Gabrielle

Jag drömde mardrömmar om Kalmar FF i natt. Säger det allt om mina känslor just nu? Jag har fått bärga mig eftersom min kollega är kalmarit och jag försöker spela sympatisk.

Det som får mig att inte vara bitter är att jag vet att det finns de som växt upp med KFF, alltid hejat på dem, alltid väntat på guldet, hela sina liv. Stöttat sitt lag i motgång och medgång. Precis som jag gjort med Öster. Att de får uppleva detta nu är fint.

Att jag får vänta i resten av mitt liv är mindre fint.

I dag var jag och min knöl hos knöldoktorn. Jag har haft mitt lilla ganglion i ungefär ett år och det har varit rätt knölkul att följa knölens variation i storlek under året. Dessutom är nog knöl svenska språkets roligaste ord.

Det konstiga med min knöl är att den växte på ett chockartat sätt under hela våren. När det blev sommar var den oundviklig att lägga märke till och jag såg ibland hur mina elever fastnade med blicken på min hand i stället för i mina ögon eller på whiteboarden, vilket gjorde mig lite obekväm. Knölen har sedan blivit omtalad som "äcklig" och "ta bort den för fan!" medan jag själv slutade besvärades av den när den slutade ömma för ungefär ett halvår sedan. Nu tycker jag bara den är kul, särskilt när jag kan få folk att rynka på näsan genom att knyta näven.

Jag bad i alla fall om en tid för att se vad experten tyckte, om det var lönt att ta bort knölisen. Men det tyckte tydligen inte knölen om, för ungefär en vecka efter jag hade fått tiden så började knölen sjunka ihop och bli mindre och mindre. Den syns fortfarande men den har varit nästan tre gånger så stor som nu.

Först övervägde jag att ställa in doktorstiden, men eftersom jag väntat så länge valde jag att gå ändå. Det är alltid skönt när någon annan beskriver vad som händer med ens kropp, eftersom jag så sällan fattar det själv. Och knöldoktorn tyckte att jag skulle knöla på utan att knöla bort knölen, eftersom den redan växer åt rätt håll, så att säga. Och det håller jag med om. En dag kanske jag vaknar utan knöl och till och med saknar det enda partytrick jag någonsin haft - att vara grisig nog att skrämma livet av folk med att visa en knöl på handen.

Om det är opassande att skämta om knölar så får någon säga ifrån.

Höstlovet avnjöts, lades till handlingarna och så började skolan igen. Förändringar sedan sist jag skrev (ja jag vet, det blir inte så ofta) är att det numera är mörkt ute när jag går upp och att jag nu kan använda stickade tröjor utan att svettas sönder. Id est senhösten/vintern har kommit. Hela lovet gick åt till att ta mig upp ur den djupa grop som jag själv försatte mig i när jag började strössla pessismism över hela tillvaron. Jag har inte riktigt kommit upp än får jag erkänna; jag lever fortfarande i tron att jag varenda sekund av det kommande halvåret ska skaka tänder och huttra i en konstant svensk solförmörkelse där det ena ljuset kommer från en tv-apparat som visar ishockey. Helvetet självt!

Därefter blir det vår och då kanske jag vaknar upp igen. Då börjar fotbollen igen och jag får återigen se Öster möta lag som Anadolu och Skärhamn och Huskvarna eftersom det tydligen är värsta sisyfosarbetet att försöka slå Jönköping södra.

En liten positiv sak som jag ändå kan komma på med månaden november är att jag fyller år (den 18:e) och att jag fortfarande inte är lastgammal. Det blir jag inte förrän nästa år.

I lärarrummet.

Kollega 1: Gabrielle, du är hemskt välkommen till ungdomsbokcirkeln i eftermiddag. Men vi blir inte så många, så det blir ingen fika.

Jag: Men då är det väl ingen idé att komma?!

(Alla stirrar på mig.)

Kollega 2: Äntligen låter du som en riktig lärare!

Tog mig upp innan solen i dag, allt för en elev som fått en extrachans att skriva prov. Lund var disigt och kallt, mina ögon lätt igentäppta av morgongrus och trötthet. Eleven kom inte och jag hade plötsligt en sysslolös fredag framför mig redan vid halv nio på morgonen. Men vem kan bli irriterad på förvirrade tonåringar när man går till skolans aula, där teensen satt ihop ett FN-dags-firande och sjöng "What a wonderful world" och "What's going on" med såna änglaröster att jag fick tårar i ögonen.

Musiksamlingar i skolor - I love. Jag längtar redan till lucia.

Gnället från i går är borta, ty min mecenat (min sambo) har gett mig lite pengar. I stället har jag varit upptagen med att sopa rent i att-göra-listorna innan lovet kommer, alltså före helgen. Jag har dessutom haft min första riktiga svensklektion under höstterminen och kom på hur oerhört skönt det är att inte tjata om subjekt och kasus och prepositioner och att inte ha elever framför sig som sitter med förskräckta miner inför ett främmande språks alla konstigheter. Nu ska jag hjälpa de här killarna att bli bättre på att skriva och läsa, punkt slut! Förbaskat roligt om jag får säga det själv.

Varför gör jag inte det här oftare? tänkte jag en sekund innan jag kom på att rektorerna inte har fler svensktimmar att dela ut. Men det finns i alla fall en del tjänster på Arbetsförmedlingen att söka till våren, så detta var motivation nog för det. Här kommer jag.

Har dessutom noterat att trädens röda färger förvandlats till gula denna vecka och tänker att jag bör njuta av det innan Herr November traskar in och blåser bort alla färger.

Jag har munsår och noll kronor på kontot. Det kunde varit bättre.

Om jag inte blir rik på det här döda språket snart så sadlar jag om.

I dag har jag läst Adam av Bremen med mina Latin B:are. För er som inte känner till denna AB så levde han på 1000-talet, var sekreterare åt ärkebiskopen i Bremen och fick uppdraget att skildra stiftets historia. Adam av Bremen hade varit bundis med den danska kungen Sven Estridsson, som i sin tur hade gjort militärtjänst hos kung Jakob i Sverige. Därför kunde han samla mycket, tidigare okänd, fakta om de nordiska länderna. Fast frågan är om man kan kalla det fakta. Sverige beskrivs nämligen som omringat av Norges berg (a-what!?) och "ett land rikt på frukt och honung" (men det beror väl vad man jämför det med). Dessutom nämns att svearna var måttfulla i sitt sätt och inte haussade upp sig över något tomt prål som guld och silver, men att de däremot inte visste någon måtta vad gällde umgänget med kvinnor!

För att tala om Svea rike så har jag nu, förmodligen kanske, antar jag, fått svensktimmar, från och med jag vet inte när. Men det blir nog av i alla fall. Så jag får börja vänja av mig vid att enbart tänka latinlatinlatin och i stället ta på svenskglasögonen. Trevligt. Det känns fint.

Det var helt tomt när jag kom till skolan i dag. Inga cyklar på skolgården, inga elever i trappuppgången. Jag hann fundera över det konstiga i det i en sekund innan jag traskade vidare. När sedan arbetsrummet var belamrat av städande kollegor så anade jag verkligen ugglor i mossen. (Lärare brukar aldrig ha tid att städa undan på sin arbetsplats.) Det visade sig att det var en s.k. disponibel dag och därmed ingen undervisning. Inga pengar att tjäna i dag alltså, var tyvärr allt jag kunde tänka på.

Jag fick snällt hjälpa till att tvätta tjugo år gamla tidskriftssamlare rena från klistriga etiketter. Sen tog jag en promenad hemåt i solskenet och nu hade jag tänkt planera för resten av veckan. Även om jag har mycket att göra så har jag för litet jobb och det gör mig galen. Som timanställd får man inte heller betalt för dagar som denna, och nästa vecka är det en liknande dag på min andra skola. Någon som har något välbetalt extraknäck till mig, please?

Jag gillar hantverkares bestämdhet. Det ringde just på dörren och när vi öppnade störtade en golvläggare in, knappt utan ett hej: "Jaha, här ska läggas golv." typ. Vi beställde golvläggning i augusti men visste inte när det skulle bli dags.

Mannen slängde upp proverna på bordet, tog upp kalendern och sa att "jag kommer till er på tisdag".

Så nu gäller det bara att välja tre olika sorters plastgolv i såna där spräckliga grå, gröna eller bruna nyanser för tre olika rum. Det är inte inredning på hög nivå direkt, men det görs i alla fall väldigt effektivt!

Blev i dag uppsökt av en kollega som undrade vad det stod i en avliden släktings dödsannons. Det var nämligen latin och lydde "illud melius antea"! Konstigt, tyckte vi båda efter att jag översatt det.

Känslan säger mig också att latinet låter stolpigt. Har jag fel?

Praeterea - september månad är fortfarande inte slut!!

På lärarutbildningen får man läsa didaktik i sina valda ämnen. Jag gick förståeligt nog på svenskdidaktiken i avsaknad av didaktik i klassiska språk (och avsaknad av latinister överhuvudtaget). Nu när jag ser tillbaka på det önskar jag trots allt att jag hade gått både på svenskdidaktiken och på didaktiken för moderna språk. Jag kanske hade kunnat dra nytta av det, eftersom jag ofta sitter konfunderad över hur jag ska gå tillväga när jag lär ut.

Den latinska grammatiken är rätt tung - även om den är logisk - och är inte speciell populär bland eleverna. Dock kan jag inte föreställa mig att bortse helt från den, så mitt största frågetecken är hur pass mycket den ska övas in. Det är ju inte förståelsen av grammatiken som ger förståelse för språket latin men jag ser det som en förutsättning. Man måste ju ha en genialisk språkkänsla för att kunna läsa latin utan att vara insatt i grammatiken. Då går det ju inte ens att slå upp orden!

Jag uppmanar eventuella läsare som är latinlärare att höra av sig, så att jag får någon att prata med. Vi kan diskutera upphetsande ämnen som om det är bäst att introducera ny grammatik före läsandet av texten (där grammatiken kommer till liv) eller tvärtom. Eller om man bör få eleverna att rabbla böjningsmönster eller om de bara ska känna igen dem.

Jag tror att latinlärare gör väldigt olika, precis som i alla ämnen, trots att kursplanen är densamma. Vissa lärare är grammatikfreaks och släpper inte eleverna förrän de kan hic haec hoc som ett rinnande vatten. (Så hade jag varit om jag inte hade lagt band på mig själv) Vissa lärare nämner knappt grammatiken mer än det absolut nödvändigaste utan arbetar nästan enbart med översättning av latinsk text. Ett av kursmålen för Latin A är att "ha elementära kunskaper om latinsk formlära" och för Latin B att "ha insikter i latinets kasusanvändning och verbsystem samt några syntaktiska strukturer". Det tolkar jag som att man inte måste vara något grammatiskt snille för att klara latinkurserna med bravur, men ändå får jag det om och om igen bevisat att de som har koll på grammatiken även har koll på språket.

Hur gör själv jag då? Jag försöker mig på en variation. Oftast hoppar vi rakt in i texten och översätter direkt utan att tjata om vad för konstiga former som komma skall, men ibland övar vi det grammatiska, exempelvis verbböjningar, innan vi läser texten. Ett moment som jag inte kommer sluta med, även om folk har ifrågasatt det från höger och vänster, är att översätta från svenska till latin. Om man väl ska förstå språket i grunden kan man lika gärna öva på det sättet, tycker jag. Någon snusförnuftig sa att "Min åsikt är att man lär sig latin blott för att kunna läsa antika texter" - jo men kära du, det har jag förståelse för att du tycker, men frågan är ju hur man ska lära sig att läsa? Att vara aktiv och att själv producera något, hur tafatt och simpelt det än kan bli, gör att man ser språket från en annan vinkel. Dessutom är det roligt (också något som sticker i folks ögon, latin ska inte vara roligt! duh! bittra idioter!) och därmed väldigt lätt - eleverna får lika många om inte fler aha-upplevelser än om de bara stirrar sig blinda på lärobokens texter.

Det bara snurrar. Bara för det har jag börjat rota i dvd-lådorna för att ta en paus från allt vad textläsning och grammatik heter. I morgon ska vi se dokumentärer, enbart!

Är inte den här månaden väldigt lång? Jag tycker september har hållt på i en evighet nu. När ska denna sommar-övergår-till-höst-månad ta slut egentligen? Inte den här veckan ens, utan nästa. Jag fattar ingenting. Mitt huvud är redan i slutet av oktober.

Stavning har alltid varit mitt ess i ärmen, min absolut starkaste punkt på språkområdet. Det är inte så konstigt. Jag är sjukligt besatt av ord och av hur de ser ut. Det är absolut inget att vara stolt över. Man borde vara besatt av hur ord låter eller hur de skapar en helhet - text - som kan påverka någon vid läsandet. Men jag får alltid tampas med min ordbesatthet som alltså tar mig ner på rena bokstavsnivån. Mina elever lär vara sååå trötta på det.

Mitt tidigaste stavningsminne var diktamen i skolan. Jag gjorde aldrig fel. Förutom en gång. Det var ordet "noggrant" (som jag fortfarande kan ha problem med) där g:na blev ett för litet vill jag minnas. Mamma har en liknande historia där hon förbannade sig själv hela vägen hem från skolan för att hon hade lyckats stava ett ord fel. Jag kan ibland i princip ögna mig igenom en text och om något är felstavat så lyser det som att det är rödmarkerat. Kanske borde jag testa på en karriär som korrekturläsare i stället för lärare?

Men nu har något hänt som får mig litet ur spel. När jag står framme vid tavlan är mitt stavningssinne totalt utraderat. Jag vet inte varför, kanske för att allt måste gå så snabbt och att jag fokuserar mer på alla små söta elever som jag har framför mig, för när jag skriver på tavlan så kan alla möjliga stavningar av ord förekomma. Senast var det engelska "fabulous" som jag hade problem med och stod och velade med framför hela elevskaran. (Varför skrev jag det då? Jo, det är ju ett lånord från latinets "fabula" så klart..) Slarvfel är lika vanligt (men det gör jag överallt, inte minst här på bloggen) och det senaste exemplet var när jag skrev "dödöde" i stället för "dödade", men det kunde jag lätt skämta bort med att det är ett nyord. Och visst fanns det många romare som hade ett dödöde. Alla faktiskt.

Sommar har blivit höst - lata dagar i sängen har blivit mindre lata dagar bland eleverna. Det är första gången jag själv får sätta igång undervisning i Latin A (och B, och senare C! wiih!), i våras fick jag ju "bara" avsluta redan påbörjade kurser. Utmaningen är därför något större, eftersom jag måste sålla i allt som kan tillhöra en introduktion av ett nytt ämne. Jag vill ju möta de förväntningar som finns bland vissa elever, men även väcka lust bland de elever som inte har några direkta förväntningar.

Det gäller att inte vara för ivrig. Man kan inte hinna med allt på den första lektionen. Jag valde att försöka ta utgångspunkt i elevernas förkunskaper och diskutera vad de vill dra för nytta av studera det. Jag nämnde att kursen är väldigt varierande och har en otrolig ämnesbredd, och vi kom in på släktskapet mellan olika indoeuropeiska språk vilket alltid leder till intressanta personliga reflektioner då vissa elever är tvåspråkiga och då alla studerar åtminstone fyra språk för tillfället. Därefter gick jag direkt över till själva språket latin, eftersom jag är övertygad om att det är bra rent pedagogiskt att direkt dyka ner i ämnets kärna. T.ex. har vi översatt text och kända citat och övat oss i att hälsa på latin. I en grupp möttes jag av en elevs besvikelse över att vi inte ska lära oss att tala latin - "Jag kan inte släppa det", förklarade hon - och jag försökte ömsom förklara att vi visst kan beröra talat latin och öva oss så smått i det, ömsom snällt ifrågasätta varför hon så gärna ville kunna det. Nyttan alltså. Nyttan.

I går började jag introducera kasussystemet i samma grupp, men gjorde det i en minivariant. Jag spaltade alltså inte upp alla mönster som finns direkt utan gav en översiktlig bild med ett fåtal exempel. Eleverna fattade, det märkte jag, men jag led lite med dem när de satt med övningsuppgifterna och jag frågade om de hängde med, "Jo, jag förstår, men det tar tid..." sa en tyst tjej i gruppen. Oh, get used to it, girl, ville jag säga.

Fördelen med latinet i gymnasieundervisningen är att man alltid kan lägga grammatiken lite åt sidan när det blir för tungt och fortsätta med någon skojig myt, ge inspirerande boktips, diskutera antik kultur eller se likheter med andra språk. Om inte det ena funkar just för dagen så funkar säkert det andra. Den främsta fördelen är ändå att intresset alltid finns där och det ska nog alla latinister vara glada för. Vi får alltid försvara vårt ämne för att det inte är användbart eller nyttigt nog, men likväl är människor nästan alltid intresserade. Vad beror det på? Är det samma mystik som får folk att vilja tatuera in fraser på latin utan att aldrig ens ha tagit ett ord på latin i mun? Är det okunskap om ämnet som får dem att vilja veta mer? Eller så är det bara ett bevis på att ämnet spelar roll på riktigt.

Hursomhaver - jag har kommit igång, mina elever har kommit igång och i en värld som kantas av många tråkigheter så är detta min stora lycka.

I dag fyller Michael Jackson 50 år (han är min ålder gånger två!). Michael var min största idol när jag gick på låg- och mellanstadiet. Jag var inte med i Thriller-vevan men hade fått Bad på kassett. När Dangerous kom stannade den permanent i min freestyle. Det var min första kontakt med ett annat språk och jag minns att jag skrev ner texten till "Liberian girl" utan ha den minsta aning om ordens betydelse eller stavning. När storebror fick se texten hånskrattade han, det minns jag med.

En klasskompis och jag brukade fula oss till MJ-låtar vilket till slut resulterade i ett mimframträdande av "Bad" på roliga timmen i skolan. Min bästa kompis tyckte Michael Jackson var jättesnygg. Det tänkte inte jag så mycket på, men likväl fick enorma planscher av honom pryda mitt flickrum.

Det var länge sedan nu. I dag skulle ingen få för sig att kalla Michael snygg. Men det är accepterat att kalla honom geni, och vi alla vet att det inte är ett långt steg från genialitet till galenskap. Jag ska i alla fall beskylla honom för att jag trots musikaliska utsvävningar alltid återvänder till rhythm and blues, motown, hiphop,soul-facken. Jag försökte bli popflicka på gymnasiet, men det gick inte. Jag saknade stompet, takterna, svängarna för mycket. Och så lär det förbli.

Och för att fira lite så ska jag nu bryta tystnaden i den ensliga lägenheten med lite fulsång som bör likna "Man in the mirror". Kom igen: Gonna make a change, for once in myyy liiiife....

Jag har förklarat för mina elever att "det är bäst att" de skaffar pärmar eller mappar till latinundervisningen, så att de kan samla alla lösblad som jag ger dem på ett organiserat sätt. I min lektionsplanering har jag skrivit ett stort I LOVE LÖSBLAD som förklaring.

Något annat som jag älskar är pärmar. Nu har jag varit hos vaktmästaren och fått nya gaffelpärmar, storlek mini (jobbar man mini så ska man ha minipärmar). Mitt ordningssinne jublar när allt som låg huller om buller plötsligt är inplacerat i ett färgglatt register med tio olika rubriker.

Nu har jag träffat alla mina grupper och kommit igång med en del bevingade ord, några gissningslekar och uttal. Det är intressant att följa elevernas första möte med latinet. Jag blir nästan så upptagen med att iaktta deras reaktioner att jag glömmer bort att det är jag själv som ska "förmedla kunskap" (usch, utnötta lärarhögskoletermer).

Den magiska planen är att planera som satan nu i början av terminen för att sedan ha massor av tid över för att fixa jobb till våren, ringa runt, kolla upp. Det är ju inte ens september än, men jag kan inte släppa att jag riskerar att stå med 25 %-ig (eller ännu mindre) tjänst efter jul. Förhoppningsvis ska det gå att vara frilansande latinlärare ett tag till.

I morgon ska jag träffa några av mina nya latinelever! Det ska bli så himla spännande att se vilka älsklingar som gjort detta utomordentligt smarta val. Dessutom har jag hört så mycket gott om dem från andra lärare, så det kan ju bara inte gå fel.

Sen är den alltså igång, höstterminen. Hoppas på att fjärilarna som fladdrar runt i magen ska stilla sig en aning alternativt omvandlas till arbetsvilja, så att jag kan efterträda forna storheter till latinlärare med hedern i behåll.

Det är dags att ägna sig åt planering...

Jag hade planerat fint för de ärenden jag skulle hinna med i dag, jag skulle bara skjutsa Erik till stationen först, sen hade jag tänkt köra vidare och kryssa av punkt efter punkt på att-göra-listan. I stället fick jag kasta listan i soporna och skriva en ny: ringa polisen, ringa försäkringsbolaget, ringa glasmästare. Ja, för när vi skulle köra iväg hittade vi framrutan på bilen sönderkrossad och handbagaget uppslitet.

Det lite komiska i det hela är att tjuven inte har hittat nåt värdefullt, just eftersom människor (läs jag) nuförtiden är smarta nog att inte förvara värdesaker i bilen. Kanske var det GPS-hållaren som lurade tjuven och fick honom att hoppas på att tjäna några hundralappar på att sälja en begagnad sådan? Han/hon ville nämligen inte ha varken min nyköpta kartbok, tärningarna som dinglar i framrutan (inköpta av Terese i Las Vegas), mina popkassetter, verktygslådan, paraplyt, den gamla radion, registreringsbeviset, mina bensinanteckningar eller ja, inget. Men X fick i alla fall det stora nöjet att krossa en ruta i miljoner bitar som spridits ut i hela bilen.

Dessutom får X i sin ensamhet sitta nöjd (? nej, jag tror inte det) över att jag får lägga tvåtusen spänn på självrisk för att reparera skiten. (Varför kunde det inte hända när jag åtminstone hade lite extrapengar eller ett heltidsjobb.. Jag som har lagat snålmat av Eldorado-skitvaror hela veckan bara för att inte allt ska ta slut.........Ahh jag blir galen..)

Konstigt nog kan jag inte bli mer än irriterad. Egentligen känner jag mest ångest över snubben som gjorde det. Jag blir ledsen över att det går runt människor som inte kan komma på något bättre sätt att få ihop pengar än att krossa folks bilrutor. Jag blir ledsen över att den här personen förmodligen blivit besviken, kanske till och med känt skuldkänslor, över att ha gått därifrån lottlös vilket så klart innebär att X kommer gå vidare och göra något annat brott i stället. Jag blir ledsen över att vissa människor har det så förbannat dåligt ställt, psykiskt och ekonomiskt, att de inte tvekar att göra en sån sak.

Det är sorgligt.

Och så tycker jag lite synd om Peggy också.