Gabrielle

Ja, någon kanske undrar hur det har gått för mig på jobbet. Hur jag ser på mitt val av yrke så här åtta dagar in i arbetslivet. Hursomhelst undrar jag själv, vilket är motivation nog för att skriva några rader om det.

Så där sammanfattningsvis skulle jag bara kunna säga att det har gått bra. Alltså, mitt mardrömsscenario var att jag skulle sitta hulkande i hörnet av ett nedsläckt klassrum efter att ha kastat ut eleverna, då de förnedrat mig och slängt tomma läskburkar på mig till den grad att hela jag blivit blåmärkt. (snyggt verb ala Gabrielle)

Så blev det inte. Så fort jag klev in i klassrummet som uttalad vikarie, och lärare, förvandlades jag - uppenbarligen - till en vuxen person som har rätten att bestämma och styra i klassrummet. Därmed är den viktigaste punkten avklarad: eleverna tror på mig, de lyssnar på mig och visar någon sorts respekt.

Jag börjar få någorlunda kontroll, börjar hitta helt okej på skolan (första dagen gick jag i en cirkel runt hela skolbyggnaden för att hitta matsalen), har lärt mig de flesta av elevernas namn och har bekantat mig med ganska många kollegor. Det är någon dagligen som frågar hur det är med mig, om allt går bra och om läget är under kontroll. De kan inte förstå hur värdefullt det är!

Jag måste erkänna att jag trivs lite bättre med att undervisa i latin än i svenska, av många anledningar. I latinet arbetar vi rätt konkret, upplever jag det. Vi går ner på bokstavsnivå t.ex. för att se hur ett ord böjs eller vilken etymologisk bakgrund det har. Det blir enkelt att driva fram undervisningen på det sättet. Och så är det enkelt att se hur och om eleverna lär sig något. Kursplanen innehåller både språkhistoria, realia, ordkunskap och grammatik, så ämnena är outtömliga och variationen fantastisk!

I svenskan vet man inte riktigt vad som går hem och vad som går in. Diskussioner kan flyta ut i oändligheten i ofokuserade klasser. Å andra sidan får man chansen att ta upp viktiga teman till diskussion (sånt som är svårt att få fram i latinsk meningsbyggnad). Svenskan är ett huvudämne och det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa elevers "svenskutveckling" eller vad man ska kalla det. Men jag måste ändå säga att de flesta svensklektionerna varit givande och roliga än så länge. Jag får se hur det känns efter att jag samlat ihop mina första rättningsuppgifter...

En sak jag kommit fram till är att lärarutbildningen inte har förberett mig på vad det egentligen innebär att vara lärare. Varför har jag inte läst någon konflikthantering, exempelvis? Det tror jag man kan känna behov av dagligen beroende av vilka elever och kollegor man har. Praktiken på lärarutbildningen var verkligen givande, men kanske borde den vara mer styrd, så att man tvingas testa på hur det är att arbeta heltid. Det handlar ju inte bara om hur man ska arbeta utan även om hur man inte ska arbeta, ergo hur man gör för att stänga av jobbet. Jag kör mitt mantra varje dag för att inte dras ner av det som kan ses som en börda i stället för ett arbete: "Det är bara ett jobb, det är bara ett jobb, det är bara ett jobb..."

Om jag ska ge mig själv en brasklapp så skulle det vara att jag kanske fokuserar lite lite för mycket på mig själv fortfarande. Jag behöver i och för sig fundera över min egen utveckling och vara personlig, men inte så mycket att jag väljer uppgifter utifrån mig själv när eleverna behöver något annat.

Men nej, jag har inte ångrat mig än. Jag kommer nog jobba i alla fall ett år innan jag byter yrke. Eller tjugo. Nu behöver jag ägna kvällen åt tredje deklinationen-övningar, so off I go. So long, farewell, auf wiedersehen, adieu.