Gabrielle

I dag har jag jobbat min första dag på nya stället. Det gick bra, alltså hur skulle det inte kunna gå bra egentligen? Hur som helst, fler bra grejer med stället:
- Färre problemfyllda vilsna ungdomssjälar än på förra årets sommarjobb. Okej att det är trevligt med lite nya bekantskaper men jag pallar inte skrikiga platinablonda brudar. Såna finns det noll av.
- Lönen är nån krona högre i timmen. wiiih..
- Mindre bajs och kiss eftersom patienterna är friskare och nästan alla är klara i huvudet. Att duscha någon på förra stället innebar att frakta NN till duschen, skrubba in hela kroppen och håret med lödder, duscha av, torka, få på kläder, få NN i sin rullstol. Här är det bara "Nu hjälper jag dig med duschen", NN går till duschrummet, jag bistår med att eventuellt tvätta ryggen, räcka över handduken och föreslå kläder. Easy peasy!

Men det absolut bästa med en jobbardag är att det finns ett tillfälle då jobbardagen är slut. När man ser på klockan och inser att "åh den är fyra, jag får gå hem". Ett sådant magiskt ögonblick finns inte när man studerar. Efter en tvåtimmarsföreläsning känner man inte alls nån lust för att gå hem, utan vill bara sitta kvar i bänken eller sätta sig i det närliggande cafét och snacka med kursare.

Och lyckligtvis kommer jag få uppleva exakt lika många arbetsslut som arbetsdagar denna sommar 2006.

Det skulle bli ett inlägg om min bästa midsommar någonsin; om vilt blomster vid vägkanterna, leenden från öra till öra, stjärnhimlen, solstrålar genom bokbladen, bristen på sömn. Men när sommarvädret byttes ut mot regn och upplevelserna blott är fotografier så vaknade jag upp och insåg att jag lagt på mig ett par trivselkilon för mycket och att arbetet låg alldeles runt hörnet.

I dag är alltså sista dagen i sommar jag har att njuta av ledighet, då jag inte ingår i ett schema. Jag intalar mig själv att det inte på något sätt är något att sura över, men nervositeten finns likväl där. Jag vet att man inte kan göra allt perfekt i början och att jag kommer lära mig efterhand, så vad är jag egentligen nervös över? För att inte orka, antar jag. För att känna att "jag vill inte, jag ger upp", att bete mig illa och att känna mig dum. Att ha känslan av att vilja låsa in sig nånstans och inte komma ut. Att börja tänka i mina typiska sommarlovsbanor, d.v.s. "jag vill bara härifrån, jag vill inte finnas i den här kontexten, jag orkar inte vara trevlig, jag vill vara med Erik och han är inte här".

Förutsättningarna är ändå goda. Jag har nära till arbetsplatsen, medarbetarna verkar snälla/duktiga/förstående, stämningen är mindre negativ än på det förra hemmet jag var på, jag har mer erfarenhet än då.

Men ändå känner jag mig som en trotsig barnunge som inte vill städa sitt rum. Eller som en mobbad grundskoleelev som har ångest för att gå till skolan. Och då är den enda lösningen att kasta sig in på den raka motorvägen och inse att det inte finns några återvändsgränder.

I dag har jag dåligt samvete. Och det borde jag ha.

Jag kände samma sak i går, men då gällde det saker som att jag kände att jag inte levde upp till krav, inte hade planerat den här resan bra nog, att jag ska sticka hem innan bror med flickvän kommer och att jag inte är mer med Tessi. Saker som kanske verkligen är misstag av mig men även saker som jag inte kan gå runt och må dåligt över, eftersom jag inte är mer än människa.

Men i dag har jag dåligt samvete över att jag tillåter mig själv att försjunka i petitesser och låta dem påverka hela mitt väsen. Att jag glömmer att se objektivt. Att jag skiter i att skriva eller skriver en rad och sedan suddar ut den och övertygar mig om att jag suger, eller att jag var bättre förr och att det har försvunnit. Att jag överhuvudtaget låter mig själv säga något sådant om mig själv, då jag tycker att alla människor är fantastiska och därför även borde inkludera mig själv.

Jag har dåligt samvete över att jag inte uppskattar det jag har mer, utan kan betrakta mig som ett offer. Inte över att jag stundtals är tvär och ser orealistiskt på saker och ting, för det är stundtals bra. Nej, men dåligt samvete över att jag har människor runtom mig som jag älskar, men inte tänker på att det kunde varit annorlunda.

Men glad blev jag i alla fall över att jag hittade ett gammalt block där jag 2001 antecknat: "Jens sa till mig att det var värt att åka utomlands, trots att det kostar och är krångligt. Och jag ska också satsa. Skit i pengarna, betala för känslor!". Om det är något jag gjort så är det att byta ut trygghet mot osäkerhet som blivit till trygghet igen och hur dyrt det än må vara så är det värt varenda litet öre.

Nä, nu går jag ut i världen med objektiv blick.

Erik har börjat jobba och jag har nästan dåligt samvete över min totala ledighet. Men samtidigt vet jag att jag så småningom kommer få jobba som sajtan och då lättas det lite grann. Att bo själv en del i sommar blir nog en pärs för mig som inte klarar av ensamhet men samtidigt kan det bli lärorikt, eller åtminstone nyttigt. Och om de fem tyska böcker som står i min hylla inte är färdiglästa innan tentan den 18 augusti så ska de få fungera som verktyg för att banka mig själv i huvudet.

Om en timme sitter jag i alla fall på tåget norrut. Det är svinigt varmt, undrar hur det blir på tåget? Av erfarenhet vet jag att tågens luftkonditionering blir som en chock när man svettdrypande låter sig isoleras och vara under SJs kontroll i några timmar.

Tack och lov för VM - vad skulle jag annars göra? Jag lägger redan alltför mycket tid på att sköta mina bladlusdrabbade växter på balkongen och på att plocka och tvätta och göra ärenden, men sen är det ju all tid som är över. Sen i fredags har jag fått planera att göra alla de där sakerna på förmiddagarna, innan kl. 14.15, när sändningarna börjar. Sen sätter jag mig med VM-bilagan i högsta hugg och pluggar på exempelvis Angolas eller USAs spelare till jag har förstått mig på deras speltaktik, antecknar vilken startelva de har och nördar mig till döds framför tvn.

Måhända är det därför jag åker vid lunchtid och anländer vid 13.33...

I dag börjar fotbolls-VM och därmed även deppigheten över att det bara återstår en månad till slutet på ljuvligheten, VM-finalen på Olympiastadion i Berlin. Mitt absolut största minne av fotbolls-VM är givetvis kvartsfinalen mot Rumänien -94 då jag befann mig i Haag på familjesemester. Men ett annat roligt minne är förlusten mot Senegal för fyra år sedan, vilket ledde till att Erik hade den senegalesiska nationalsången som mobilsignal ett par år framåt i tiden.

Jag är inte alls säker på Sverige i det här VM:et, även om vi äntligen kunnat samla ihop ett antal stora fotbollsstjärnor i samma startelva. Men jag vet inte vad Sverige har som kan ta oss förbi Paraguay. Det återstår att se. Egentligen spelar det inte så stor roll, för det finns så många bra fotbollsspelare och lag med. Eller vad sägs om
* Tyskland
* Polen
* England
* Argentina
* Holland
* Italien
* Frankrike
* Brasilien

och underdogs som
* Iran
* Elfenbenskusten
* Angola
* Sydkorea
* Saudiarabien

Och alla sydamerikanska lag är givetvis alltid roliga att se på! Let's start the show...

I mitt land finns det fyra årstider och man brukar lära sig att året går som en cirkel där man går från vinter till vår, till sommar till höst och sen vinter igen. Men det där är en myt, åtminstone vad gäller temperaturskillnader och nederbörd. Snarare skiftar det från vecka till vecka eller oftare från dag till dag. I förrgår var det höst, i går vår och i dag, äntligen, sommar.

Har cyklat min obligatoriska sommar-cykla-vilse-runda men jag lyckades hitta hem överraskande fort. Solglasögonen på näsan, svetten ilande längs ryggraden och tunna sköna kläder. Nu väntar jag på Erik som snart får sommarlov och själv ska jag försöka få någon koll på vad jag bör och inte bör göra.

Vilken fixardag! Jag orkade till och med att putsa fönstrena.

Det spratt till lite i fingrarna efter frukost så det blev till att..
- Baka bröd
- Städa och plantera om på balkongen
- Tvätta
- Diska

Ska jag orka tvätta fönstrena också?

Åh, eventuellt blir det reggaekväll i kväll! Jag vill!