Ett slut och en början och en förbannad c-uppsats
Ja, då var litteraturvetenskapen slut för den här gången. Jag har kammat in 40 poäng VG och går lite försiktigt de tre trapporna upp till tyska institutionen. Det känns lite sorgligt, förstås, men det är alltid spännande att börja på nåt nytt. Den där uppsatsen som skulle vara klar för två år sen har jag i och för sig kvar ungefär hälften på men det börjar bli en vana att gotta sig i ångest över ofärdiga uppsatser.
Är bloggen ett forum för ens egoism? Det låg jag och tänkte på i natt efter att jag hade försökt söva mig med johannesörtte och ett Sex and the city-avsnitt. Jag vet ju att folk kan sitta och svulsta i andras liv (jag själv är väl min bästa källa), bli sur eller glad eller irriterad på vad andra skriver och gör, skriva kommentarer som bara hänger i luften. Det är ju inte så det ska vara. Många använder sin blogg som en sorts terapi, skriver de, men jag undrar om de flesta inte bara blir beroende av folks medlidande/medtyckande eller helt enkelt så upptagna av sig själva att de bara måste få ner sina liv på pränt, men bara måste publicera det. Ja, det är ett konstigt fenomen. Mitt dilemma är alltså: gör jag rätt när jag frossar i andras liv? Och gör jag rätt i att ge folk en bild av mig på det här sättet när jag vet att den ändå inte är fullkomligt sann?
Dagens roligaste måste ändå ha varit min kursare Sebastian som berättade om ett fel han upptäckte i en b-uppsats en gång i tiden. Tjejen hade skrivit "urtiders minne" i stället för "urminnes tider" och bara han hade upptäckt det! Sebastian gav ett rent förvirrat intryck när han försökte beskriva hur långt tillbaka i tiden "urtiders minne" måste gå! Jag tyckte det var ett perfekt "fel", rentav bättre än hur uttrycket lyder!
För övrigt har jag en skinande röd cykel som gör livet lite lättare varje dag.
Är bloggen ett forum för ens egoism? Det låg jag och tänkte på i natt efter att jag hade försökt söva mig med johannesörtte och ett Sex and the city-avsnitt. Jag vet ju att folk kan sitta och svulsta i andras liv (jag själv är väl min bästa källa), bli sur eller glad eller irriterad på vad andra skriver och gör, skriva kommentarer som bara hänger i luften. Det är ju inte så det ska vara. Många använder sin blogg som en sorts terapi, skriver de, men jag undrar om de flesta inte bara blir beroende av folks medlidande/medtyckande eller helt enkelt så upptagna av sig själva att de bara måste få ner sina liv på pränt, men bara måste publicera det. Ja, det är ett konstigt fenomen. Mitt dilemma är alltså: gör jag rätt när jag frossar i andras liv? Och gör jag rätt i att ge folk en bild av mig på det här sättet när jag vet att den ändå inte är fullkomligt sann?
Dagens roligaste måste ändå ha varit min kursare Sebastian som berättade om ett fel han upptäckte i en b-uppsats en gång i tiden. Tjejen hade skrivit "urtiders minne" i stället för "urminnes tider" och bara han hade upptäckt det! Sebastian gav ett rent förvirrat intryck när han försökte beskriva hur långt tillbaka i tiden "urtiders minne" måste gå! Jag tyckte det var ett perfekt "fel", rentav bättre än hur uttrycket lyder!
För övrigt har jag en skinande röd cykel som gör livet lite lättare varje dag.