Sommarlov på låtsas
Jag har börjat ta ut ledighet till mig själv, nu när terminen går till sin ände, när jag redan gett upp tyskan och endast har grupparbetet (som ingen bryr sig om) kvar på lärarutbildningen. Så småningom ska jag ju börja följa schema igen och gå upp vid 6-7-tiden, cykla hemifrån innan världen vaknat och hålla energin uppe med hjälp av jobbkaffet som lyckligtvis är gratis så att jag slipper gå back på att jobba.
Nu pillar jag med arbetet några minuter, tar en sväng i lägenheten, diskar, tvättar, letar, gör dittan, gör dattan. Vad gör man när man har sommarlov? Det jag minns från somrarna som barn så var jag ute i trädgården, satt på en filt på gräsmattan med ett gäng barbiedockor, ritade teckningar eller läste böcker. Eller så var det badutflykt till Sandsbro eller Bansjön, ofta riktigt tidigt på morgonen så att stranden inte var överbefolkad. Jag kommer också ihåg att sommarlovet kändes evigt men att jag alltid var lika besviken när det regnade.
En annan sak jag associerar med forna tiders somrar är hemgjord milkshake. Jag vet faktiskt inte exakt vad mamma rörde i den, men det var väl en blandning med glass och sylt, kanske lite mjölk. Det som var så bra med den där milkshaken var att vi inte åt det så ofta. Den kom fram ibland, som en glad överraskning, men tjatades aldrig ut.
En gång när jag slutade skolan, jag var väl runt 11, så fick jag en twistpåse av mamma. Därefter har jag fått alla möjliga slags presenter men just den där twistpåsen glömmer jag aldrig. Ibland hoppas jag på att få en twistpåse när det stundar födelsedag eller examen men finner mig i stället glatt besviken över ljusstakar och blombuketter.
Och på sätt och vis sitter jag väl och väntar på den där twistpåsen ännu. Särskilt nu när man står på en tröskel och väntar på att puttas över till andra sidan.
Nu pillar jag med arbetet några minuter, tar en sväng i lägenheten, diskar, tvättar, letar, gör dittan, gör dattan. Vad gör man när man har sommarlov? Det jag minns från somrarna som barn så var jag ute i trädgården, satt på en filt på gräsmattan med ett gäng barbiedockor, ritade teckningar eller läste böcker. Eller så var det badutflykt till Sandsbro eller Bansjön, ofta riktigt tidigt på morgonen så att stranden inte var överbefolkad. Jag kommer också ihåg att sommarlovet kändes evigt men att jag alltid var lika besviken när det regnade.
En annan sak jag associerar med forna tiders somrar är hemgjord milkshake. Jag vet faktiskt inte exakt vad mamma rörde i den, men det var väl en blandning med glass och sylt, kanske lite mjölk. Det som var så bra med den där milkshaken var att vi inte åt det så ofta. Den kom fram ibland, som en glad överraskning, men tjatades aldrig ut.
En gång när jag slutade skolan, jag var väl runt 11, så fick jag en twistpåse av mamma. Därefter har jag fått alla möjliga slags presenter men just den där twistpåsen glömmer jag aldrig. Ibland hoppas jag på att få en twistpåse när det stundar födelsedag eller examen men finner mig i stället glatt besviken över ljusstakar och blombuketter.
Och på sätt och vis sitter jag väl och väntar på den där twistpåsen ännu. Särskilt nu när man står på en tröskel och väntar på att puttas över till andra sidan.
The worrying people
Det har varit schlagerfestival i helgen, vilket ju inte undgått någon. Jag ska inte överdriva fenomenet men jag tycker det är lika intressant varje år att se hur debatten går kring röstningen och hur många kategoriserar in länder i öst och väst och dömer dem därefter. Ja, förvisso är detta väderstreck men hur mycket har egentligen t.ex. Polen och Turkiet gemensamt? Är Finland ett östland? Vad lägger vi egentligen i den benämningen? Spelar det någon roll?
Sverige ska som vanligt vara überprofessionella. Våra bidrag är alltid skrivna som ett hantverk och scenframträdandet minutiöst planerat (Vilket annat framträdande än The Arks såg ut som en musikvideo?). Låten som gjord för en topplista i ett land inspirerat av brittisk och amerikansk kultur. Det är väl därför en del upprörs av att det inte går bättre. Men vi som jobbat så hårt! Och slitit! Och röstat i fyra långa deltävlingar! Och åh.
Men det roligaste i (blogg)diskussionerna är ändå att så många nu börjar försvara tävlingen, eftersom "alla" är så kritiska. Varje försvarsblogginlägg jag läst har dessutom följts av ett dussin kommentarer där alla är eniga med bloggaren. Så vem är det egentligen som ratar Eurovision? Jo, det är Aftonbladets rubriksättare, det är enstaka krönikörer, det är uttalanden från Anna Book och Christer Björkman som förmodligen är helt plockade ur sitt sammanhang. Och plötsligt har vi ytterligare något att vara upprörda över.
Någon måste väl ändå vara lycklig över att det går att genomföra en sån här tävling överhuvudtaget? Över att folket i Bosnien och Kroatien plockar upp luren och ringer och röstar på en serbisk låt.
Och över att man i en liten lägenhet i norra Lund får chansen att dansa, till en technodänga av en ukrainsk stolle med lösbröst och aluminiumstjärna på skallen, med vinglaset i ena handen och telefonen i andra.
Sverige ska som vanligt vara überprofessionella. Våra bidrag är alltid skrivna som ett hantverk och scenframträdandet minutiöst planerat (Vilket annat framträdande än The Arks såg ut som en musikvideo?). Låten som gjord för en topplista i ett land inspirerat av brittisk och amerikansk kultur. Det är väl därför en del upprörs av att det inte går bättre. Men vi som jobbat så hårt! Och slitit! Och röstat i fyra långa deltävlingar! Och åh.
Men det roligaste i (blogg)diskussionerna är ändå att så många nu börjar försvara tävlingen, eftersom "alla" är så kritiska. Varje försvarsblogginlägg jag läst har dessutom följts av ett dussin kommentarer där alla är eniga med bloggaren. Så vem är det egentligen som ratar Eurovision? Jo, det är Aftonbladets rubriksättare, det är enstaka krönikörer, det är uttalanden från Anna Book och Christer Björkman som förmodligen är helt plockade ur sitt sammanhang. Och plötsligt har vi ytterligare något att vara upprörda över.
Någon måste väl ändå vara lycklig över att det går att genomföra en sån här tävling överhuvudtaget? Över att folket i Bosnien och Kroatien plockar upp luren och ringer och röstar på en serbisk låt.
Och över att man i en liten lägenhet i norra Lund får chansen att dansa, till en technodänga av en ukrainsk stolle med lösbröst och aluminiumstjärna på skallen, med vinglaset i ena handen och telefonen i andra.
Blickar framåt
När jag tittade igenom gamla fotoalbum hittade jag det här stiliga fotot. Jag minns det som i går när jag var på Blenheim Palace, men ändå är det sex år sedan snart.
Nytt fyr på tyskglöden
Har velat fram och tillbaka över hur jag ska göra med tyskan. Dilemmat är att jag inte hinner med den, trots att jag vill hinna med den. Så, jag tänkte: Ska jag få ytliga kunskaper genom att banka in sammanfattningar av texterna vi har i läxa? Skriva en halvdan uppsats vars största kritiker är jag själv? Eller kasta in handduken överhuvudtaget, rentav klippa av de röd-gul-svarta banden helt och för alltid glömma allt vad Strudelkopf och Staatssicherheitsapparatur heter?
Mitt i dessa funderingar dök ett mail upp, ett mail från en tjej jag inte träffat eller haft kontakt med på nio år. Hon heter Katharina och bor i tyska staden Neumünster och vi sågs ett par veckor under våren 1998 då vi var med i ett utbytesstudentprojekt mellan våra skolor. Det visar sig att hon hade kvar min e-post-adress, vilken jag på ett mycket konservativt sätt också fortfarande använder som min främsta. Dessutom visar det sig att hon jobbar på en skola (und ich studiere ja auf Lehramt!).
Heya, sa vi och så började vi maila med varandra. Ännu mer lyckosamt är det att hennes engelska fortfarande är riktigt schlecht, så vi skriver på tyska och hon rättar mina klantiga felaktigheter. Tack vare detta lyckas jag komma loss från svårigheterna i att läsa Schiller och Goethe. Det är ju sån här tyska jag måste lära mig först.
Jag hade ändå beslutat att gå på tyskföreläsningen i dag men kanske var det ödet att jag fick den här spänningshuvudvärken som suttit i hela dagen. Envisheten släpade mig hela vägen till universitetet men när jag väl kom fram fick jag bara vända i dörren. På vägen hem tänkte jag på hur lång sommaren är och att det finns omtentor men ingen omvila.
Det är konstigt ibland, hur människor från förr tycks dyka upp när man, utan att man förstått det, behöver dem!
Linda & jag utanför Neumünster Zoo 1998 med Katharinas lillasyster
Mitt i dessa funderingar dök ett mail upp, ett mail från en tjej jag inte träffat eller haft kontakt med på nio år. Hon heter Katharina och bor i tyska staden Neumünster och vi sågs ett par veckor under våren 1998 då vi var med i ett utbytesstudentprojekt mellan våra skolor. Det visar sig att hon hade kvar min e-post-adress, vilken jag på ett mycket konservativt sätt också fortfarande använder som min främsta. Dessutom visar det sig att hon jobbar på en skola (und ich studiere ja auf Lehramt!).
Heya, sa vi och så började vi maila med varandra. Ännu mer lyckosamt är det att hennes engelska fortfarande är riktigt schlecht, så vi skriver på tyska och hon rättar mina klantiga felaktigheter. Tack vare detta lyckas jag komma loss från svårigheterna i att läsa Schiller och Goethe. Det är ju sån här tyska jag måste lära mig först.
Jag hade ändå beslutat att gå på tyskföreläsningen i dag men kanske var det ödet att jag fick den här spänningshuvudvärken som suttit i hela dagen. Envisheten släpade mig hela vägen till universitetet men när jag väl kom fram fick jag bara vända i dörren. På vägen hem tänkte jag på hur lång sommaren är och att det finns omtentor men ingen omvila.
Det är konstigt ibland, hur människor från förr tycks dyka upp när man, utan att man förstått det, behöver dem!
Linda & jag utanför Neumünster Zoo 1998 med Katharinas lillasyster
Två två två två två
Två är min favoritsiffra. Den låter så fin när man säger den. Det är sammansättningen av konsonanterna som jag gillar och som på intet sätt glider fram på tungan utan fastnar i gluggen mellan framtänderna. Och så är det å:et förstås. Ett Å låter så häpnadsväckande på något sätt.
Siffrans innebörd och hur man kan tolka ordet - tvåsamhet, dialoger etc. - går jag inte in på, även om det också kan vara fint.
Det är för svårt att analysera. Och jag vill hålla mig på det primära, det enkla, basala. Och bara gilla formen.
Siffrans innebörd och hur man kan tolka ordet - tvåsamhet, dialoger etc. - går jag inte in på, även om det också kan vara fint.
Det är för svårt att analysera. Och jag vill hålla mig på det primära, det enkla, basala. Och bara gilla formen.