Gabrielle

Jag undrar egentligen hur länge man har hållt på med examensarbetet nu. Det känns som jag skapat mig en egen liten värld på de få kvadratmeter som mitt skrivbord, datorn och jag tar upp. Här hopas kaffekoppar och vattenflaskor, samlas låneböcker på hög, klappas det förnöjt på magen när något gott är åstadkommet och här tjuts det som respons på vissa författares tafatta försök att skriva genusmedvetet.

Datorn är min bästa länk utåt. Om jag tittar ett par centimeter åt höger ser jag grannhusets smutsiga fasad gå i samma ton som hösthimlen och det nakna trädet som redan har förberett sina knoppar för våren vajar i blåsten. Inspirerande? Nja, ungefär lika inspirerande som att handla köttfärs på Maxi.

Visst är det kul att snöa in så totalt på något, men det är bannemig farligt att skriva uppsats på heltid. Jag fastnar i det opersonliga och översiktliga i orden och i tanken om att alltid hitta något häpnadsväckande att skriva om. Tänkte skifta arbetsuppgifter en stund och skriva en (personlig) jobbansökan, men det var nästan omöjligt. Jag framställer mig själv som en robot. Och vem kan gå efter skriva brev-guider som finns på internet, där det står att man ska få med verb som "fullföljde", "planerade" och "upprättade"? Det är ju befängt! Förstår inte vem som kom på den fantastiska idén att skriva en guide till något som ska vara personligt. Om denna person läser: kan du skriva en guide till min personlighet också?

Det är därför jag skriver här nu och det är även därför jag går runt och pratar med mig själv i den annars så tysta lägenheten, för att återfinna naturligheten. Småländskan tillåts trilla fram på tungan mer än vanligt liksom ansiktsuttrycken. Om jag bara kan överföra leenden i text sen så är jag nöjd.

Nej, dags att stänga fönstret och öppna ett annat. See you...