Gabrielle

Anledningen till att jag också ställer mig i kön är att jag är uppväxt i ett sånt system. Gör dittan, gör dattan. Låt andra ta besluten åt dig, låt andra bestämma vad som är moraliskt rätt och fel. Så fort man tar ett steg över linjerna förkastas det.

En sak kommer förbli densamma nästa år som detta. Och det kommer vara så till dagen jag dör. Det är att jag gör som jag vill. Jag kan inte leva efter andras regler, då är man ju inte "sig själv"...

Gott nytt år önskar jag i alla fall alla.
In the world where every neighbour is a friend...

                                              

Jag kom upp lite väl sent i morse. Klockan närmade sig middag och det gjorde att jag kände mig en smula missnöjd med mig själv, att jag börjat slappa så värst nu. Så kan man ju inte göra. Som framgångsrik i det här landet ska man sköta sina sysslor, passa tider, vara alla till lags och arbeta för sina slantar. Sovmorgon passar inte in i den bilden, Gabrielle, intalade jag mig själv när jag reste mig ur sängen och gick med riktning kaffebryggaren.

Nu hade jag ju egentligen ingenting speciellt att göra i dag med undantag från en sak. Egentligen behövde jag bara packa upp väskorna, diska och fixa middag. Men dagens huvudsyssla var att fixa champagne inför nyår. Tänk om man missar öppettiderna och kommer fram till stängda dörrar? Precis som i går när bankerna stängde tidigare än jag trodde. Varför har banker så begränsade öppettider förresten? Brukar tjuvarna komma vid 17-tiden på fredagar, så att de bestämt att de måste stänga vid 15 i stället? Kass service! Tar ens pengar och stänger dörren.

Tog mig med bussen till stan i ett gråmulet eftermiddagsväder. Hård blåst, duggdis varvat med tunga kalla regndroppar och vindpustar som är breathtaking i sin bokstavliga betydelse. Men det är bara att traska på, det är så man gör i vårt land.

När jag kom till Botulfsplatsen blev jag ändå överraskad över hur lite folk det var på stan. Jag förmodade att de stannade inomhus en så här grå dag. Kanske städar efter jul och inför nyår, handlar på storcentra eller går långpromenader för att de känner sig feta efter det nionde julbordet. Kom fram till Mårtenstorget och såg en oväntad skara av människor traska i riktning mot och från ett stort glasfönster där ett skarpt ljus lyste ut över tråkiga mörka torget. Var det Betlehems stjärna? Ljuset som leder till paradiset?

Så stod vi då där. Svenskar i rader, köende - och bevare dig väl om du trängs -, med fulla kundkorgar med flaskor och burkar, trötta på julen, önskar varandra god fortsättning, snart stänger de här, hoppas vi hinner handla allt.

Nu gäller det att handla riktigt mycket, tänker de. "Fick ju inte i sig så mycket på julafton. Så mycket att stå i, du vet. Nyår är ju ändå årets fest, eller hur. Dags att festa loss lite. Mycket jobb och slit, festen börjar klockan nio så jag får väl jobba fram till sju och sen ta mig ett glas vin till maten vid åtta."

Folk står och väljer ut flaskor, vrider och vänder på dem, trängs genom de vinkelräta köerna för att hitta rätt sort. För mig tar det tio minuter att hitta till champagneavdelningen även om affären väl är på runt hundra kvadrat. I trängseln hinner jag inte stå och välja ut sort utan tar bara första bästa, vänder på lappen och kollar alkoholprocenten, godkänner den och går mot kassorna. Alkoholprocenten är viktig, tycker svensken. Antingen får den inte vara för hög för att man ju inte kan bli alltför snurrig, är ju en dag i morgon också. Eller så för den inte vara för låg för att man ska få valuta för pengarna.

Jag inbillar mig att alla har en lapp i jackfickan där det står en exakt lista över vad de ska dricka på nyår. De flesta vet nog inte vart de ska egentligen, men det är mindre viktigt. Bara jag har systemetkassen i högerhanden så klarar jag mig. Där stod vi alla i köerna med våra planerade fyllor och jag började skratta åt det ordningssamma och ospontana Sverige. Tio minuter före systembolaget stängde inför nyår stod det väktare i dörröppningen och slussade in och ut folk, som stod i köer som ormformationer ut på torget. I ett annat land hade man bara kunnat köpa skiten i livsmedelsaffären samtidigt som man fixar fläskfilén och potatisen.

Folk går hem med sina reafynd och sin öl och lägger julen på hyllan, blickar framåt. Det ligger en överhängande känsla av Sverige pressat oss lite för hårt, folk är trötta, kan släppa stressen först nu efter julen. Ett klimat som viskar om en outtalad sanning; att vi längtat hem.

Jag firar mitt livs tjugotredje jul och det kanske inte är så mycket om man jämför med alla andra som är samlade i det här huset. Terese har numera varit med om 25 jular och mormor är väl uppe i, ja, typ åttio. Då kan man fundera över hur julen förändras, trots att den är en traditionsenlig högtid. Om man ska se det ur ett antropologiskt perspektiv så får man väl tala om elektroniken och fortskaffningsmedel, e-julkort och så vidare, men eftersom jag inte är någon höjdare på det så kan jag bara se till mig själv.

Och där finns en rätt stor skillnad på inställningen till julen. Förr var det något jag såg fram emot i månader, nu är det snarare något jag har bävat för i månader. Det är planeringen som är den jobbiga, att få ihop allt så att man själv och alla andra är nöjda. Det är julplanering och samboflyttning som gör en vuxen, kanske. Som får en att inse att livet måste vara riktigt knivigt och svårt för att man ska få ha kul sen (det är dock en attityd som jag ständigt strävar emot). När tiden väl har kommit har jag nästan glömt bort vad det var jag skulle göra.

Nu har jag skickat in det sista skolarbetet och har fått lov. Klapparna är köpta och inslagna, väskorna är packade och uppackade och packade igen. Terese och jag har bakat marsipan och klätt granen. Jag har ätit köttbullar, prinskorv, julskinka och risgrynsgröt allaredan.

Nu gäller det att slänga en magisk förtrollning över sitt väsen och lyckas slappna av. Vi får se om det går.

God jul!

I går försökte jag tvinga upp julstämningen i Eriks och min lilla familj genom att köpa pepparkakor, koka risgrynsgröt och göra köttbullemackor med julvört. Det lyckades lite grann, men trots att solen sken så gnistrar det ju inte nånstans. Det är bara blank yta, torr hy, gräs som är genomvått som en tvättsvamp och kala bruna trädstammar, vissa ännu med gröna blad på. Den tjugoförsta december.

Det var det jag kom på; att det inte är snön jag saknar, inte heller kylan, utan gnistrandet. Marken ska vara frostbelagd och träden ska ha stelnat i vinden och skimra i silver. Då känns det som jul. För jag får ingen julkänsla blott av att julstressa och ha julångest och vara julsjuk, som sig bör när man sovit för lite och gjort för mycket. Så jag missade ett examinationsseminarium som jag måste ta igen nu. Damn, jag som trodde jag skulle få jullov...

Jag vet inte hur det blir; det blir nog bra alltihop. Jag måste bara tänja på gummibandet lite till men samtidigt se till att det inte spricker. Nu har jag nog packat färdigt i alla fall och reser riktning Växjö om ett par timmar. Och jag gnistrar inte nånstans.

Den här tisdagen har varit och ska förbli en riktigt unken dag. Förlåt, jag menar inte unken, jag menar en rutten, stinkande, skitig, åthelvete, satans jävla ruttnaste dagen i historien nånsin-dag. Hur kommer det sig då, undrar väl nån. Och egentligen har jag inte lust att förklara, för ni är väl bara dumma IQ-befriade idioter allihopa som inte skulle förstå ändå.

Hursomhelst vaknade jag upp till den härliga insikten att det där som jag trodde var förkylning i går verkligen var förkylning, plus lite feber som grädde på moset. Näshålorna totalt igentäppta av torkat snor, värk i varenda kroppsdel, molande förkylningsskalle och en ork som ligger på minus. Det värsta är ändå att jag alltid vaknar med någon dum förhoppning om att dagen ska bli bra ändå, att jag ska äta något gott eller se något bra på tv eller vara med någon jag tycker om.

Och om det är något livet lärt mig så är det att man inte ska ha förhoppningar, för då faller man bara ännu djupare. Livsläxa: Var aldrig positiv och hoppfull!

När jag åt frukost vid datorn lyckades jag i förkylningsruset välta till kaffekoppen så att det skvätte ut kaffe över tangentbordet och skrivbordet. Men det var först några timmar senare som jag upptäckte hur mycket kaffe som kommit in i tangentbordet. Då skulle jag gå in på min e-post, bara för att upptäcka att min dator hade fått flipp och inte alls går i symbios med sin kaffeälskande ägare. Det gick inte att använda femman, sexan, pilarna och en del andra tangenter. Jag borde ha slängt ut tangentbordet genom fönstret redan då, men eftersom jag aldrig lär mig så skruvade jag ju upp skiten och stod och "skrubbade" i nån timme innan jag insåg att det var förgäves.

Sen först vid tvåtiden eller nåt insåg jag att den här tisdagen var så värdelös som den verkligen är och bestämde mig för att vara ännu mer destruktiv genom att kolla på crap (läs amerikanska hemmafruprogram) på TV (men vadå, det finns ju verkligen inget bra att se på). Hade väl hoppats på nåt gott att äta i alla fall men pojkvännen stack hemifrån för resten av kvällen och här sitter jag kvar hungrig och sjuk så jag dör och vill bara dränka mig själv i det sunkiga akvariet.

Erik sa att jag borde lägga mig och sova, men har jag förhoppning om att jag kan somna, jag som aldrig somnat på beställning i hela mitt liv frågetecken. (frågetecknet funkar inte heller)

Nej jag ska vara sur på allt och alla och göra mig riktigt dum och jag ska hata mig själv lika mycket som resten av världen. Världen, som inte vill ge mig femmor längre och som inte ens låter mig ställa en oskyldig fråga. Och så ska jag tänka på alla andra som säkert mår toppen och inte unna dem det alls utan bara ta illa upp och känna mig tragisk. Fuck you all!

Skönt att summera veckan med att få ett godkänt på översättningstentan. Nu har jag tagit åtta poäng i Lund och det är gott tillräckligt. Om bara inte schemana klaffar så fixar jag resten i vår.

Skoltankar åsido, nu är det - trots blåst, regn och sömnbrist - helg. Bara det ett faktum värt att firas.

Jag känner mig rätt trött just nu. Trött, eftersom jag varit inställd på jullov sedan det där adventsfirandet den 30 november. Trött, eftersom kalendern säger vintern men vädret säger höst. Vädret ja, det underliga vädret. I söndags tackade jag högre makter för hur skönt det var att slippa den bitande vinterblåsten, den som slår mot bröstet och kommer ut genom ryggraden med samma styrka. Men då högre makter sällan låter mig skutta fram harmoniskt med solen i ansiktet så kom det horisontella regnet dagen därpå. Mitt enorma golfparaply, som jag trodde skulle kunna överleva ångvältsöverkörning på Stilla havets botten, visade sig vara lika obrytbart som Titanic var osänkbart. Det bara bröts rakt av. Jag drämde det hårt i gatan, förbannade åter det här tragiska vädret, drömde mig bort.

Trött, eftersom det känns som att studierna hemsöker mig. Ingenting känns avslutat, hur mycket jag än gör. Så fort jag blir klar med något märker jag att jag helt glömt bort något annat.

Men helt ärligt ser jag ljuset i tunneln. Jag slår in julklappar, fingrar på pocketböckerna som tålmodigt väntar i bokhyllan, samlar ihop höstens arbeten och tänker tillbaka, men försöker framför allt sätta punkt.

Eller bara ett kommatecken, liksom att ta en paus.

Det är lustigt att det mörknar så tidigt. Eller att man, så fort solen går i moln (eller aldrig kikar fram), tror att det är läggdags. Att pyjamasen kallar, att man får träda in i drömmen. Jag går runt i något slags decemberrus, som känns lite som att gå i ide, lite som en mysig bomullspromenad. Just den här veckan har jag varit uppe vid sex varje morgon och följt samma rutiner varje dag. Vaknar till väckarklockans skrän och snoozar inte, måste gå upp och inse att drömmarna inte var sanna. Tvätta mig, sminka mig, äta gröt. Jag tar regionsbuss 171. Patetiskt nog känns just det där med bussåkandet som en lyx, lite som att vara tillbaka på Swebus flygbuss till Stockholm på den tiden då jag var intresserad av att åka norrut i stället för riktning Malmö.

Jag kommer fram till praktikskolan och snälla handledaren och snälla eleverna och de tusen intrycken. Det här är den sista praktikveckan under terminen och det känns hur trist som helst. Det att höra sitt namn kallas när någon vill ha hjälp, eller att de ler åt mig, eller att få stå vid tavlan och förklara något och att alla lyssnar och att diskutera saker med min handledare; det är som när jag själv gick på gymnasiet, i alla fall under de dagar då man inte hade typ matte, gympa, naturvetenskap, prov eller någon jobbig håltimme som gjorde att man inte slutade förrän fyrasnåret (skitsent! helt kefft).

Men det är just när jag hunnit uppskatta allt det som högskolestudierna kallar igen och man plötsligt inser att ingen gjort något på det där grupparbetet som vi sa att vi skulle. Jag har tänkt på det ett flertal gånger men varit så jäkla tjurskallig över att jag satt hjulen i rullning under de senaste grupparbetena att jag bara vägrat.

Ja, och sen kommer julen och fler bomullsmoln och sen blir det slask.

Men än så länge är det svartblått mörker, regnstänkar, utblommade hyacinter och amaryllisar, dyra kafébesök, TV-kvällar och sömniga morgnar. Småtunga ben men väldigt lätta steg.