Fallande damer och trötthet
Hemma möttes jag av ett bankkonto där jag äntligen har lite över tusen kronor. Jag såg även på CSNs hemsida att studiemedlet (lånet eller bidraget?) har höjts till ca 7200:-. De där extra 300 kronorna känns faktiskt som en gudagåva. Om en månad kommer jag vara lyckligt rik!
Det är runt trettio grader i dag. Gräset är lika torrt som det där fnasiga Karin och jag gick på i Ostia sommaren 2003. Planerna på powerwalk får nog förändras till en cykeltur om några timmar. Men först lite välbehövlig vila.
Du skall leva loppan
Kvällspasset jag gick i dag var egentligen lika aktivt som vanligt men i dag slapp jag stressen, eftersom jag höll mig lugn och inte lät pulsen vandra iväg till sisådär 160 slag i minuten, till följd av nån envis tants tjatande, hon som svär åt en och aldrig blir nöjd hur jag än placerar kudden under hennes huvud. I dag lät jag bara allt flyta på. Det kändes som att jag knäckte vård-koden.
Och så satt jag och matade den där 93-årige tanten, som gav mig livsråd, då jag "ännu är så ung och vital". Hon varken ser eller hör bra men när hon sa det där vände hon sitt stela huvud åt mig och såg mig rakt i ögonen med sina grumliga: "Du skall inte låta de där misslyckandena komma åt dig". "Vilka misslyckanden menar du?" frågade jag. "Ja, men som exempel de här gamla tanterna som har långt hår! Uppsatt i knut! Dessa skådespelerskor.. Eller dagens musik, där alla bara skriker och när de dansar så sprattlar de bara lite på benen. Du tycker väl inte den musiken är bra?". Jag skrattade till. "Jag tror du och jag ser lite olika på musik, eftersom jag är lite yngre." sa jag och syftade på den 70-åriga åldersskillnaden.
Hon fortsatte tala som i budord. Och så sa hon "Du skall leva loppan" och jag började nästan gråta i all min emotionalitet. "Det ska du veta att jag gör" sa jag.
Åh, människor är så goa. Allihop. Till och med surgubben log åt mig.
Now it's good night. Bye bye.
Hur man fyller ett vakuum
Slutade jobbet klockan fyra i fredags och jobbar inte igen förrän på onsdag. Det är många dagars ledighet som jag än så länge förvaltat rätt väl, men nu vet jag inte mer vad jag ska göra. Pengarna börjar sina på riktigt nu, igen. I och för sig behöver man inte alltid pengar för att ha roligt men jag känner inte för att åka på småsemestrar för mig själv om min matsäck enbart får bestå av ett par torra brödskivor utan pålägg. Så i stället har jag i dag sovit ruset av mig i ett varmt sovrum och tänker ägna dagen åt att surfa, läsa klädkataloger (som jag kanske kan beställa nåt ur när jag får första stora lönen i slutet av augusti) och börja förbereda mig inför omtentan i tysk syntax som jag ska skriva den 18:e augusti.
Jag känner mig inte så optimistisk just nu. Vill bara att tiden ska gå. Vill ha orken att röra mig men har det inte. Vill att det dåliga humöret ska gå över men förstår att det inte gör det om jag inte anstränger mig. Jag kritiserar mig själv varje varje dag och jag vet att det inte leder nån vart mer än till ännu mer passivitet. Tydligen har jag kommit in i den där perioden av sommaren som jag upplever varje år, då det mesta känns neråt även om det borde vara tvärtom.
I helgen var vi ute med ett stort gäng kompisar i stugan i Tostarp. Grillning och några kalla öl, sol genom trädens lövverk, massor av skratt och lustigheter. En superhelg. Ett minne jag håller hårt och nära, då det handlade om att bryta upp dörrar både fysiskt och psykiskt, att rensa huvudet och komma på det klara. Jag tänkte på masker människor bygger upp inför varandra och hur vi sänkte gardarna och lyckades vara öppna. Jag har tur som omger mig med så många fantastiska människor. Erik, min räddare. Dennis, Erfan, Johannes, Dan, Melissa. Ni fyller tomheten så jävla bra.
Ragatan är tillbaka
Och i hela min kropp och själ skallar ett unisont nej.
Snart tar jag beslutet men än så länge ber jag Erik och vänner om förlåtelse. Och mellan varven, då jag kan hejda mig i mina hatattacker mot yttervärlden och mig själv, så ber jag även mig själv om förlåtelse. Sorry Gab.
Lyxiga ledighet
Trots det så är det skönt att få vara ledig i dag och i morgon. Dagens projekt blir nog att ordna en del med plantorna på balkongen och plantera lite nytt. Men först ska jag bara sjunka ner i soffan med en veckotidning och lindra min ömmande hals med en kopp te...
Att slänga bort ett liv
Men när en människa försvinner blir det ett hål i en, en plats som inget kan fylla, förutom tankar i rundgång och en enorm saknad. Medveten om det går det inte att sluta tänka på hans närmaste och på det enorma vakuum som uppstått inom hans släkt. För mig var han en "bekant", men han var en människa som, liksom vi alla, var en del av ett nätverk där hans existens var en tråd som drogs i likväl som alla andras.
Och när jag blir påmind om att människor går så långt att de slänger bort sitt eget liv så blir jag arg på livet och jorden och hela existensen. Och arg på att tomheten måste finnas.
Hetta
Den här veckan har det varit så varmt att plastgolven nästan smälter och så fort jag kommer hem öppnar jag varenda fönster och dörr så att de står vidöppna. Ändå skjuter termometern i höjden och sovrummet är för hett för att vistas i, och i synnerhet att sova i. Anna på jobbet föreslog att sova på balkongen och det är faktiskt inte en dum idé!
Jag har börjat jobba vilket går så bra det kan gå. Det är skönt att träffa människor och att tjäna pengar. Nu bär det iväg till träning. Tjabbalong.