Gabrielle

Kappoff, kabrak, kabong.

Jag har varit på fötter sedan kl. 14.00.
De har ropat "Gabrielle!", de har ropat "Gabi!", de har ropat "Eii! Du!",
först patienten, sen personalen, sen personalen, sen patienten.

Pip pip pip larmet tjuter.
Ena tanten ligger i sängen och gråter.
Andra tanten vet inte var hon är.
Tredje tanten ska få kvällsmedicin.

Samtidigt har ena gubben bajsat ner sig i sömnen.

Pip pip pip.

Jag får rast. Nu ska det bli tyst, tänker jag.
Men kollegan pratar, pratar
pratar skit om alla, pratar om sin dåliga ekonomi,
och att hon minsann är bättre
än att torka folks rumpor.

Och om sina skulder och alla barn
och nu minsann får det vara nog, nu säger jag upp mig.

Jaha, säger jag.

Pip pip pip.
Sen sa jag "Får jag gå hem nu?"
och en snäll människa kallade mig "en pärla"
och sen cykla jag hem.

Jag säger hejdå till midsommar som i år bojkottades nästan helt. Här hinns det inte med någon blomplockning, sillsallad, nubbe och dansa till morgonen gryr (som förra året). I stället är jag upptagen med att lära min nya favoritpensionär latinska hälsningsfraser, äta långa gäspiga frukostar med arbetsteamet, krossa tabletter och mata och torka och tvätta och allt annat som gör att jag tjänar dubbelt bara för att det står midsommar i kalendern.

Dessutom hör det till att lägga sig innan solen gått ner, dricka kvällsörtte, läsa Tonio Kröger och försöka men aldrig kunna somna till mixskivor med chill-out-musik.

Jag ska göra ett nytt försök nu.
God natt.

Jag har vilsevandrat i solsting som bytts ut mot ren lättja och sedan lätt sommarångest. Jag vet inte vad jag ska göra och om jag ska skämmas för att inte göra nåt. Pojkvännen är ju också så långtifrån aktivitet som man kan komma så det är bara jag själv som kan sparka mig i röven. Det är liksom en sån där period när livet egentligen är rätt bra men en period som inte bådar så bra inför nästa månad och om inget händer så kommer vi sitta med fickorna tomma i slutet av juli. Det är konstigt mycket "is i magen" som florerar i bekantskapskretsen just nu. Rätt otäckt egentligen med frusna klumpar i maggropen. Och hur de inte kan smälta förstår jag inte.

Helledig till slut. Har skickat in den sista skoluppgiften, skrivit en utvärdering som innehåller ord som "håna", "skrattretande" och "förnedrande", kan lägga pedagogiken i teori på hyllan men försöker hålla det praktiska i minnet. Nu har jag en vecka ledigt till sommarjobbet börjar och jag undrar bara vad man gör i den här hettan? Hela stan är som en klibbig, kokande massa som nog bara kan svalkas av en ny istid. Lägenheten känns som en gaskammare och helt vindstilla är det ju också, så hur många fönster man än öppnar så stannar ändå andan i gommen när man försöker få ner luften i lungorna.

Morgnarna känns som den heta morgonen i Lissabon, när vi hade solsting redan vid uppvaknandet på det centralt belägna hotellet, men blev väckta av frukost vid la cafeteira på andra sidan gatan där det bjöds på tidernas godaste espresso och bruschetta med parmaskinka och smält ost, om jag inte minns helt fel.

Det är väl den vackraste liknelsen jag kan finna. Men i dag blir det inget sånt, på sin höjd lite balkonggrillning. Det är överlevnadsinstinkten som kopplats in nu, för att inte helt vandra bort i solbränna och solsting.

Eric Forman kommer hem full för första gången och lägger sig på soffan, medan pappa Red argt ser på.

Eric (grinig): My head aches..
Red: It's just your brain trying to comprehend its own stupidity!

Under slutet av åttiotalet och början på årtiondet därefter åkte jag, mina tre syskon, mamma och pappa på bilsemester varje sommar. Barnen hade sommarlov och föräldrarna semester. Målet var alltid detsamma - Tyskland. Ett ömsomt hett, ömsomt regntungt delat Tyskland, som just stod i fas att förenas.

Den här texten skulle kunna handla om de enorma, dunfyllda, men platta kuddarna som alltid återfinns på de germanska hotellen eller den gången när jag slängde glasstruten i marken, för att jag minsann fick fel sort. Det var ju citron! Men det som har fått mig att tänka på dessa resor i dag är tanken på pappas kartböcker.

Jag satt alltid i baksätet i bilen, vare sig vi färdades i en hyrd minibuss eller en röd Volvo. Avståndet till Europa-kartboken i handskfacket syntes enormt. Och just där finner jag grunden till mitt i dag obefintliga lokalsinne. Jag la mig liksom inte i. Jag var en passiv deltagare som följde ledarens instruktioner till punkt och pricka. Siegessäule, Unter den Linden, Fernsehturm, Berlinermauer.

Tänk om jag bara hade orkat ta tag i en karta och kolla upp vägen själv! Då hade jag sluppit alla dessa vilsevandringar, förvirringar och timmar av slöseri på att bara komma fel. Men framför allt hade jag sluppit att vara så stressad och pinsamt förvirrad av att jag är så övertygad om att det kommer gå åt pipan. Om jag inte förstår ett hus konstruktion utan och innan eller om en stadskärna inte har helt parallellgående vägar så känner jag mig lost innan jag ens börjat leta.

Problemet uppenbarade sig inte så tydligt förrän jag började guida runt Erik i Växjö och vi upptäckte att han hittade bättre än jag. När jag sedan flyttade till Lund var det sedan länge kört. En gång när jag skulle cykla hem till lilla korridorsboendet hamnade jag ute på landet bland kossor och hästar och plötsligt synen av en stor motorväg som skrek "LUND 9".

Numera ägnar jag mig åt att inte hitta utvägen på Orkanen på Malmö Högskola, trots att huset är extremt strukturerat i sin arkitektur. Att jag överhuvudtaget kan skilja på höger och vänster är ett under.

Hur som helst brukar jag hitta en väg ändå. När jag som ung tonåring cyklade runt på måfå i hemstan kom jag fram till att vägen bakom mig alltid fanns kvar.

Om det verkligen är så, vet jag inte. Kanske går det att bli bättre på att hitta, kanske har jag bara tillskrivit mig den här svagheten för att slippa anstränga mig. Det är i alla fall en tröst att jag har ett par goda kartläsare vid min sida.