Gabrielle

I dag fyller Michael Jackson 50 år (han är min ålder gånger två!). Michael var min största idol när jag gick på låg- och mellanstadiet. Jag var inte med i Thriller-vevan men hade fått Bad på kassett. När Dangerous kom stannade den permanent i min freestyle. Det var min första kontakt med ett annat språk och jag minns att jag skrev ner texten till "Liberian girl" utan ha den minsta aning om ordens betydelse eller stavning. När storebror fick se texten hånskrattade han, det minns jag med.

En klasskompis och jag brukade fula oss till MJ-låtar vilket till slut resulterade i ett mimframträdande av "Bad" på roliga timmen i skolan. Min bästa kompis tyckte Michael Jackson var jättesnygg. Det tänkte inte jag så mycket på, men likväl fick enorma planscher av honom pryda mitt flickrum.

Det var länge sedan nu. I dag skulle ingen få för sig att kalla Michael snygg. Men det är accepterat att kalla honom geni, och vi alla vet att det inte är ett långt steg från genialitet till galenskap. Jag ska i alla fall beskylla honom för att jag trots musikaliska utsvävningar alltid återvänder till rhythm and blues, motown, hiphop,soul-facken. Jag försökte bli popflicka på gymnasiet, men det gick inte. Jag saknade stompet, takterna, svängarna för mycket. Och så lär det förbli.

Och för att fira lite så ska jag nu bryta tystnaden i den ensliga lägenheten med lite fulsång som bör likna "Man in the mirror". Kom igen: Gonna make a change, for once in myyy liiiife....

Jag har förklarat för mina elever att "det är bäst att" de skaffar pärmar eller mappar till latinundervisningen, så att de kan samla alla lösblad som jag ger dem på ett organiserat sätt. I min lektionsplanering har jag skrivit ett stort I LOVE LÖSBLAD som förklaring.

Något annat som jag älskar är pärmar. Nu har jag varit hos vaktmästaren och fått nya gaffelpärmar, storlek mini (jobbar man mini så ska man ha minipärmar). Mitt ordningssinne jublar när allt som låg huller om buller plötsligt är inplacerat i ett färgglatt register med tio olika rubriker.

Nu har jag träffat alla mina grupper och kommit igång med en del bevingade ord, några gissningslekar och uttal. Det är intressant att följa elevernas första möte med latinet. Jag blir nästan så upptagen med att iaktta deras reaktioner att jag glömmer bort att det är jag själv som ska "förmedla kunskap" (usch, utnötta lärarhögskoletermer).

Den magiska planen är att planera som satan nu i början av terminen för att sedan ha massor av tid över för att fixa jobb till våren, ringa runt, kolla upp. Det är ju inte ens september än, men jag kan inte släppa att jag riskerar att stå med 25 %-ig (eller ännu mindre) tjänst efter jul. Förhoppningsvis ska det gå att vara frilansande latinlärare ett tag till.

I morgon ska jag träffa några av mina nya latinelever! Det ska bli så himla spännande att se vilka älsklingar som gjort detta utomordentligt smarta val. Dessutom har jag hört så mycket gott om dem från andra lärare, så det kan ju bara inte gå fel.

Sen är den alltså igång, höstterminen. Hoppas på att fjärilarna som fladdrar runt i magen ska stilla sig en aning alternativt omvandlas till arbetsvilja, så att jag kan efterträda forna storheter till latinlärare med hedern i behåll.

Det är dags att ägna sig åt planering...

Jag hade planerat fint för de ärenden jag skulle hinna med i dag, jag skulle bara skjutsa Erik till stationen först, sen hade jag tänkt köra vidare och kryssa av punkt efter punkt på att-göra-listan. I stället fick jag kasta listan i soporna och skriva en ny: ringa polisen, ringa försäkringsbolaget, ringa glasmästare. Ja, för när vi skulle köra iväg hittade vi framrutan på bilen sönderkrossad och handbagaget uppslitet.

Det lite komiska i det hela är att tjuven inte har hittat nåt värdefullt, just eftersom människor (läs jag) nuförtiden är smarta nog att inte förvara värdesaker i bilen. Kanske var det GPS-hållaren som lurade tjuven och fick honom att hoppas på att tjäna några hundralappar på att sälja en begagnad sådan? Han/hon ville nämligen inte ha varken min nyköpta kartbok, tärningarna som dinglar i framrutan (inköpta av Terese i Las Vegas), mina popkassetter, verktygslådan, paraplyt, den gamla radion, registreringsbeviset, mina bensinanteckningar eller ja, inget. Men X fick i alla fall det stora nöjet att krossa en ruta i miljoner bitar som spridits ut i hela bilen.

Dessutom får X i sin ensamhet sitta nöjd (? nej, jag tror inte det) över att jag får lägga tvåtusen spänn på självrisk för att reparera skiten. (Varför kunde det inte hända när jag åtminstone hade lite extrapengar eller ett heltidsjobb.. Jag som har lagat snålmat av Eldorado-skitvaror hela veckan bara för att inte allt ska ta slut.........Ahh jag blir galen..)

Konstigt nog kan jag inte bli mer än irriterad. Egentligen känner jag mest ångest över snubben som gjorde det. Jag blir ledsen över att det går runt människor som inte kan komma på något bättre sätt att få ihop pengar än att krossa folks bilrutor. Jag blir ledsen över att den här personen förmodligen blivit besviken, kanske till och med känt skuldkänslor, över att ha gått därifrån lottlös vilket så klart innebär att X kommer gå vidare och göra något annat brott i stället. Jag blir ledsen över att vissa människor har det så förbannat dåligt ställt, psykiskt och ekonomiskt, att de inte tvekar att göra en sån sak.

Det är sorgligt.

Och så tycker jag lite synd om Peggy också.

Sommaren börjar gå mot sitt slut. Det märker jag dels i kalendern, dels när jag ser ut på regnet som strilar ner längs rutan. Jag har jobbat varje sommar sedan jag var 16 så den här sommaren har verkligen känts oändlig. Jag ser tillbaka på den och konstaterar att det kanske inte varit världens bästa sommar någonsin men jag är i alla fall så himla glad att jag fått vara ledig under så lång tid och ändå inte befinner mig i ekonomiskt trauma.

Jag mailade rektorn angående en fråga inför terminstart och inledde med "Hoppas du haft en skön sommar!" och fick till svar "Första dagen.... puh!!!!". Det måste vara samma sak för alla som jobbar inom skolan när de vaknar upp ur den evighetslånga sommardvalan. Jag försöker också komma igång så smått men märker att jag har svårt för det innan jag vet vilka små ansikten som jag kommer ha framför mig i klassrummet. Det blir ju samma latinkurser som tidigare, på sätt och vis, men jag kommer ändå behöva anpassa dem beroende på antal elever och just deras förutsättningar och intressen. Jag bara längtar till elevernas första aha-upplevelser och deras kloka frågor om dittan och dattan, sådana frågor som ibland kan uppta hela ens tankeverksamhet och - roligt nog - kan kräva större eftersökningar än bara den i min hjärnas kunskapsarkiv.

Men innan dess lär jag hinna med ett antal böcker till (det har blivit många), även om det nog inte blir mer läsande ute på balkongen. Förutom tågluffen blir det nog mitt bestående minne av sommaren 2008 - jag sittandes i solen på balkongen med en pocket i handen.