Gabrielle

Lägre elevantal i den kommunala skolan än någonsin, har tidningarna skanderat på sistone, angående den skola som jag arbetar på. Förvisso har jag alltid varit skeptisk mot friskolor men jag trodde aldrig elevers intresse för dem skulle drabba mig så direkt som det gjort nu. I dag fick jag nämligen besked om att jag får överge de svenskkurser som jag nu undervisar i och som jag önskade få fortsätta med till hösten. Det är fullt förståeligt: sist in - först ut gäller ju även i skolans värld.

Så plötsligt har min tjänst gått från 100 % till knappa 20 % som latinet kommer utgöra till hösten (även det mindre än nu). Vissa av mina elever ville skriva protestlistor och lämna till rektorn, vilket ju är hedrande, men det kommer väl knappast hjälpa. Eleverna kommer i andra, om inte tredje, hand när man fördelar kurserna sinsemellan. Kontrakten betyder mer.

Men vad göra... Man trodde läraryrket var något stabilt och tryggt men det känns mer och mer som ett frilansarbete. Typ erbjuda sina tjänster och önska att man kan få ihop timmar genom ett segt pysslande och pusslande.

Så det är bara att söka vidare. Sysslolös blir jag väl inte (men kanske pank), då jag redan fått ganska många intressanta tips. Men det är tråkigt att lämna över ens nyfödda barn åt slumpen - och när jag uttrycker mig så utan eftertanke kommer jag på att jag ser mitt yrke som något större än bara just ett jobb. Kanske bör jag stänga av känslorna på jobbet och se eleverna såsom vissa lärare och skolpersonal gör - såsom opersonliga kunder till det kunskapspaket en lärare ska leverera.

Så fan heller.