Gabrielle

Sommarjobb fixat! Var på möte i går och i morse ringde damen och berättade att de räknade med mig i sommar. Jag ska jobba på en rehabavdelning för äldre, det är framför allt höftledsskador det handlar om. De bor inte där permanent utan mellan 4-8 veckor. Så det är rätt nytt för mig och ska bli superspännande.

Jag (liksom resten av klassen) klarade godkäntgränsen på grammatiktentan även om jag inte fått ett exakt resultat än. Undrar om institutionen är rädd för att inte få in pengar så att läraren blev tillsagd att göra världens simplaste tenta ever? Nåväl, tack för de fem poängen i alla fall.

Och i dag far jag till Växjö på ett belamrat öresundståg med Kästerns Drei Männer im Schnee i högsta hugg. Mitt och Eriks liv just nu är en konstig väntan på det bättre, där jag gräver ned mig i studierna och Erik väljer datorn framför allt annat (även sömn). Men snön smälter mer och mer för varje dag, temperaturen stiger och solen tittar fram som oftast. Kanske får vi låna Opeln fram till påsk - ett tecken på frihet!

Nu ska jag ta ett par djupa andetag och låta mig slappna av. I någon timme.

Har råjobbat med realia på förmiddagen för att lätta min ångest över tentan. Den har faktiskt försvunnit en aning, men den kommer och går. En normal människa kanske vet allt om kollektivavtal och riksdagar och utskott och allt men om man inte ens vet hur det fungerar i sitt hemland så är det svårt att förstå sig på hur det fungerar i Tyskland, dessutom med hjälp av en svåra-substantiv-späckad text. Es geht doch.

Ringde runt för att söka sommarjobb och fick efter tre-fyra samtal tid för ett möte på ett ålderdomshem här på norr. På torsdag ska jag dit. Hoppas jag får jobb! Tänk vad skönt det hade varit att ha fem minuters avstånd till jobbet. Och tänk bara vad skönt det hade varit om det hade löst sig. Då hade jag sluppit ett orosmoment i alla fall.

Helgen var fantastisch. Jag var på mitt gladaste gladhumör i lördags och Erik var så söt som till och med hyllade Kicki D. Och söndagen blev en riktig slappedag framför TVn = skönt! Nästa helg ska jag till Växjö med realiapappren i bakfickan. Inspirerande.

Nä nu ska jag skriva lite om Erster Weltkrig und der Weimarer Republik. Tschüss alle Leute.

Lunchar med hembakat fullkornsbröd med ost och skivade champinjoner. Utomhus har all växtlighet stelnat till, det måste ha varit kyligt i natt, när vi låg och sov på soffan. I morse stack jag och tränade och när You're beautiful kom som avslappningslåt framkallade jag en gammal känsla av att sitta på slottstrappor med sin hand i någon annans och att vara ung. Har sträckt och bänt på varje led och muskel i hela kroppen till ackompanjemang av La Femme D'argent och gjort mina chores. Nu är det förberedelser för kvällens pyjamasparty slash schlagerkväll. Chip!

Till min stora glädje börjar snön smälta. Isen i min blomlåda lossnade till slut som för att meddela mig om att det snart är dags för balkongblomstring. Cykelbanan in till stan kändes betydligt bredare då man inte behöver väja för höga snödrivor. Många har bytt ut mössan mot solglasögon. För en gångs skull visar termometern plusgrader. Kan man hoppas nu?

Vi är bortbjudna på födelsedagskalas i kväll hos Eriks kursare så jag stod framför blomhyllan i affären och letade efter den färggladaste blomman. Det blev en som sprakade i olika klarblå nyanser. Om jag finner ron i helgen ska jag plantera de där fröerna som har legat och väntat så länge, och jag ska hänga upp röda, gröna och gula lyktor på altanen. Jag gjorde syntaxläxan lite hastigt och övertygade mig om att jag kunde allt allaredan. Tentaresultaten hade inte kommit upp men jag vet ju att jag klarade den ändå.

Optimistisk, hoppfull, lugn.

Vad är det med mig? Detta dåliga samvete som jag känner hela tiden! Det kvittar vad det gäller, vad jag gjort eller inte gjort, ändå denna ofrånkomliga känsla av att jag gjort fel. Det måste vara en svacka i självförtroendet eller en rädsla över att människor ska vända mig ryggen eller rentav ställa sig face to face med mig och bara säga "Fy fan vad dum du är!". För det är så jag gör med mig själv.

Studierna är i alla fall väldigt inspirerande nu. Det är kul att lära sig om väst och öst, fast ännu roligare att analysera satser, förstås. Jag skrev tenta förra veckan bara för att bli påmind om att nästa tenta ligger alldeles runt kröken. Okej, fjärde april kanske inte är så snart, men det känns så eftersom jag inte kan nånting om varken die Verfassungsorgane, Bismarck eller om Tysklands försäkringssystem.

Det är plusgrader och sol i alla fall. Jag brister upp i takt med molnen.

I går skulle jag ta itu med att fixa ett sommarjobb, var det tänkt. Men jag behöver alltid några dagar på mig för att strukturera mina önskningar och ambitioner att ringa och skicka iväg brev och CVn, så det blev inte av. I vilket fall så krävdes bara en dags tänkande för att hela hönevärlden skulle rasa samman. Jag vet inte vad det är med somrar men sedan jag började sommarjobba 2001 så har de förlorat nästan all sin glans. Jag ser fram emot våren men sällan mot sommaren. Till och med hösten och vintern kan jag se fram emot. Jag undrar om det är min lathet som spökar eller om det beror på att jag kopplar samman sommaren med olika sammanbrott som jag fått genom åren, då man skulle fixa bostad och pengarna var slut och man trodde att kärleken var slut och att det aldrig skulle sluta regna.

Nä, jag har inte fixat nåt sommarjobb i dag heller. Men jag har skrivit ut telefonlistor på ställen jag bör ringa till. Och pratat med Helena. Då kändes allt bättre. Helena är lugn. Hon tror nog att jag är lugn också, precis som folk brukar tro.

Om någon där ute har sommarjobb åt mig och Erik för i sommar i Lund (eller Tyskland eller Portugal eller nåt annat exotiskt) så slå en pling!

Att få en hund var min absolut största dröm när jag var liten. I kompisarnas mina-vänner-böcker stod alltid ordet hund med på så många svar som möjligt, vare sig det gällde framtid, favoritdjur eller högsta önskan. Jag köpte hundböcker, och till och med ett koppel (varför?), och hade en liten briohund som jag släpade runt över hela östra stadsområdet. När det var gosedjursköpedags var det givetvis hundgosedjur som gällde. Men storebror var allergisk och jag fick nöja mig med nödlösningar som vandrade pinnar (varav jag klappade ihjäl samtliga) och en hamster, som i och för sig var söt och go, men som jag nog egentligen önskade var hundra gånger större.

Jag är alltså ganska uppenbart en hundmänniska. Katter var det aldrig talas om. Katter är snäsiga och rivs och hur får man kontakt med en katt? I går på festen tog vi upp ämnet hundmänniska vs kattmänniska och jag upptäckte ett faktum som jag dock inte vågade uttala (rädd som jag är för alla inbitna kattälskare); alla kattmänniskor runt bordet hade "traumatiska" barndomsminnen av hundar. De hade blivit bitna, jagade, anfallna.. All respekt för det men ingen tycktes egentligen ha en neutral uppfattning av vilket djur de tyckte bäst om. Såsom jag tolkade det var de bara rädda och drog sig därför till de mesiga katterna. En tjej sjasade bort hundarna som kom nära henne men sa att hon hade kommit över sin rädsla, nu tyckte hon bara att hundarna var äckliga. "Jag har just tvättat mig liksom" sa hon och jag fick bita ihop ordentligt för att inte häva ut snäsigheter över henne.

Jag flyttade ifrån barndomshemmet, för att flytta ihop med ytterligare en allergiker. Och när jag satt och såg Top Dog nyss insåg jag att jag förmodligen aldrig kommer bli stolt ägare av en sån där burrig collie (som Bamse) eller en rottweiler som den jag myste med hela kvällen i går. Däremot ska jag drömma vidare om alla underbara "allergihundar" som finns och åtminstone glädja mig över att min sambo är lika hundtokig som jag. Och en vacker dag när kontot inte gapar tomt, så kanske.

Helena kom hit i går kväll och stannade en stund innan vi skulle cykla ut till den tysta isiga landsbygden. Tappra som vi var cyklade vi ut till stället där klassfesten hölls (alla andra åkte bil/taxi). Hälften av vägen var snöbelagd och inga gatulyktor så långt ögat kunde nå. Ett tag trodde jag på att cykelhjulen skulle frysa fast i vägen, eller kanske fötterna, och att pajen, vars temperatur hade sjunkit betydligt i de tio minusgraderna, skulle bli vår sista chans till överlevnad.

Men efter mycket om och men kom vi fram till ett hus med tända marscheller utanför. Nästintill panikslagna av att ha tappat känseln i fingrarna och lite varstans på kroppen plingade vi på utan att egentligen vara säkra på om vi ens var på rätt väg, men lyckligtvis hade vi kommit rätt. Jag tvekade ytterligare när vi kom innanför dörren och såg att huset inte var the average villa utan ett värdshus/spa/hotell/vilket namn som helst som låter snobbigt och galet fullt med dyra saker. Bland annat skådades en vit yamaha-flygel (tur att den inte var svart, då hade jag nog släpat ut den och tagit hem den på pakethållaren), två fina rashundar, ett designerkök, en inomhuspool och bar bredvid och inbyggd flatscreen i väggen (i samma rum), en annan stor flatscreen, mängder av fina möbler och ja. Det blev nästan för mycket. Jag svepte några glas vin i ren förtvivlan och var sen så eländigt snurrig i huvudet att jag knappt lyckades vara trevlig och ännu mindre föra en vettig diskussion med nån. Men hundarna tyckte om mig i alla fall.

Hur som helst tog jag upp tentan med några stycken och gjorde mig nog ovän med ett par när jag sa att den var fånig. Vissa tyckte den var svår. Minuterna efter jag hade konstaterat dess fånighet märkte jag att läraren stod i andra hörnet av rummet! Och en kille kom fram till mig och frågade "Går du i klassen?". Anonymitet i all ära men ibland är det lite tråkigt att vara den som ingen känner igen. Jag konstaterade i alla fall att "Ja, och jag sitter alltid längst bak. Och du sitter alltid längst fram.". Jag fick ingen kontakt med honom heller.

Men bland högljudda stockholmare, självsäkra tysk-se-utare och john does så kunde man ändå urskilja ett par som verkligen var sköna. Och vad hade jag gjort utan goa Helena?

Kom strax hem efter att ha skrivit den enklaste tentan i min universitetshistoria. Den var så enkel att den nästan svarade själv på sina frågor. Så enkel att jag blir arg på mig själv om jag inte får VG. I en lucktext stod det "in ein_ Bank". Osäker som jag var på artikeln skrev jag "em" först, innan jag såg att det i nästa mening stod "Eine Bank...". Haha, man tackar man tackar.

Och när jag gick därifrån fick jag pre-högskole-känslor av den soliga fria fredagseftermiddagen.

Min dag förvandlades till en hushållerskadag. Sedan jag tröttnat på tyskan tidigt på förmiddagen gick jag över till dammsugning, dammtorkning, golvsvabbning, toalettstäd och en massa smågrejer som att tvätta rent mikron, vattna blommorna, tvätta-hänga-upp tvätt... Vara piffig och fiffig och underhålla de små hönefingrarna med saker konstant, så att jag slapp känna efter hur humöret var. På kvällen har jag bakat tre köttfärspajer, två mindre och en stor. Den stora ska med i morgon på klassträffen och kommer förmodligen gå åt fort, för hela 25 pers har anmält sig för att komma! Crazy! Jag är lite skeptisk till blandningen av folk men det är mer spännande än jobbigt. Och Helena ska med. Alltså: det blir roligt.

Ja, det är alltså tenta i morgon men jag har inte tänkt på det så mycket. Någon tentaångest känner jag knappast av. För första gången skriver jag tenta på en fredageftermiddag. På förmiddagen ska jag ladda med fiberhavregrynsgröt, ett step-pass, ett par bananer och flera koppar kaffe. Kommer det gå vägen?

Ja!

Fick ett mail från min handledare där han bekräftade att han fått uppsatsen och att han höll på att läsa den. Plus två ord som bevisade att han tolkat min oro rätt: "Hav förtröstan!"

Det är torsdag, vilket innebär dagen-innan-tenta-dagen. Givetvis är min pms så intensiv den bara kan bli, vilket innebär att jag i ena stunden kan sitta på golvet och önska mig döden medan jag i andra struttar runt i lägenheten och sjunger som värsta drogade psykfallet. I närmaste skottzon står Erik som inte fattar var den där glada människan han lämnade i lägenheten för en halvtimme sedan tagit vägen och vem den arga ragatan är som frenetiskt står och skrubbar bort intorkade rester från diskbänken.

Nu har jag msn:at lite med Helena vilket lugnade ner mig en aning. Kanske orka med lite fonetikläsning?

I dag övergick min självtillit inför tentan till övermod. Kursarna talar om vad de tycker är svårt och att man aldrig vet hur tentan blir medan jag snackar i VG-termer, om att jag skulle vilja skriva tentan nu, om hur simpelt allt är. Men när jag skrattade rakt ut då en kille i klassen ville få "äta" till ett rörelseverb så fick jag säga till mig själv att "nu är det bra Gabrielle". Det finns faktiskt nåt som heter karma, so watch out. För att mildra mina skuldkänslor mot killen räckte jag över några lösblad med övningar till honom och log så snällt jag bara kunde.

Jo, jag skickade in uppsatsen i går förresten. Det första utkastet på en fullständig uppsats. Och jag ställde den svåra frågan: "Vad krävs mer av mig för att bli godkänd?". Det känns lite jobbigt att inte veta.

I dag har det varit solsken. Mamma sa i går i telefonen att hon hade hört att det om en vecka skulle vara 10 plus och hon oroade sig över att trädgården skulle förvändlas till en bassäng. Jag vet däremot inte från vilken optimistisk källa hon får sin information, för när jag bänkade mig framför vädret i går kväll (för att jag trodde att jag äntligen skulle få hurra lite) så var det bara lågtryck och snö och minusgrader så långt ögat kunde se. Bäst att bunkra konserver och alstra värme. Istiden är här.

Har ägnat största delen av dagen åt tyska verb; vi snackar starka, svaga, fasta och lösa sammansättningar, temaformer, konjunktiv, imperativ och allt annat som man ska kunna enligt en gymnasiegrammatica. Det känns nästan lite löjligt ibland. Jag siktar liksom in mig på att lära mig allt, typ att plugga in vilka prefix som ger fasta och vilka som ger lösa sammansättningar. Och detta för att vem som helst som fått minst VG i gymnasiet kan lattja sig igenom tentan... eller? Det intrycket har jag fått i alla fall.

Den andra delen av dagen gick åt några korrigeringar i uppsatsen. De var inte många men gjorde ändå så att jag kröp ihop till en liten boll och kände mig lägst av de lägsta. Jag ska fixa det sista jag klarar av att fixa och sen skicka över 27 sidor uppsats till handledaren på måndag och om det blir för många dubbelfrågetecken och pilar och röda streck så ska jag fundera på hur mycket han kan tänkas ta i pengar/tjänster för att ge mig godkänt. Det kanske räcker med ett wienerbröd, alternativt en chokladtomte till?

Uttråkad nu men jag ska fortsätta ändå.

Vad tycks om min nya stajl? Det var i onsdags som Erik satte sig ner och knåpade med koder och program av alla de slag och jag satt intresserad bredvid och såg på. Det blev i alla fall väldigt fint! Eventuellt blir det fler förändringar framöver.

Tyvärr känner jag mig nästan för upptagen för att hinna sitta här och skriva en massa inlägg. Det är mindre än en vecka till tentan och samtidigt överbelastar jag mitt skrivbord med feta dammiga böcker och lösblad i såna mängder att jag inte vet hur jag ska hålla ordning, allt på grund av uppsatsen. Skit, den måste bli klar.

Fick svar från min handledare vilket i och för sig gör mig glad, men hur ska jag tolka honom? Han skriver korta noteringar och struntar i att svara på mina frågor. Och det är inte längre något "det ordnar sig nog" utan jag får nästan känslan av att en suck hänger i luften. Frågetecken efter frågetecken, ofta dubbla sådana, som tur är inte trippelt. Den dag jag får höra något som antyder ett betyg blir den mest lättande i min universitetshistoria. Och jag kommer ha en filosofie kandidatexamen.

Jag utlovar ett firande på nåt njutningsfrossande Satyricon-vis för att äntligen äntligen få lov att glömma portkoden till Classicum.

Hade en känna-sig-värdelös-dag i går och jag är rädd att det gick ut över the landskrona gang (förlåt). Åtminstone tittade Erik surt på mig och kallade mig tight-ass. När jag är rädd att jag inte syns eller räcker till så brukar det resultera i att vara tjurig och trotsig, hur mycket jag än kan säga till mig själv att jag gör fel. Att jag borde se folk i ögonen och sluta mumla. Jag kom på mig själv att tänka på yoga, jag hade glömt bort yogan, rökelserna och buddhastatyn som skulle införskaffas och det låga bordet i mörkt ruffigt trä. Men det blev glasprismor i alla fall.

Sen plockade vi fram en synth från gömmorna och så kändes det som man levde igen.

Jag får inget svar från handledaren så uppsatsplanerna gick inte riktigt i stöpet. Nästa vecka är det tyskatenta men jag orkar inte just nu. På fredag blir det krafttag, dock. Då ska det bankas in finstilta underrubriker och undantag. På tal om bankas: kan man begå självmord genom att spika en spik i huvudet? Jag stöter på många intressanta levnadsöden i mina biografiska studier som fotnoterna i uppsatsen leder till, bl.a. detta: "Peter Gustaf, Page hos Enke-Drottningen Hedvid Eleonora, blef svagsint och dödade sig med en spik, som han inslog i hufvudet.". Tidigare har jag funnit detta: "Han ihjälstack även sin hustru, medan hon låg i barnsäng, och satt därför fängslad i Dorpat, då denna stad övergick till ryssarna, under vilka han då gav sig; dog sedan i ett eländigt tillstånd, liggande på en gödselhög och ruttnade levande." Fy!

Det är mars men det är snö. I dag blir det mjukisbyxor och ett datorrum med tre susande datorer. Några koppar kaffe och frallor med keso.