Gabrielle

Var på väg att göra något nyttigt under eftermiddagen när jag plötsligt fastnade i mina tidskriftsamlare med alla mina skolmappar. Det har sin förklaring. Jag var på praktikskolan i dag och lämnade tillbaka bibelprovet som jag nu äntligen rättat klart. Försökte gå runt så mycket som möjligt i klassrummet för att se elevernas reaktioner på deras resultat och för att ge dem en chans att fråga om något kändes oklart. En kille i klassen som fick VG+ sa lite trött skrattande "Jag gillar inte de där plusen och minusen" och då kom jag på precis hur det var för mig i svenskan på gymnasiet. I tvåan hamnade jag nästan alltid på VG+ och jag tyckte det var jättestörigt. Jag var ofta inte alls medveten om vad jag kunde göra bättre för att höja mig heller. Kan inte erinra mig att jag hade någon vidare koll på betygskriterierna eller att min lärare ens nämnde dem.

När jag kom hem kände jag mig tvungen att kolla upp vilket betyg jag fick i Svenska B till slut. Och det visade sig att jag fick just VG (men MVG i Svenska A) och det känns lite sjukt med tanke på att jag undervisar i den kursen nu. Jag satsade mycket mer på engelskan då och tyckte nog svensklektionerna var rätt trista. Vi aktiverades aldrig, vi fick bara sitta och lyssna när vår lärare pratade och fick sedan en skrivuppgift som man kunde sitta och jobba på framför datorn där hemma långt efter mörkret fallit. Jag hittade ett frågeprov om renässansen där jag raljerat om att "Stiernhielm förespråkade att använda antika mönster när han skrev på nationalspråket" och jag bara vet att jag inte fattade ett skit av vad jag skrev.

Är svenskämnet egentligen för svårt för en 16-17-åring att fatta? Ingen av mina elever kunde ju svara övertygande på frågan om varför Bibeln anses vara en viktig bok. För att både judna och kristna har den som helig skrift, svarade de, eller för att den har inspirerat konst och musik. Men det kanske är för stort i sammanhanget att hela västerländska tankesättet bygger på tankarna om humanism, förlåtelse och så vidare i Bibeln. Det jag undrar är egentligen vad ett MVG innebär: att man är mognare än vad som är förväntat av en? För att få ett MVG i svenska krävs en enorm klokhet och helt klart att man kan sina SO-ämnen bra och gärna mycket mer än så. Svenska är nästan som alla ämnen i ett, vilket är rätt problematiskt. (Men spännande..)

Jo, jag bifogar en bild på ett historieprov som jag skrev för ungefär 7 år sedan. Även det ett ämne där jag visade upp massor av fakta men noll förståelse. Så där många utropstecken skulle jag nog aldrig skriva vid ett provresultat!

Det är i såna här stunder som jag förstår varför det tog min historielärare på gymnasiet typ 125 år att rätta klassens uppsatser om franska revolutionen. Jag sitter med en hög med 17 texter om Bibeln som jag ska betygsätta dels språkligt, dels innehållsmässigt. Det är ständig fokus som gäller för att inte låta en elevs tafatta språk påverka min uppfattning om elevens kunskaper. Och så finns det ju de som inte har så mycket innehåll men ett desto bättre språk... Och hur rättar man rättvist när man vet att en elev har dyslexi? Och hur gör man när man ser att ett par meningar ser precis ut som dem om Bibeln på Wikipedia? Och gör jag fel i att stryka under alla stavfel? Och...

Jag kommer ju ingenstans med de här satans texterna och jag har lovat att jag ska lämna tillbaka dem på onsdag. Damn!

I dag var jag på den sista mentorsträffen på min utbildning. Som välvald avslutning skulle vi fem lärarstudenter bli intervjuade av varandra, som att det var en anställningsintervju. Det var väldigt lärorikt och jag tyckte det gick helt okej för mig, även om jag var den enda där som inte hade erfarenhet av liknande situationer. Som feedback sa de att jag förklarade väl och svarade fylligt på frågorna, att mycket blev sagt. Var det något du hade velat ändra på nu i efterhand? frågade de. "Nja inte som jag kan komma på nu." sa jag.

Och då sa min mentor att jag gjorde en inte så välvald liknelse när jag sa att man får säga till bråkiga elever "ungefär som man säger till en hund". Haha, ja jag uttryckte mig faktiskt så! Men de hade inte förstått min poäng. Jag menade att man säger till en hund i den stund den beter sig dåligt så att den förstår vad som är fel, d.v.s. klassisk betingning. Men de kunde förstås bara fokusera på hur jag liknade en elev vid en hund, och det är väl på sätt och vis förståeligt.

Note to oneself: Tala inte i djurliknelser på arbetsintervjuer.

Det tog mig ett par timmar att plocka och städa på balkongen, men nu är sommarblomstren borta och ersatta av silverek, ljung, astrar, prydnadskål och en del annat. Jag kanske borde byta ut den überblommiga vaxduken också... Så här blev mina planteringar i alla fall.

I dag ringde de mig från insplanet.com igen, för att fråga hur det hade gått med bilförsäkringen som jag tecknade för ungefär en månad sedan. Killen som ringde var precis lika stressad som den senaste killen som ringde mig därifrån och jag börjar undra om det är en strategi? Dessutom är det alltid ett väldigt brus i bakgrunden när de ringer därifrån och det tycker jag också är dåligt när det är telefonsupport.

"Jo jag sa ju upp den rätt snabbt" sa jag. "Jaha, vad har du nu då?" frågade han. Och så fick jag dra hela historien igen och accentuerade att jag hade hittat en som var hälften så dyr som den jag rekommenderades. "Det var en stor skillnad" sa han. Och jag sa "Ja, det är det verkligen". Och då har försäkringskillen mage att börja skratta rakt ut, som att det vore jag som har betett mig konstigt i hela den här affären.

Jag väntade på frågan "Är du nöjd med supporten?" (som är obligatorisk åtminstone där Erik jobbar) men den kom aldrig utan han sa bara "Okej, då vet jag hur det har gått." och så hade insplanet.com stulit ytterligare två minuter av min tid.

Men förutom dessa två minuter har dagen än så länge varit ytterst produktiv och givande. Jag är tillbaka på högskolan och i dag har min grupp satt igång på riktigt med vårt tvärvetenskapliga projektarbete. Det ska handla om ett klädesplaggs livscykel, från bomullsfält till soptunnan, och det känns som att det kan gå riktigt bra, vilket jag baserar främst på att det är en grupp med fem ordentliga personer som arbetar aktivt, för smarta och givande diskussioner, kommer i tid och vet vad som krävs av en. I like!

Och eftermiddagen består av mer skrivande men kanske hinner jag även plantera all den ljung, silverek, prydnadskål etc. som jag lassat hem, i krukor och lådor så att balkongen går i fas med hösten.
Bis später...

Roligt att en kvinna fick årets nobelpris i litteratur. Jag blir dessutom alltid lika glad när jag känner till författaren, då känner man sig lite nördig och litterärt bevandrad. Har dock inte läst något av henne men är fascinerad av hennes historia och är sugen på att läsa någon novell och framför allt hennes debut Gräset sjunger (1950) där hon skriver om bl.a. rasmotsättningar i dåvarande Rhodesia. Jag har för mig att mina (f.d.) engelskstuderande syskon har läst denna?

Och så är ju Doris ett sött namn. Grattis Doris!

Jag har egentligen lovat mig själv att inte skriva blogginlägg när jag har pms, för pms är något som går över, medan bloggen finns kvar och jag kan få stå till svars för mitt eventuella gnäll eller min aggressivitet för en lång tid framöver. Men nu sitter jag här ändå och skriver. Eller gör jag? Egentligen är det pms-monstret som skriver. Inte Gabrielle.

Det var även hon - den andra - som gav av ett gorillavrål när hon kom hem från praktikskolan och skulle städa undan och tappade hälften av grejerna i golvet så att de flög över det ommöblerade vardagsrummet. Det var även hon som satt oblidkelig vid katedern på eftermiddagen med enda uppgift att få eleverna att vara tysta och därmed fäste den skarpa blicken i eleverna så att det måste ha bränt till i deras små kinder och det var hon som vinklade sina välnopprade ögonbryn, ett i taget, för att visa sitt missnöje. Dessutom bad hon säkert hälften av klassen att gå därifrån för att de tydligen varken har lärt sig klockan eller att hålla ihop över- och underläpp i mer än fem sekunder (nej, hon uttryckte inte sig så).

Det var hon som tänkte "jag vill inte, jag vill dö, jag ger upp, jag orkar inte" på regionbussen hem, trots att hon kunde konstatera att alla träd längs vägen stoltserade med olika nyanser inom färgskalan brunt till gult.

Och så var det hon som började tvivla igen, även om hon förra veckan försökte intala sig att allt är toppen och att hon är lyckligt lottad och allt vad det heter, och hon visste att det skulle vända och önskade att hon kunde komma ihåg alla de där goda känslorna. Men det är som att ridån går ner eller som att man sätter på sig ett par andra glasögon som förvränger hela världsbilden.

Men vad göra. Tyvärr är jag henne också, inte bara den überenergiska, presterande och snälla. Och det är inte hela världen.

Det är bara min värld.