Så här har det gått
Ja, någon kanske undrar hur det har gått för mig på jobbet. Hur jag ser på mitt val av yrke så här åtta dagar in i arbetslivet. Hursomhelst undrar jag själv, vilket är motivation nog för att skriva några rader om det.
Så där sammanfattningsvis skulle jag bara kunna säga att det har gått bra. Alltså, mitt mardrömsscenario var att jag skulle sitta hulkande i hörnet av ett nedsläckt klassrum efter att ha kastat ut eleverna, då de förnedrat mig och slängt tomma läskburkar på mig till den grad att hela jag blivit blåmärkt. (snyggt verb ala Gabrielle)
Så blev det inte. Så fort jag klev in i klassrummet som uttalad vikarie, och lärare, förvandlades jag - uppenbarligen - till en vuxen person som har rätten att bestämma och styra i klassrummet. Därmed är den viktigaste punkten avklarad: eleverna tror på mig, de lyssnar på mig och visar någon sorts respekt.
Jag börjar få någorlunda kontroll, börjar hitta helt okej på skolan (första dagen gick jag i en cirkel runt hela skolbyggnaden för att hitta matsalen), har lärt mig de flesta av elevernas namn och har bekantat mig med ganska många kollegor. Det är någon dagligen som frågar hur det är med mig, om allt går bra och om läget är under kontroll. De kan inte förstå hur värdefullt det är!
Jag måste erkänna att jag trivs lite bättre med att undervisa i latin än i svenska, av många anledningar. I latinet arbetar vi rätt konkret, upplever jag det. Vi går ner på bokstavsnivå t.ex. för att se hur ett ord böjs eller vilken etymologisk bakgrund det har. Det blir enkelt att driva fram undervisningen på det sättet. Och så är det enkelt att se hur och om eleverna lär sig något. Kursplanen innehåller både språkhistoria, realia, ordkunskap och grammatik, så ämnena är outtömliga och variationen fantastisk!
I svenskan vet man inte riktigt vad som går hem och vad som går in. Diskussioner kan flyta ut i oändligheten i ofokuserade klasser. Å andra sidan får man chansen att ta upp viktiga teman till diskussion (sånt som är svårt att få fram i latinsk meningsbyggnad). Svenskan är ett huvudämne och det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa elevers "svenskutveckling" eller vad man ska kalla det. Men jag måste ändå säga att de flesta svensklektionerna varit givande och roliga än så länge. Jag får se hur det känns efter att jag samlat ihop mina första rättningsuppgifter...
En sak jag kommit fram till är att lärarutbildningen inte har förberett mig på vad det egentligen innebär att vara lärare. Varför har jag inte läst någon konflikthantering, exempelvis? Det tror jag man kan känna behov av dagligen beroende av vilka elever och kollegor man har. Praktiken på lärarutbildningen var verkligen givande, men kanske borde den vara mer styrd, så att man tvingas testa på hur det är att arbeta heltid. Det handlar ju inte bara om hur man ska arbeta utan även om hur man inte ska arbeta, ergo hur man gör för att stänga av jobbet. Jag kör mitt mantra varje dag för att inte dras ner av det som kan ses som en börda i stället för ett arbete: "Det är bara ett jobb, det är bara ett jobb, det är bara ett jobb..."
Om jag ska ge mig själv en brasklapp så skulle det vara att jag kanske fokuserar lite lite för mycket på mig själv fortfarande. Jag behöver i och för sig fundera över min egen utveckling och vara personlig, men inte så mycket att jag väljer uppgifter utifrån mig själv när eleverna behöver något annat.
Men nej, jag har inte ångrat mig än. Jag kommer nog jobba i alla fall ett år innan jag byter yrke. Eller tjugo. Nu behöver jag ägna kvällen åt tredje deklinationen-övningar, so off I go. So long, farewell, auf wiedersehen, adieu.
Så där sammanfattningsvis skulle jag bara kunna säga att det har gått bra. Alltså, mitt mardrömsscenario var att jag skulle sitta hulkande i hörnet av ett nedsläckt klassrum efter att ha kastat ut eleverna, då de förnedrat mig och slängt tomma läskburkar på mig till den grad att hela jag blivit blåmärkt. (snyggt verb ala Gabrielle)
Så blev det inte. Så fort jag klev in i klassrummet som uttalad vikarie, och lärare, förvandlades jag - uppenbarligen - till en vuxen person som har rätten att bestämma och styra i klassrummet. Därmed är den viktigaste punkten avklarad: eleverna tror på mig, de lyssnar på mig och visar någon sorts respekt.
Jag börjar få någorlunda kontroll, börjar hitta helt okej på skolan (första dagen gick jag i en cirkel runt hela skolbyggnaden för att hitta matsalen), har lärt mig de flesta av elevernas namn och har bekantat mig med ganska många kollegor. Det är någon dagligen som frågar hur det är med mig, om allt går bra och om läget är under kontroll. De kan inte förstå hur värdefullt det är!
Jag måste erkänna att jag trivs lite bättre med att undervisa i latin än i svenska, av många anledningar. I latinet arbetar vi rätt konkret, upplever jag det. Vi går ner på bokstavsnivå t.ex. för att se hur ett ord böjs eller vilken etymologisk bakgrund det har. Det blir enkelt att driva fram undervisningen på det sättet. Och så är det enkelt att se hur och om eleverna lär sig något. Kursplanen innehåller både språkhistoria, realia, ordkunskap och grammatik, så ämnena är outtömliga och variationen fantastisk!
I svenskan vet man inte riktigt vad som går hem och vad som går in. Diskussioner kan flyta ut i oändligheten i ofokuserade klasser. Å andra sidan får man chansen att ta upp viktiga teman till diskussion (sånt som är svårt att få fram i latinsk meningsbyggnad). Svenskan är ett huvudämne och det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa elevers "svenskutveckling" eller vad man ska kalla det. Men jag måste ändå säga att de flesta svensklektionerna varit givande och roliga än så länge. Jag får se hur det känns efter att jag samlat ihop mina första rättningsuppgifter...
En sak jag kommit fram till är att lärarutbildningen inte har förberett mig på vad det egentligen innebär att vara lärare. Varför har jag inte läst någon konflikthantering, exempelvis? Det tror jag man kan känna behov av dagligen beroende av vilka elever och kollegor man har. Praktiken på lärarutbildningen var verkligen givande, men kanske borde den vara mer styrd, så att man tvingas testa på hur det är att arbeta heltid. Det handlar ju inte bara om hur man ska arbeta utan även om hur man inte ska arbeta, ergo hur man gör för att stänga av jobbet. Jag kör mitt mantra varje dag för att inte dras ner av det som kan ses som en börda i stället för ett arbete: "Det är bara ett jobb, det är bara ett jobb, det är bara ett jobb..."
Om jag ska ge mig själv en brasklapp så skulle det vara att jag kanske fokuserar lite lite för mycket på mig själv fortfarande. Jag behöver i och för sig fundera över min egen utveckling och vara personlig, men inte så mycket att jag väljer uppgifter utifrån mig själv när eleverna behöver något annat.
Men nej, jag har inte ångrat mig än. Jag kommer nog jobba i alla fall ett år innan jag byter yrke. Eller tjugo. Nu behöver jag ägna kvällen åt tredje deklinationen-övningar, so off I go. So long, farewell, auf wiedersehen, adieu.
Böker
Nu ligger mitt och Sarahs examensarbete ute på nätet för allmän beskådan. Men som vanligt när man tror att något är färdigt så upptäcker man att något klanthuvud skrivit "Läroböker" i titeln på MUEP. Suck.
Nåväl. Läs om ni har lust. Möjligen passande som sömnmedel innan ni går och lägger er.
Nåväl. Läs om ni har lust. Möjligen passande som sömnmedel innan ni går och lägger er.
23.05
Klockan 23.05 förklarar jag min första dag som lärare avslutad, efter konstant men inte hela tiden så fokuserat arbete sedan 7. Jag är trött.
Tills vidare: God natt.
Tills vidare: God natt.
Another examen
Erik talade just i telefon med sin pappa och berättade att han hade bjudit mig på middag för att jag fått min examen. "Äh hon får ju examen var och varannan dag" sa han och jag satt och suckade i bakgrunden. I och för sig hade jag inte förväntat mig att mötas i dörröppningen av en fanferande blåsorkester, akrobater, clowner och jonglörer, men ett erkännande kan jag väl få i alla fall! Haha.
Jo. I dag gick examensarbetet upp för opposition och klarade det med den äran: godkänt fast några småändringar som kan fixas till på ett par timmar. Så det var sista sucken på Malmö Högskola, sista koppen kaffe, sista dagen (på länge?) som jag gick in i en skolbyggnad som student. Nu är jag lärare damn it. Januari 2008. Galet. Det var ju just september 1998 och jag började tänka på språkprogram. Where does the time go?
Tyvärr är plånboken lite för tunn för examenskalas, det får väl bli någon annan gång. Men magen är i alla fall mätt efter en stor portion thai-mat.
Jo. I dag gick examensarbetet upp för opposition och klarade det med den äran: godkänt fast några småändringar som kan fixas till på ett par timmar. Så det var sista sucken på Malmö Högskola, sista koppen kaffe, sista dagen (på länge?) som jag gick in i en skolbyggnad som student. Nu är jag lärare damn it. Januari 2008. Galet. Det var ju just september 1998 och jag började tänka på språkprogram. Where does the time go?
Tyvärr är plånboken lite för tunn för examenskalas, det får väl bli någon annan gång. Men magen är i alla fall mätt efter en stor portion thai-mat.
Hadrianus vall
Jag har den här veckan börjat repetera lite romersk historia för att inte verka helt bakom flötet när jag börjar jobba. Historia i all ära, men jag kan ju inte förneka att det språkliga alltid har intresserat mig mest. Den här veckan har jag träffat på latinstuderande som på ett fantastiskt sätt har rabblat fakta om de puniska krigen och då kände jag att jag kanske borde fräscha upp kunskaperna lite, eftersom de puniska krigen för mig är ungefär lika med slaget vid Cannae och Hannibal, även om jag diskuterade striderna livligt med min "favoritgubbe" på vårdhemmet i somras.
När jag satt och läste om Hadrianus vall slog det mig att jag faktiskt har varit där. Dessvärre var detta innan jag började läsa latin, men jag har ju ändå minnen av det och - kom jag på - foton! Dem måste jag leta upp, tänkte jag, och gick med bestämda steg till min samling av fotoalbum. Till min stora fasa möts jag av en bild av mig och min syster med stora rufsiga frisyrer, skrynkliga linnebyxor samt regnjackor (ja, vi såg i princip likadana ut) i förgrunden, och någon mur - kan vara vilken som helst - i bakgrunden. Ännu värre var det dock för latinläraren att läsa bildtexten:
"Jag och Terese framför en mur som skottarna byggde upp för att skydda sig mot vikingarna."
Vae vae.
När jag satt och läste om Hadrianus vall slog det mig att jag faktiskt har varit där. Dessvärre var detta innan jag började läsa latin, men jag har ju ändå minnen av det och - kom jag på - foton! Dem måste jag leta upp, tänkte jag, och gick med bestämda steg till min samling av fotoalbum. Till min stora fasa möts jag av en bild av mig och min syster med stora rufsiga frisyrer, skrynkliga linnebyxor samt regnjackor (ja, vi såg i princip likadana ut) i förgrunden, och någon mur - kan vara vilken som helst - i bakgrunden. Ännu värre var det dock för latinläraren att läsa bildtexten:
"Jag och Terese framför en mur som skottarna byggde upp för att skydda sig mot vikingarna."
Vae vae.
Tillit men lite tvivel
Nu är det snart bara en vecka tills jag börjar jobba på riktigt. Den här veckan har jag fått gå med två heldagar på skolan och träffat alla mina (sju) grupper med jag vet inte hur många elever och lärt mig namnen på kanske tio (=dåligt). Precis som när jag var på praktik så är det mycket som händer hela tiden, inte bara i klassrummet, utan även runtomkring. Jag vet till exempel inte hur många lärare jag hälsat på och förlåt, alla kära lärare, men ni ser ju nästan likadana ut allihopa. Således har jag hälsat på någon två gånger helt ovetande! Pinsamt men sant.
Några har tittat lite misstänksamt på mig och när de frågar om jag precis är klar med min utbildning så får jag det bekräftat att de nog tycker att jag ser ung ut. Möjligen får jag dras med att förväxlas med elever på skolan. Och det är väl ett bra sätt att sjunka in i miljön?
En kollega påpekade att det måste vara tufft att börja med ett så späckat schema, just eftersom det är min första tjänst. Visst kommer det bli det, det vet jag, men jag väljer att skjuta undan den tanken. Jag kan ju inte ändra på det nu ändå, så jag får väl ta det för vad det är. Det kvittar hur mycket jag försöker visualisera min kommande vardag, för det går inte. I stället har jag valt att försöka få koll på allt det praktiska nu innan jag börja undervisa, så att jag verkligen kan fokusera på eleverna sedan.
Jag tvivlar då och då och tänker att jag kanske tagit mig vatten över huvudet men nej, det kan jag inte ha gjort. Jag är ju utbildad till det här, och då måste jag ju ändå klara av en heltidstjänst. Det är bara att tänka på det lilla julklappståget, som jag alltid läser om på julafton, som inte får hjälp av varken lokomotiv eller godståg för att komma över till andra sidan berget, där barnen väntar på sina julklappar. Det blir mycket pust och stånk och stön men slutligen kommer det till bergstoppen och den efterlängtade nedförsbacken.
Och så kunde jag ju inte ha bättre förutsättningar. Med en så fin skola och så fina elever (åh, dessa leenden jag har fått) kan det bara gå bra. Och det ska det. Bannemej!
Några har tittat lite misstänksamt på mig och när de frågar om jag precis är klar med min utbildning så får jag det bekräftat att de nog tycker att jag ser ung ut. Möjligen får jag dras med att förväxlas med elever på skolan. Och det är väl ett bra sätt att sjunka in i miljön?
En kollega påpekade att det måste vara tufft att börja med ett så späckat schema, just eftersom det är min första tjänst. Visst kommer det bli det, det vet jag, men jag väljer att skjuta undan den tanken. Jag kan ju inte ändra på det nu ändå, så jag får väl ta det för vad det är. Det kvittar hur mycket jag försöker visualisera min kommande vardag, för det går inte. I stället har jag valt att försöka få koll på allt det praktiska nu innan jag börja undervisa, så att jag verkligen kan fokusera på eleverna sedan.
Jag tvivlar då och då och tänker att jag kanske tagit mig vatten över huvudet men nej, det kan jag inte ha gjort. Jag är ju utbildad till det här, och då måste jag ju ändå klara av en heltidstjänst. Det är bara att tänka på det lilla julklappståget, som jag alltid läser om på julafton, som inte får hjälp av varken lokomotiv eller godståg för att komma över till andra sidan berget, där barnen väntar på sina julklappar. Det blir mycket pust och stånk och stön men slutligen kommer det till bergstoppen och den efterlängtade nedförsbacken.
Och så kunde jag ju inte ha bättre förutsättningar. Med en så fin skola och så fina elever (åh, dessa leenden jag har fått) kan det bara gå bra. Och det ska det. Bannemej!
Besvär
Besvär är verkligen rätt ord för att beskriva den här helgen. Den har inte varit psykiskt jobbig eller ledsam, bara gnällig, dassig och utan flyt. Jag har tyckt att allting har varit så himla besvärligt (uttalas alltså småländskt: besväääälitt), jag själv har också varit besvärlig och alla andra med. Det känns som jag har fastnat i känslan man ofta får när man ska stiga upp tidigt på morgonen men inte riktigt vill eller orkar, och tyngdpunkten liksom drar en tillbaka till sängen under tiden man ställer sig upp. Jag är i kvar i det där dåsiga uppstigandet: jag står men varken villigt eller säkert.
Examensarbetet ska in i morgon och det som jag tidigare tyckte såg så vackert och självklart ut tycker jag nu är en osammanhängande, ologisk och intetsägande smörja som jag helst hade velat revidera. Vilket är för sent nu.
Jag skulle komma igång med lektionsplaneringar och läsa in mig på läromedel inför jobbstarten, men jag är så himla besvärlig att jag inte kan fokusera mer än en minut i taget. Dessutom finns det så mycket att tänka på som lärare och jag vill inte slarva utan satsar alltid på perfektion. En sak som inte var besvärlig var att jag i går fick den här jobbkänslan som jag brukar få inför sommarlov när jag ska jobba. Skillnaden nu är att det inte känns som att jag har en massa jobbiga veckor av arbete framför mig, utan bara som att jag kommer få ägna all min tid till intensivt arbete med min älskade svenska och mitt älskade latin. Det vill säga, min veke må brinna väldigt fort, men den kommer i alla fall brinna intensivt.
En annan besvärlig sak är att jag har haft konstant ont i min rygg i mer än en vecka nu och att jag varken kan andas djupt eller nysa utan att rycka till av ett hugg i vänstersidan av ryggen. För att göra det lite mer besvärligt så började det i går regna is över staden under min långpromenad, just då jag var upptagen med att betrakta miljonvillor i professorsstaden. Så nu är marken vit och glatt och inga skor är varma nog för att värma det som ska likna fötter men som mer påminner om isklumpar.
Ja det är ett jäkla besvär helt enkelt, det som kallas livet.
Examensarbetet ska in i morgon och det som jag tidigare tyckte såg så vackert och självklart ut tycker jag nu är en osammanhängande, ologisk och intetsägande smörja som jag helst hade velat revidera. Vilket är för sent nu.
Jag skulle komma igång med lektionsplaneringar och läsa in mig på läromedel inför jobbstarten, men jag är så himla besvärlig att jag inte kan fokusera mer än en minut i taget. Dessutom finns det så mycket att tänka på som lärare och jag vill inte slarva utan satsar alltid på perfektion. En sak som inte var besvärlig var att jag i går fick den här jobbkänslan som jag brukar få inför sommarlov när jag ska jobba. Skillnaden nu är att det inte känns som att jag har en massa jobbiga veckor av arbete framför mig, utan bara som att jag kommer få ägna all min tid till intensivt arbete med min älskade svenska och mitt älskade latin. Det vill säga, min veke må brinna väldigt fort, men den kommer i alla fall brinna intensivt.
En annan besvärlig sak är att jag har haft konstant ont i min rygg i mer än en vecka nu och att jag varken kan andas djupt eller nysa utan att rycka till av ett hugg i vänstersidan av ryggen. För att göra det lite mer besvärligt så började det i går regna is över staden under min långpromenad, just då jag var upptagen med att betrakta miljonvillor i professorsstaden. Så nu är marken vit och glatt och inga skor är varma nog för att värma det som ska likna fötter men som mer påminner om isklumpar.
Ja det är ett jäkla besvär helt enkelt, det som kallas livet.
Io saturnalia!
Oftast brukar jag tycka om Eriks och mina olikheter, som att jag är överdrivet planerande och har väldigt svårt att leva i nuet, medan Erik knappt vet vad framtid är utan prioriterar det som finns här och nu. Men när klockan närmar sig 15 dan före dan före dopparedan och alla julklappar inte är inhandlade, då önskar jag nästan att han hade kunnat få en släng av mitt planerande eller åtminstone av morgonpigghet.
Å andra sidan har jag inte så mycket emot att ge mig ut bland julfirare. Det brukar vara rätt god stämning i butiker före jul. Värre är det i bilköerna och i trafiken överhuvudtaget. Tack och lov bor jag i ett landskap som har fattat hur onödigt det är med is och halka. Okej, det ser trevligt ut när man tittar ut genom fönstret, men att gå ut i minusgrader är ju rena tortyren, liksom att köra i det.
Jag skickar inte julkort (oftast är de väldigt opersonliga och de är helt klart slöseri med papper) men jag är tacksam för de jag har fått. Och nu vågar väl ingen ta emot elektroniska julkort heller (vilket jag förvisso tycker är ännu opersonligare), på grund av virusvarningarna, så jag önskar bara alla här en riktigt god jul. Slappna av och tänk inte på jobb och skola nu. Tänk på alla människor omkring er i stället.
God jul & Gott nytt år!
Å andra sidan har jag inte så mycket emot att ge mig ut bland julfirare. Det brukar vara rätt god stämning i butiker före jul. Värre är det i bilköerna och i trafiken överhuvudtaget. Tack och lov bor jag i ett landskap som har fattat hur onödigt det är med is och halka. Okej, det ser trevligt ut när man tittar ut genom fönstret, men att gå ut i minusgrader är ju rena tortyren, liksom att köra i det.
Jag skickar inte julkort (oftast är de väldigt opersonliga och de är helt klart slöseri med papper) men jag är tacksam för de jag har fått. Och nu vågar väl ingen ta emot elektroniska julkort heller (vilket jag förvisso tycker är ännu opersonligare), på grund av virusvarningarna, så jag önskar bara alla här en riktigt god jul. Slappna av och tänk inte på jobb och skola nu. Tänk på alla människor omkring er i stället.
God jul & Gott nytt år!
Panta rei*
Jag börjar jobba heltid i januari, som lärare i svenska och latin, dagarna efter jag är klar med min utbildning, som jag hållt på med nu i 24 år känns det som. Jag fick alltså jobb, jag hade tur. Eller skicklighet, eller flyt. Jag vet faktiskt inte vad det berodde på. De som låter bittra i sina grattisönskningar säger bara "värst vilket flyt du har då". Vissa säger att jag är duktig. Vissa säger att det är en kombination av tur och skicklighet. Jag vet inte vad det är, det viktigaste är att jag har jobb.
Åt er som skrattat åt mina ämnesval tidigare kan jag i alla fall gladeligen skratta tillbaka. Rakt i ansiktet. Tji fick ni!
Hur som haver, frågan är hur aktiviteten blir på bloggen i och med detta. Kanske lägger jag ned den, kanske låter jag den bara vara, kanske utvecklar jag den till en skolblogg. Förberedelserna inför jobbet är i full gång redan. Jag har köpt en ny bokhylla som jag börjat fylla med pärmar, lådor och tidskriftssamlare. Första natten efter jag fått jobbet kunde jag inte sova för att jag tänkte på allt praktiskt som behövde ordnas. Det är skönt att jag har drygt en månad på mig för att förbereda mig!
Men först är det examensarbete, julfirande, oppositioner och examen. Julen prioriteras högst. Min examen som jag så efterlängtat hamnar i skymundan nu, men det är väl därför man ska ha en examen. Bättre ett jobb att gå till än en twistpåse i handen, resonerar jag.
Åt er som skrattat åt mina ämnesval tidigare kan jag i alla fall gladeligen skratta tillbaka. Rakt i ansiktet. Tji fick ni!
Hur som haver, frågan är hur aktiviteten blir på bloggen i och med detta. Kanske lägger jag ned den, kanske låter jag den bara vara, kanske utvecklar jag den till en skolblogg. Förberedelserna inför jobbet är i full gång redan. Jag har köpt en ny bokhylla som jag börjat fylla med pärmar, lådor och tidskriftssamlare. Första natten efter jag fått jobbet kunde jag inte sova för att jag tänkte på allt praktiskt som behövde ordnas. Det är skönt att jag har drygt en månad på mig för att förbereda mig!
Men först är det examensarbete, julfirande, oppositioner och examen. Julen prioriteras högst. Min examen som jag så efterlängtat hamnar i skymundan nu, men det är väl därför man ska ha en examen. Bättre ett jobb att gå till än en twistpåse i handen, resonerar jag.
* "Panta rei" är ett uttryck på grekiska och betyder "Allting flyter"
Jag har fått jobb
Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb! Jag har fått jobb!
Ordskapande & ordsuddande
Jag undrar egentligen hur länge man har hållt på med examensarbetet nu. Det känns som jag skapat mig en egen liten värld på de få kvadratmeter som mitt skrivbord, datorn och jag tar upp. Här hopas kaffekoppar och vattenflaskor, samlas låneböcker på hög, klappas det förnöjt på magen när något gott är åstadkommet och här tjuts det som respons på vissa författares tafatta försök att skriva genusmedvetet.
Datorn är min bästa länk utåt. Om jag tittar ett par centimeter åt höger ser jag grannhusets smutsiga fasad gå i samma ton som hösthimlen och det nakna trädet som redan har förberett sina knoppar för våren vajar i blåsten. Inspirerande? Nja, ungefär lika inspirerande som att handla köttfärs på Maxi.
Visst är det kul att snöa in så totalt på något, men det är bannemig farligt att skriva uppsats på heltid. Jag fastnar i det opersonliga och översiktliga i orden och i tanken om att alltid hitta något häpnadsväckande att skriva om. Tänkte skifta arbetsuppgifter en stund och skriva en (personlig) jobbansökan, men det var nästan omöjligt. Jag framställer mig själv som en robot. Och vem kan gå efter skriva brev-guider som finns på internet, där det står att man ska få med verb som "fullföljde", "planerade" och "upprättade"? Det är ju befängt! Förstår inte vem som kom på den fantastiska idén att skriva en guide till något som ska vara personligt. Om denna person läser: kan du skriva en guide till min personlighet också?
Det är därför jag skriver här nu och det är även därför jag går runt och pratar med mig själv i den annars så tysta lägenheten, för att återfinna naturligheten. Småländskan tillåts trilla fram på tungan mer än vanligt liksom ansiktsuttrycken. Om jag bara kan överföra leenden i text sen så är jag nöjd.
Nej, dags att stänga fönstret och öppna ett annat. See you...
Datorn är min bästa länk utåt. Om jag tittar ett par centimeter åt höger ser jag grannhusets smutsiga fasad gå i samma ton som hösthimlen och det nakna trädet som redan har förberett sina knoppar för våren vajar i blåsten. Inspirerande? Nja, ungefär lika inspirerande som att handla köttfärs på Maxi.
Visst är det kul att snöa in så totalt på något, men det är bannemig farligt att skriva uppsats på heltid. Jag fastnar i det opersonliga och översiktliga i orden och i tanken om att alltid hitta något häpnadsväckande att skriva om. Tänkte skifta arbetsuppgifter en stund och skriva en (personlig) jobbansökan, men det var nästan omöjligt. Jag framställer mig själv som en robot. Och vem kan gå efter skriva brev-guider som finns på internet, där det står att man ska få med verb som "fullföljde", "planerade" och "upprättade"? Det är ju befängt! Förstår inte vem som kom på den fantastiska idén att skriva en guide till något som ska vara personligt. Om denna person läser: kan du skriva en guide till min personlighet också?
Det är därför jag skriver här nu och det är även därför jag går runt och pratar med mig själv i den annars så tysta lägenheten, för att återfinna naturligheten. Småländskan tillåts trilla fram på tungan mer än vanligt liksom ansiktsuttrycken. Om jag bara kan överföra leenden i text sen så är jag nöjd.
Nej, dags att stänga fönstret och öppna ett annat. See you...
Kors i taket!
Mamma ringde mig i dag och vi småsnackade om lite allt möjligt, bland annat om arbetsmarknaden och att jag bara kan hoppas på det bästa då jag får min lärarexamen. Trots att det är lite stressande att folk inte direkt skriker efter svensk- och latinlärare så har jag ju ändå tyskan som jag kan ägna mig åt tills någon rar lärare har lust att föda barn, gå i pension eller byta jobb. Vi konstaterade det och la på luren.
En halvtimme senare ringde mamma upp igen och berättade att hon hade varit inne på Platsbanken och - jesus amalia! - där fanns en utannonserad tjänst i mina ämnen! I Eslöv! Dessutom känner jag någorlunda läraren som ska ta tjänstledigt och upptäckte att hon mailat mig för att tipsa. Jag nyper mig i armen och det smärtar, så jag antar att jag inte drömmer.
Och det var värst vilken speed man får upp på att skriva ansökningsbrev så fort man har en mottagare! Nu är det bara att hoppas igen i takt med att jag ritar kors i lägenhetens samtliga innertak.
En halvtimme senare ringde mamma upp igen och berättade att hon hade varit inne på Platsbanken och - jesus amalia! - där fanns en utannonserad tjänst i mina ämnen! I Eslöv! Dessutom känner jag någorlunda läraren som ska ta tjänstledigt och upptäckte att hon mailat mig för att tipsa. Jag nyper mig i armen och det smärtar, så jag antar att jag inte drömmer.
Och det var värst vilken speed man får upp på att skriva ansökningsbrev så fort man har en mottagare! Nu är det bara att hoppas igen i takt med att jag ritar kors i lägenhetens samtliga innertak.
Ambition eller vad det nu heter
Blev väckt i morse av att Erik stod på alla fyra och ylade, i ett mycket gott försök att likna en hund. Han är verkligen min vitaminkick på morgnarna. Trots att han knappt gör annat än att jobba så hittar han alltid kraften till att få mig att skratta och glömma bort mina ensidiga tankespår som ibland kan leda till de mest ologiska slutsatser. I vanliga fall brukar jag ha rätt mycket energi själv men nu har jag verkligen gått in i sitta-hemma-och-uggla-livsstilen, en tydlig risk med friheten man får när man skriver en stor uppsats.
Man sitter där ensam med sina böcker, sin virusdrabbade dator och sitt huvud som man också får för sig har drabbats av virus. Således gick jag och köpte en febertermometer och blev nästan besviken när det visade sig att jag inte alls hade feber. I går kväll när jag satt framför TVn fick jag en plötslig avdomning i axlar och armar och i tio sekunder trodde jag på fullaste allvar att jag skulle få en hjärtattack. I mitt huvud spelades upp bilder av att Erik skulle komma hem och hitta mig livlös framför typ Ugly Betty eller Äntligen hemma. Tankespökena skrattades dock bort rätt snart med förvisso skräckblandad förtjusning.
Det var länge sedan jag befann mig i en så här schemalös tillvaro, men jag kan ändå minnas när jag läste latin och litteraturvetenskap och enbart hade ett par föreläsningar att gå på i veckan. Även då satt jag mest hemma och läste och allt annat som "borde göras" fick jag verkligen pressa mig till. Så är fallet nu med saker som att aktivera min kropp (särskilt nu när kylan biter i lungorna varje gång jag kommer utanför dörren) och att skriva ansökningsbrev och börja söka jobb. Det finns inga ursäkter, det är bara lathet, dålig prioritering och fladdrande tankar.
Å andra sidan finns det annat som "borde göras" också, som inte är jobbiga saker, utan saker som jag inte tillåter mig själv att njuta av. För nu tänker jag åter på Meri, min jobbkollega i somras, som gav mig reiki healing och sa till mig att man måste älska sig själv först. Från detta påstående drar jag slutsatsen att för att älska examensarbetet så måste jag först älska min tillvaro.
Så för att lyfta mig ur hypokondri- och motivationslöshetsträsket så tänker jag i dag varva plugg med en och annan tjejtidning (vi skriver ju ändå om genus) eller någon romantisk film. Kanske sticker jag och köper någon god kvällsmat. Eller så gör jag bara som nu: skriver ner det med förhoppning om att jag ska se klarare.
Och genast fick jag lust att analysera bildurvalet i latinboken ur ett genusperspektiv. It works!
Man sitter där ensam med sina böcker, sin virusdrabbade dator och sitt huvud som man också får för sig har drabbats av virus. Således gick jag och köpte en febertermometer och blev nästan besviken när det visade sig att jag inte alls hade feber. I går kväll när jag satt framför TVn fick jag en plötslig avdomning i axlar och armar och i tio sekunder trodde jag på fullaste allvar att jag skulle få en hjärtattack. I mitt huvud spelades upp bilder av att Erik skulle komma hem och hitta mig livlös framför typ Ugly Betty eller Äntligen hemma. Tankespökena skrattades dock bort rätt snart med förvisso skräckblandad förtjusning.
Det var länge sedan jag befann mig i en så här schemalös tillvaro, men jag kan ändå minnas när jag läste latin och litteraturvetenskap och enbart hade ett par föreläsningar att gå på i veckan. Även då satt jag mest hemma och läste och allt annat som "borde göras" fick jag verkligen pressa mig till. Så är fallet nu med saker som att aktivera min kropp (särskilt nu när kylan biter i lungorna varje gång jag kommer utanför dörren) och att skriva ansökningsbrev och börja söka jobb. Det finns inga ursäkter, det är bara lathet, dålig prioritering och fladdrande tankar.
Å andra sidan finns det annat som "borde göras" också, som inte är jobbiga saker, utan saker som jag inte tillåter mig själv att njuta av. För nu tänker jag åter på Meri, min jobbkollega i somras, som gav mig reiki healing och sa till mig att man måste älska sig själv först. Från detta påstående drar jag slutsatsen att för att älska examensarbetet så måste jag först älska min tillvaro.
Så för att lyfta mig ur hypokondri- och motivationslöshetsträsket så tänker jag i dag varva plugg med en och annan tjejtidning (vi skriver ju ändå om genus) eller någon romantisk film. Kanske sticker jag och köper någon god kvällsmat. Eller så gör jag bara som nu: skriver ner det med förhoppning om att jag ska se klarare.
Och genast fick jag lust att analysera bildurvalet i latinboken ur ett genusperspektiv. It works!
Föölseda
Nu har jag fyllt år och känner mig äldre än äldst. Eller egentligen inte. Eftersom jag umgås nästan enbart med personer som är äldre än jag så blir jag alltid lika överraskad när jag påminner mig själv om min ålder. "Va? Är jag inte äldre än 24?" liksom.
I present fick jag bland annat en bil (!). Ja, det var den största presenten, men ingen direkt överraskning eftersom den har stått i garaget och använts flitigt sedan början av oktober. Utöver det fick jag bland annat en kaffebryggare, en vas, lyxchoklad, presentkort på Bengtssons ost, parfym och Dominic Ingemarks senaste bok. Men framför allt fick jag sällskap av min och Eriks familj och massor av facebookhälsningar.
Jag känner mig utvilad, höstig och redo att skriva examensarbete.
I present fick jag bland annat en bil (!). Ja, det var den största presenten, men ingen direkt överraskning eftersom den har stått i garaget och använts flitigt sedan början av oktober. Utöver det fick jag bland annat en kaffebryggare, en vas, lyxchoklad, presentkort på Bengtssons ost, parfym och Dominic Ingemarks senaste bok. Men framför allt fick jag sällskap av min och Eriks familj och massor av facebookhälsningar.
Jag känner mig utvilad, höstig och redo att skriva examensarbete.
Löv på marken
När jag lyfte blicken från asfalten i dag upptäckte jag att löven fallit från träden. Är inte säker på när de gjorde det. Sist jag tittade sprakade alla träd i tusen färger, men nu står de där nakna medan marken är belagd med ett brunt täcke. Förhoppningsvis händer inte samma transformation i sinnet, men visst är det troligt nu när det snart är vinter och allting tar slut.
Ja, för nu är grupparbetet avklarat och därmed även delkursen. Praktiken tog slut för länge sedan. Det enda som återstår nu är examensarbetet. Och att söka jobb. Och att utstå folks ständiga frågor om huruvida jag sökt jobb eller inte, om jag fått jobb eller inte, vad jag ska göra i vår, varför jag ska göra så och vad jag ska göra i jul och varför jag ska göra så. Och så nojan över att bli ett år äldre.
Men än så länge kan jag i alla fall glädja mig åt hur bra den här delkursen gick. Det var det mest smidiga (men samtidigt ambitiösa) grupparbetet jag någonsin varit med om och det var väl tur, eftersom jag nog inte kommer göra fler grupparbeten förrän jag hamnar i ett arbetslag på en skola, då anställd som lärare. Det bådar liksom gott inför framtiden. Efter den muntliga redovisningen förvandlades vår grupp lite till klubben för inbördes beundran och klappade oss själva så hårt i ryggen att det nästan skar till i det ödmjuka hjärtat. Vi var helt enkelt bäst.
Men nu känner jag mig tom och trött. Sömnig, rent av. Jag tror jag går och lägger mig, drar täcket över huvudet och sover tills knopparna brister igen.
Ja, för nu är grupparbetet avklarat och därmed även delkursen. Praktiken tog slut för länge sedan. Det enda som återstår nu är examensarbetet. Och att söka jobb. Och att utstå folks ständiga frågor om huruvida jag sökt jobb eller inte, om jag fått jobb eller inte, vad jag ska göra i vår, varför jag ska göra så och vad jag ska göra i jul och varför jag ska göra så. Och så nojan över att bli ett år äldre.
Men än så länge kan jag i alla fall glädja mig åt hur bra den här delkursen gick. Det var det mest smidiga (men samtidigt ambitiösa) grupparbetet jag någonsin varit med om och det var väl tur, eftersom jag nog inte kommer göra fler grupparbeten förrän jag hamnar i ett arbetslag på en skola, då anställd som lärare. Det bådar liksom gott inför framtiden. Efter den muntliga redovisningen förvandlades vår grupp lite till klubben för inbördes beundran och klappade oss själva så hårt i ryggen att det nästan skar till i det ödmjuka hjärtat. Vi var helt enkelt bäst.
Men nu känner jag mig tom och trött. Sömnig, rent av. Jag tror jag går och lägger mig, drar täcket över huvudet och sover tills knopparna brister igen.
Festivitas
I dag har jag fått sätta på mig den lite dammiga latinhjälmen (eller latinkåpan kanske är bättre) igen eftersom det var Latinfestival i stan. Det stod skrivet i kalendern sedan länge. Latinfestivalen arragerade min "gamla" mentorselev Lovisa tillsammans med Moa, som är min idol ända sedan jag hittade hennes Latinblogg för ett rätt bra tag sedan. Sedan 9.30 i morse och fram till kl 17 har jag fått lyssna på massor (nio) av framträdanden som berörde latinet på olika sätt.
Makarna Wikander talade om forskning inom antikens kultur och samhällsliv och hur den går till med och utan latinkunskaper. Elisabet Göransson och min nära bekant Cajsa Sjöberg (whom I adore) tog upp två olika personligheter i Sverige som använde sig av senlatinet. Präststuderande Claus K Berntsen talade om latinet vid reformationstiden medan doktoranden Erik Bohlin tog upp matematikens värde/ovärde under antiken, eller åtminstone hos Cicero. Och så hade vi arrangörerna själva: Lovisa berättade om Livias alla betjänter och Moa talade om Caesars bevingade ord som egentligen inte är Caesars. Det var hur intressant som helst!
Ett framträdande som stack ut lite extra var när James Dobreff, forskare i latin i Lund, möblerade om bänkarna i salen till en hästsko och plötsligt började tala till alla på latin! Hela framträdandet höll han på latin och det fantastiska var att man faktiskt förstod i stort sett allt han sa. Vi fick i grupper skriva upp alfabetet och sedan fylla i ett latinskt substantiv på varje bokstav. Sedan visade han på hur man kan skriva upp orden på tavlan och arbeta med orden på olika sätt beroende på latinkunnigheten hos eleverna. Fantastisk latindidaktik som jag kommer bära med mig eftersom lärarutbildningen tyvärr inte kunde erbjuda liknande tips.
Allting var väldigt intressant, dessutom fick jag ju en chans att marknadsföra mig själv och min situation. Jag fick faktiskt ett tips om en latinlärare i Skåne som är i pensionsåldern, så den skolan ska jag ringa illa kvickt. Och som bonus fick jag äta lunch med arrangörerna och träffa Arne som jag inte sett sedan jag blev klar med c-uppsatsen. Det enda tråkiga var att jag inte vann The Latin Sexual Vocabulary i bokutlottningen, men jag får väl helt enkelt ta och köpa den själv.
Ja, en toppenföreställning helt enkelt, tack Lovisa och Moa! Men förlåter detta att jag inte hunnit skriva klart min del till grupparbetet? Nej, det är väl bara att sätta igång, kvällen är ung...
Makarna Wikander talade om forskning inom antikens kultur och samhällsliv och hur den går till med och utan latinkunskaper. Elisabet Göransson och min nära bekant Cajsa Sjöberg (whom I adore) tog upp två olika personligheter i Sverige som använde sig av senlatinet. Präststuderande Claus K Berntsen talade om latinet vid reformationstiden medan doktoranden Erik Bohlin tog upp matematikens värde/ovärde under antiken, eller åtminstone hos Cicero. Och så hade vi arrangörerna själva: Lovisa berättade om Livias alla betjänter och Moa talade om Caesars bevingade ord som egentligen inte är Caesars. Det var hur intressant som helst!
Ett framträdande som stack ut lite extra var när James Dobreff, forskare i latin i Lund, möblerade om bänkarna i salen till en hästsko och plötsligt började tala till alla på latin! Hela framträdandet höll han på latin och det fantastiska var att man faktiskt förstod i stort sett allt han sa. Vi fick i grupper skriva upp alfabetet och sedan fylla i ett latinskt substantiv på varje bokstav. Sedan visade han på hur man kan skriva upp orden på tavlan och arbeta med orden på olika sätt beroende på latinkunnigheten hos eleverna. Fantastisk latindidaktik som jag kommer bära med mig eftersom lärarutbildningen tyvärr inte kunde erbjuda liknande tips.
Allting var väldigt intressant, dessutom fick jag ju en chans att marknadsföra mig själv och min situation. Jag fick faktiskt ett tips om en latinlärare i Skåne som är i pensionsåldern, så den skolan ska jag ringa illa kvickt. Och som bonus fick jag äta lunch med arrangörerna och träffa Arne som jag inte sett sedan jag blev klar med c-uppsatsen. Det enda tråkiga var att jag inte vann The Latin Sexual Vocabulary i bokutlottningen, men jag får väl helt enkelt ta och köpa den själv.
Ja, en toppenföreställning helt enkelt, tack Lovisa och Moa! Men förlåter detta att jag inte hunnit skriva klart min del till grupparbetet? Nej, det är väl bara att sätta igång, kvällen är ung...
7 years ago
Var på väg att göra något nyttigt under eftermiddagen när jag plötsligt fastnade i mina tidskriftsamlare med alla mina skolmappar. Det har sin förklaring. Jag var på praktikskolan i dag och lämnade tillbaka bibelprovet som jag nu äntligen rättat klart. Försökte gå runt så mycket som möjligt i klassrummet för att se elevernas reaktioner på deras resultat och för att ge dem en chans att fråga om något kändes oklart. En kille i klassen som fick VG+ sa lite trött skrattande "Jag gillar inte de där plusen och minusen" och då kom jag på precis hur det var för mig i svenskan på gymnasiet. I tvåan hamnade jag nästan alltid på VG+ och jag tyckte det var jättestörigt. Jag var ofta inte alls medveten om vad jag kunde göra bättre för att höja mig heller. Kan inte erinra mig att jag hade någon vidare koll på betygskriterierna eller att min lärare ens nämnde dem.
När jag kom hem kände jag mig tvungen att kolla upp vilket betyg jag fick i Svenska B till slut. Och det visade sig att jag fick just VG (men MVG i Svenska A) och det känns lite sjukt med tanke på att jag undervisar i den kursen nu. Jag satsade mycket mer på engelskan då och tyckte nog svensklektionerna var rätt trista. Vi aktiverades aldrig, vi fick bara sitta och lyssna när vår lärare pratade och fick sedan en skrivuppgift som man kunde sitta och jobba på framför datorn där hemma långt efter mörkret fallit. Jag hittade ett frågeprov om renässansen där jag raljerat om att "Stiernhielm förespråkade att använda antika mönster när han skrev på nationalspråket" och jag bara vet att jag inte fattade ett skit av vad jag skrev.
Är svenskämnet egentligen för svårt för en 16-17-åring att fatta? Ingen av mina elever kunde ju svara övertygande på frågan om varför Bibeln anses vara en viktig bok. För att både judna och kristna har den som helig skrift, svarade de, eller för att den har inspirerat konst och musik. Men det kanske är för stort i sammanhanget att hela västerländska tankesättet bygger på tankarna om humanism, förlåtelse och så vidare i Bibeln. Det jag undrar är egentligen vad ett MVG innebär: att man är mognare än vad som är förväntat av en? För att få ett MVG i svenska krävs en enorm klokhet och helt klart att man kan sina SO-ämnen bra och gärna mycket mer än så. Svenska är nästan som alla ämnen i ett, vilket är rätt problematiskt. (Men spännande..)
Jo, jag bifogar en bild på ett historieprov som jag skrev för ungefär 7 år sedan. Även det ett ämne där jag visade upp massor av fakta men noll förståelse. Så där många utropstecken skulle jag nog aldrig skriva vid ett provresultat!
När jag kom hem kände jag mig tvungen att kolla upp vilket betyg jag fick i Svenska B till slut. Och det visade sig att jag fick just VG (men MVG i Svenska A) och det känns lite sjukt med tanke på att jag undervisar i den kursen nu. Jag satsade mycket mer på engelskan då och tyckte nog svensklektionerna var rätt trista. Vi aktiverades aldrig, vi fick bara sitta och lyssna när vår lärare pratade och fick sedan en skrivuppgift som man kunde sitta och jobba på framför datorn där hemma långt efter mörkret fallit. Jag hittade ett frågeprov om renässansen där jag raljerat om att "Stiernhielm förespråkade att använda antika mönster när han skrev på nationalspråket" och jag bara vet att jag inte fattade ett skit av vad jag skrev.
Är svenskämnet egentligen för svårt för en 16-17-åring att fatta? Ingen av mina elever kunde ju svara övertygande på frågan om varför Bibeln anses vara en viktig bok. För att både judna och kristna har den som helig skrift, svarade de, eller för att den har inspirerat konst och musik. Men det kanske är för stort i sammanhanget att hela västerländska tankesättet bygger på tankarna om humanism, förlåtelse och så vidare i Bibeln. Det jag undrar är egentligen vad ett MVG innebär: att man är mognare än vad som är förväntat av en? För att få ett MVG i svenska krävs en enorm klokhet och helt klart att man kan sina SO-ämnen bra och gärna mycket mer än så. Svenska är nästan som alla ämnen i ett, vilket är rätt problematiskt. (Men spännande..)
Jo, jag bifogar en bild på ett historieprov som jag skrev för ungefär 7 år sedan. Även det ett ämne där jag visade upp massor av fakta men noll förståelse. Så där många utropstecken skulle jag nog aldrig skriva vid ett provresultat!
Men uss då
Det är i såna här stunder som jag förstår varför det tog min historielärare på gymnasiet typ 125 år att rätta klassens uppsatser om franska revolutionen. Jag sitter med en hög med 17 texter om Bibeln som jag ska betygsätta dels språkligt, dels innehållsmässigt. Det är ständig fokus som gäller för att inte låta en elevs tafatta språk påverka min uppfattning om elevens kunskaper. Och så finns det ju de som inte har så mycket innehåll men ett desto bättre språk... Och hur rättar man rättvist när man vet att en elev har dyslexi? Och hur gör man när man ser att ett par meningar ser precis ut som dem om Bibeln på Wikipedia? Och gör jag fel i att stryka under alla stavfel? Och...
Jag kommer ju ingenstans med de här satans texterna och jag har lovat att jag ska lämna tillbaka dem på onsdag. Damn!
Jag kommer ju ingenstans med de här satans texterna och jag har lovat att jag ska lämna tillbaka dem på onsdag. Damn!
I'm the definition of toxic
I dag var jag på den sista mentorsträffen på min utbildning. Som välvald avslutning skulle vi fem lärarstudenter bli intervjuade av varandra, som att det var en anställningsintervju. Det var väldigt lärorikt och jag tyckte det gick helt okej för mig, även om jag var den enda där som inte hade erfarenhet av liknande situationer. Som feedback sa de att jag förklarade väl och svarade fylligt på frågorna, att mycket blev sagt. Var det något du hade velat ändra på nu i efterhand? frågade de. "Nja inte som jag kan komma på nu." sa jag.
Och då sa min mentor att jag gjorde en inte så välvald liknelse när jag sa att man får säga till bråkiga elever "ungefär som man säger till en hund". Haha, ja jag uttryckte mig faktiskt så! Men de hade inte förstått min poäng. Jag menade att man säger till en hund i den stund den beter sig dåligt så att den förstår vad som är fel, d.v.s. klassisk betingning. Men de kunde förstås bara fokusera på hur jag liknade en elev vid en hund, och det är väl på sätt och vis förståeligt.
Note to oneself: Tala inte i djurliknelser på arbetsintervjuer.
Och då sa min mentor att jag gjorde en inte så välvald liknelse när jag sa att man får säga till bråkiga elever "ungefär som man säger till en hund". Haha, ja jag uttryckte mig faktiskt så! Men de hade inte förstått min poäng. Jag menade att man säger till en hund i den stund den beter sig dåligt så att den förstår vad som är fel, d.v.s. klassisk betingning. Men de kunde förstås bara fokusera på hur jag liknade en elev vid en hund, och det är väl på sätt och vis förståeligt.
Note to oneself: Tala inte i djurliknelser på arbetsintervjuer.
Glad höst!
Det tog mig ett par timmar att plocka och städa på balkongen, men nu är sommarblomstren borta och ersatta av silverek, ljung, astrar, prydnadskål och en del annat. Jag kanske borde byta ut den überblommiga vaxduken också... Så här blev mina planteringar i alla fall.
