gavs ut 1944, Blecktrumman 1959. Kanske luras jag bara av att de är skrivna under samma tid och att huvudpersonerna är små, rentav dvärgar, och att de är väldigt arga och sura på sin omgivning. Intressant att både Grass och Lagerkvist har hittat känslan av totalt hat i en sådan liten figur, som att det skulle vara enklare än att gestalta självaste Hulken.

Det är i alla fall ett boktips till er, som inte redan läst den, även om jag redan tipsat lite påminnande om Lagerkvist, rädd för att hans minne ska dö ut.

Vad ska man mer läsa? Tips mottages gärna.

Kort och koncist: Zürich maste vara den vackraste staden jag nagonsin besökt. Rom inkluderat.

Men vi längtar efter berg och bad och om vi hittar nagot passande kommer vi tillbringa helgen vid nagon mysig sjö vid Alpernas fötter.

Pengarna är inte slut än. Puss /Gabi

Hälsningar fran Wien - Österrikes hektiska men vackra huvudstad. Vi lämnar staden i kväll för att aka vidare till Schweiz, vilket jag har längtat efter under hela resans gang. Jag orkar inte redogöra för allt vi har gjort och inte har gjort, men det här var i alla fall var andra hallplats för resan - tidigare var vi ju i München, där det mest blev omkringvandrande och en himla massa tysk öl (alla dricker ju öl där).

I dag har vi i alla fall besökt huset där Sigismund Freud levde under manga ar fram till han gick i exil 1938. Har även avnjutit en apfelstrudel med glass.

See ya later, in another town somewhere in Europe. Ciao!

Det är dags att fly landet, det är det verkligen. Så jag har packat en ryggsäck, köpt ett interrailkort och drar söderut i natt. Destination München.

Vad som händer sen får känslan avgöra.

Auf wiedersehen.

I juni 2008 kan man som huvudrubrik på text-TV läsa "Zlatans knä håller för nästa match". Svenska folkets största angelägenhet denna månad anses alltså vara ett vänsterknä. Det gör mig glad. Inte för att det visar att jag inte är ensam om att älska fotboll, utan för att nyhetstorka tyder på frid, lugn, semester. Man har tid att bry sig om någon annans knä, kanske i stället för sitt eget, som man ju borde sätta i rörelse för att förebygga stelhet och kroppens runda former.

Men just detta ord "borde" är förbjudet på sommaren, försöker jag intala mig. Nu finns inga "borden". Nu är det vakna på morgonen och tänka "Vad ska jag göra i dag?" och inte känna att det finns begränsningar förutom eventuellt de ekonomiska. Det är äntligen ok att ägna två timmar åt att surfa på Wikipedia bara genom att klicka länkar, se på filmer som laddats på datorn men vilka jag aldrig hunnit se, åka till IKEA bara för att köpa ett par skålar för 5:-/st. och förstås läsa. Om jag vill. Bara då.

Jag är nästan missnöjd över att huvudet fortfarande är inställt på att gå upp tidigt och på att gå efter en kalender. Någonstans vill jag vara ovetande och undra om det är onsdag eller söndag, om klockan är ett eller sex eller midnatt. Men det finns begränsningar i Gabrielle-världen, någon koll måste man väl ha. "Borde" man väl. Och så är jag tillbaka i svårigheten att känna sig helt fri och obunden. Kanske för att jag inte vill det.

Liksom jag inte vill gå ut på promenader i stekande sol. För att få bort ryggonten (för mycket soffsittande framför fotbolls-EM) blir motionen i stället tokdans i lägenheten till nån bra låt, en väldigt underskattad motionsform. Det är väldigt rehabiliterande för trötta själar. Och kanske något Zlatan och hans knä "borde" testa.

I helgen ska jag få träffa min brorsdotter för första gången och tanken på det får hjärtat att skutta till i bröstet. Så i dag gav jag mig ut för att hitta någon passande present till ett litet liv som bara varit på jorden i två månader. Det är alltid lika roligt att köpa presenter till barn och bebisar; allt är så färgglatt, sött och petit. Små klänningar som bara är några tiotal centimeter i längd, strumpor så små att de försvinner i handen, tröjor i samma modeller som jag skulle använda fast trettio gånger mindre... Köprundan blir alltså mer än den vanliga presentinhandlingen - plötsligt står jag och funderar över livet och mysteriet människan, som gror i magen och växer och växer och sedan krymper ihop lite grann och försvinner.

Jag och barn är dock en väldigt rolig men ibland opassande kombination. Eftersom jag är yngst i en syskonskara på fyra där det dessutom aldrig var någon som skrek eller bråkade (ja, inte vad jag minns i alla fall), så är jag extremt ovan vid allt det oljud som barn för. Jag hör egentligen alla ljud ganska dåligt förutom de väldigt höga tonerna (som jag däremot hör extremt bra - jag kan vakna av en pipig väckarklocka som är bortom flera stängda dörrar) och det gör att jag kan bli helt crazy av barnskrik. På samma sätt reagerar jag på barns irrationella sätt och på hur de tjaaaatar till öronen trillar av. Om jag någon gång får barn så kommer jag helt klart bli en sån där mamma som tycker att mitt eget barn är en ängel medan alla andra är små djävular.

När jag strosade runt där bland gosedjur och såpbubbleflaskor väcktes nästan bebislusten i mig, men då det formulerades i huvudet såsom att "jag vill ha en egen liten docka att pyssla om!" kom jag på att jag inte är redo. Ett barn är ju ingen docka. De är däremot ett väldigt eget folk med väldigt egna egenskaper. De är som nån person man träffar i utlandet och som man inte riktigt förstår sig på, varken hur han beter sig eller talar. Och ändå är de bara oritade blad, som ivrigt testar sig fram för att leva i den värld som jag är i och för att försöka förstå mig. Även om de inte vet om det och även om jag verkligen inte märker det.

Men Elsa förstår säkert sin faster. Även om jag inte gör det.

Egentligen är det inte avslutning förrän den elfte juni, men eftersom betygen ska sättas redan nu så börjar både elever och lärare (ja, även jag) slappna av och se terminen som, i princip, avklarad.

För att en elev ska få ett visst betyg måste jag givetvis få bevis för att eleven ligger på just den nivån. Det vet eleverna väl om, men för såna elever som ligger och nosar på ett betyg men som bara är just nära är det något ångestfyllt att berätta om ett betyg som jag vet att eleven är missnöjd med. Det är ju inte mitt bekymmer egentligen, men det känns ofta så ändå. Jag blir ofta precis lika besviken som eleven är på sig själv.

Och så har jag gjort utvärderingar med många klasser där jag fått fram många förslag på förbättringar för läromedel och arbetsuppgifter och även många klappa-sig-själv-i-ryggen-kommentarer i stil med "lyxigt att få ha en lärare med så breda kunskaper" (who? tänkte jag), "jättebra variation", "man får alltid extrahjälp när man ber om det", "bra på att förklara" etc. Alla yrken borde ha utvärderingar! Det är en riktig självförtroendeboost.

Förutom det så har jag äntligen rott i land mitt sagoprojekt inom latinet. Alla mina elever i Latin A har skrivit sagor och så har jag skapat ett litet sagohäfte som alla får ta med sig hem. Det blev toppen! Jag sa till mina elever att "det är ju inte alla som klarar av att skriva en hel text på latin i sin livstid! det har ni redan gjort!" och de har sett genomstolta ut. Tänk vad mycket man kan göra inom det härliga ämnet latin! Om någon där ute är intresserad av tips eller uppgifter av olika slag så är det bara att höra av sig.

Och samtidigt som det är skönt att sommaren och ledigheten kommer så är det ångestladdat att lämna mina elever och lämna skolan och inte veta hur mycket jag får jobba där till hösten. Nu badar jag i ett hav av ovisshet. Och det är kanske dags att göra det också efter den här hektiska våren.

Lägre elevantal i den kommunala skolan än någonsin, har tidningarna skanderat på sistone, angående den skola som jag arbetar på. Förvisso har jag alltid varit skeptisk mot friskolor men jag trodde aldrig elevers intresse för dem skulle drabba mig så direkt som det gjort nu. I dag fick jag nämligen besked om att jag får överge de svenskkurser som jag nu undervisar i och som jag önskade få fortsätta med till hösten. Det är fullt förståeligt: sist in - först ut gäller ju även i skolans värld.

Så plötsligt har min tjänst gått från 100 % till knappa 20 % som latinet kommer utgöra till hösten (även det mindre än nu). Vissa av mina elever ville skriva protestlistor och lämna till rektorn, vilket ju är hedrande, men det kommer väl knappast hjälpa. Eleverna kommer i andra, om inte tredje, hand när man fördelar kurserna sinsemellan. Kontrakten betyder mer.

Men vad göra... Man trodde läraryrket var något stabilt och tryggt men det känns mer och mer som ett frilansarbete. Typ erbjuda sina tjänster och önska att man kan få ihop timmar genom ett segt pysslande och pusslande.

Så det är bara att söka vidare. Sysslolös blir jag väl inte (men kanske pank), då jag redan fått ganska många intressanta tips. Men det är tråkigt att lämna över ens nyfödda barn åt slumpen - och när jag uttrycker mig så utan eftertanke kommer jag på att jag ser mitt yrke som något större än bara just ett jobb. Kanske bör jag stänga av känslorna på jobbet och se eleverna såsom vissa lärare och skolpersonal gör - såsom opersonliga kunder till det kunskapspaket en lärare ska leverera.

Så fan heller.

När man jobbar väldigt (för svagt förstärkningsord, men jag vill inte svära) mycket och kanske i synnerhet när man jobbar med ungdomar, så gäller det att hålla hårt i optimismen. Om en sak går fel så har man aldrig tid att gräma sig över den, utan det är bara att fortsätta köra och tänka på den saken eller de saker som gått bra. Därför började jag häromveckan uttala mig om att "Dagens vinst är..." men knappast att tala om "Dagens förlust". När Erik frågar hur det har gått på jobbet brukar jag inte vilja älta mitt oflyt eller gnälla över saker och ting utan kan då bara redovisa dagens vinst!

I dag har varit en sån där riktigt skön dag med bara glada elever och då är det svårt att hitta något som inte är vinster. Men förra veckan exempelvis hade jag läsprov på romaner som mina svenskelever hade läst. Bara halva klassen kom till provtillfället och av dem fick inte heller alla godkänt. Men jag fann ändå en vinst i att en elev som har haft svårt i svenskan tidigare berättade om hur han läst igenom boken två gånger av purt intresse, även om de bara behövde läsa halva! Blir man inte salig?

Och när en elev som varit så nervös att hon inte ens vågat ta orden "muntlig redovisning" i mun ställer sig framför klassen och håller en fullständigt godkänd redovisning så ler inte bara ögon och mun utan själva själen.

Men ja, det är skittufft. Och otacksamt. Och tröttsamt. Men varför fokusera på det?

Ja, det är det faktiskt. Kanske är det skoldjävulen i mig som vill ge tillbaka för alla timmar jag själv ägnat åt att klara av de där proven som andra har gjort till mig. Kanske vill jag bara ge tillbaka, men det känns faktiskt inte så. Jag anser själv att jag är väldigt snäll när jag gör prov. Jag väljer aldrig ut de allra svåraste glosorna, mina frågor är så tydliga de bara kan bli och jag är noggrann med att motivera varje uppgift efter hur svår den är att lära in och vilken relevans eleverna har av att kunna just dito.

Däremot har jag en jobbig förkärlek för kvantitet. Jag vet att det inte är så populärt bland eleverna att få ett sexsidigt prov med hundratalet översättningsmeningar, så nu har jag fått dra ner på uppgifter och sedermera sidantalet avsevärt. I stället sitter jag och letar passande bilder på gladiatorer, böcker och andra finurligheter som jag kan kopiera in för att det ska se lite roligare ut.

Jag gör prov på löpande band. Ett prov i Latin A i tre olika varianter (ingen ska kunna fuska på mina prov) och ett prov i Latin B. Sen får det vara nog med latinprov i alla fall fram till maj.

Jag har blivit varnad för snöstormar och chockhalka och en ny istid och gud och hans faster och var orolig att jag inte skulle kunna köra norrut till helgen. Men skånevädret är lika fjösigt som vanligt, det vill säga smådugg och några plusgrader. Om det inte slår över totalt i natt ser jag fram emot en småländsk påskhelg med ägg- och sill-frosseri åtminstone för mig, men dock inte för min antikomplettfosterian* (eller antioverian, som jag tycker det borde heta) till pojkvän.

Love.

* Ecke-ord som innebär ungefär att vara emot att äta ägg när ägget inte är utblandat som exempelvis i bröd

I går var den första dagen under vintern 07-08 då det föll snö som lade sig på marken här i Lund. Är det någon sorts förskjutning av årstiderna eller? Jag märker nämligen inte av den där temperaturhöjningen som det sägs att miljöförstöringen leder till. Tycker det är kallt "jeden fucking Tag" så att säga.

I går glömde jag även för ovanlighetens skull att köra in bilen i garaget till natten, så i morse fick jag stå och skrapa rutorna som en tok (jag skrapade så att skrapan gick sönder) och sedan köra i typ femti hela vägen till Eslöv med vindrutetorkare som var fastfrusna i rutan ända fram till Gårdstånga.

Men solen sken i alla fall och det blev en riktigt fin dag. Jag har bland annat läst Lagerkvist- och Tranströmer-dikter med mina elever. De var verkligen aktiva i sin dikttolkningar och vi hade två riktigt roliga timmar ihop. Dessutom har jag kunnat lösa upp en massa knutar som funnits på min att-göra-lista alltför länge. Skönt.

När jag slutade för dagen hade den mesta snön smält bort i vårsolen. På vägen hem körde jag fortare än femti och tänkte att det kanske blir varmare då.

Förra veckans måndag, minns jag nu, gick Erik upp tidigt och frågade "När börjar du i dag?". "Nästa måndag" svarade jag då lite kaxigt. I morse fanns det ingen kaxighet whatsoever i själen, då Erik kunde gotta sig i duntäcket medan jag fick köra mitt vanliga chockvakningstrick: kalldusch och botten upp med kaffekoppen.

Flera gånger i veckan är det någon kollega eller någon bekant som frågar hur det går för mig på jobbet och jag brukar bara svara att det rullar på bra. Men egentligen är det är rätt svår fråga. Kanske borde man ställa den till eleverna i stället, eller sätta in en utomstående som kan granska mig. Enligt vad jag tror så gör det ju just det jag svarar: rullar på. Tiden går och vi får saker gjorda och jag har planerat in prov och vissa elever jobbar på bra medan andra jobbar på mindre bra. Jag vet liksom inte med vilken måttstock jag ska mäta mig.

Jag kan ju bara svara enligt hur jag upplever det och det är att jag trivs, att det känns som att jag gör nytta och att jag tycker det är roligt. Svaret på hur det egentligen går får jag ju först senare: i utvärderingar, vid provresultat (till viss del) och när jag kan sammanfatta kurserna.

Något annat som rullar på riktigt bra just nu är min kroppshydda. Den har fått rejält med fett och socker under hela lovet, något smarrigt dagligen, och jag känner mig ganska däst. Min plan var ju att hinna med ALLT under lovet, inklusive daglig motion och minst ett par riktiga träningspass. Det blev tyvärr inte så. Det som hanns med var en del arbete men framför allt en hemskt massa soffliggande och sömn varvat med resor till Växjö, Helsingborg och Landskrona.

Men det är ju bara tre veckor till påsklovet...

Dagen innan alla hjärtans dag och jag lyckades äntligen komma in på mitt självklara tema för veckan, kärlek, under min slogan "Amor omnibus!". Jag satt i morse och väntade på att latinarna skulle komma till förmiddagslektionen och när ingen hade kommit efter fem minuter började jag ana ugglor i mossen. Det visade sig att jag hade missat att kolla elevernas skrivschema och att de hade examination i ett annat ämne i dag, så det blev ingen lektion. I stället klippte och klistrade jag ihop ett kärlekscollage att hänga upp på latinanslagstavlan. Det hade formen av ett, så klart, stort rött hjärta. Jag brukar inte se att någon stannar upp vid anslagstavlan men i dag såg jag genast några intresserade elever (som ej läser latin) som jag genast hoppade på och bombade med latinska fraser. Eftermiddagslektionen blev i alla fall av som vanligt och efter lite (läs mycket) futurumtragglande blev det klippa och klistra även för eleverna, som fick skriva alla hjärtans dag-kort på latin. Därefter började jag gulla lite med ett barnbarn till en kollega, en åtta månader gammal skönhet som tittade undrande på mig med sina enorma blå ögon. En riktig dagisdag alltså!

En dag till på jobbet, sen har jag mitt första sportlov på 6 år.

Jag kommer till nya insikter varje dag i det här underbara yrket. Dagens insikter är följande:

* En lektion går alltid bättre när man är positiv, även mot de som är sura och bråkiga.

* Om man ställer in sig på att man - bannemej - ska göra eleverna intresserade så går det!

* Det bästa man kan göra när eleverna kommer in i klassrummet är att se alla i ögonen och säga hej till varje elev (ännu bättre om man står i dörren).

* Att koppla dåtida litteratur till nutida litteratur eller till och med till TV-program = always a winner! (I dag kopplingen mellan Crusoe och Lost och Expedition Robinson).

* Ärlighet (fast med en liten snurr ibland) varar alltid längst! "Alltså, jag vet att den här stencilen (där ni ska fylla i latinska verb i samtliga konjugationers böjningar i alla personer i singular och plural i presens, imperfekt och futurum) ser urtråkig ut men sånt här måste man göra ibland bara, ni kommer vara överlyckliga när ni är klara!"

Detta varvat med förra veckans insikter om att
* jag inte måste bli arg på eller säga till alla som väljer att inte arbeta på lektionerna och att

* eleverna alltid ska ta sitt eget ansvar (jag ska inte ta det åt dem)

gjorde den här måndagen riktigt lyckad. Så låt oss alltså glädjas.

Rubriken nedklottrad med förhoppning om att det inte ska bli en profetia. I dag har nämligen varit en typisk jobbig måndag med undantag från det snälla solskenet som kom fram under eftermiddagen.

Tvingade mig upp strax efter 6 och kände mig som en riktig zombie. Såna här morgnar vill man vara elev och inte lärare, tänkte jag. Det tänkte tydligen många av mina elever också. Och som vanligt känns det som att det är mitt fel att eleverna pratar, att det handlar om oförmåga att engagera eller att få tyst på alla. Delvis är det väl det, men vem orkar tjata tjugo gånger på någon som bara ger en nedlåtande blick tillbaka? (Alltså jag vet att man inte får säga så som lärare, men jag har bara lust att skrika att vafan gå då ut härifrån om det inte duger och så får du ett fett underkänt i betyg! men läraren ska ju vara solidariteten själv förstås.) Så dagen fullföljdes med stök och bråk och svammel och jag har tappat tålamodet hur många gånger som helst.

Lärare ska inte bli irriterade. De ska snällt tacka och ta emot när man blir utkastad från sitt kontor för att väggen ska byggas om. Så i dag har jag fått bära på tre ton böcker och ytterkläder över halva Eslöv och för varje meter blev min blick lite kyligare och min ton lite grinigare. "Jag är hemlös" beklagade jag mig för alla kollegor jag stötte på och insåg i sekunden jag uttalade "hemlös" att jag lider av i-landsproblem de luxe.

Så är det vissa dagar och i synnerhet på måndagar. I morgon har jag bestämt att både jag och elever ska vakna till solsken och fågelkvitter.