Gabrielle

I helgen ska jag få träffa min brorsdotter för första gången och tanken på det får hjärtat att skutta till i bröstet. Så i dag gav jag mig ut för att hitta någon passande present till ett litet liv som bara varit på jorden i två månader. Det är alltid lika roligt att köpa presenter till barn och bebisar; allt är så färgglatt, sött och petit. Små klänningar som bara är några tiotal centimeter i längd, strumpor så små att de försvinner i handen, tröjor i samma modeller som jag skulle använda fast trettio gånger mindre... Köprundan blir alltså mer än den vanliga presentinhandlingen - plötsligt står jag och funderar över livet och mysteriet människan, som gror i magen och växer och växer och sedan krymper ihop lite grann och försvinner.

Jag och barn är dock en väldigt rolig men ibland opassande kombination. Eftersom jag är yngst i en syskonskara på fyra där det dessutom aldrig var någon som skrek eller bråkade (ja, inte vad jag minns i alla fall), så är jag extremt ovan vid allt det oljud som barn för. Jag hör egentligen alla ljud ganska dåligt förutom de väldigt höga tonerna (som jag däremot hör extremt bra - jag kan vakna av en pipig väckarklocka som är bortom flera stängda dörrar) och det gör att jag kan bli helt crazy av barnskrik. På samma sätt reagerar jag på barns irrationella sätt och på hur de tjaaaatar till öronen trillar av. Om jag någon gång får barn så kommer jag helt klart bli en sån där mamma som tycker att mitt eget barn är en ängel medan alla andra är små djävular.

När jag strosade runt där bland gosedjur och såpbubbleflaskor väcktes nästan bebislusten i mig, men då det formulerades i huvudet såsom att "jag vill ha en egen liten docka att pyssla om!" kom jag på att jag inte är redo. Ett barn är ju ingen docka. De är däremot ett väldigt eget folk med väldigt egna egenskaper. De är som nån person man träffar i utlandet och som man inte riktigt förstår sig på, varken hur han beter sig eller talar. Och ändå är de bara oritade blad, som ivrigt testar sig fram för att leva i den värld som jag är i och för att försöka förstå mig. Även om de inte vet om det och även om jag verkligen inte märker det.

Men Elsa förstår säkert sin faster. Även om jag inte gör det.