Gabrielle

                                              

Jag kom upp lite väl sent i morse. Klockan närmade sig middag och det gjorde att jag kände mig en smula missnöjd med mig själv, att jag börjat slappa så värst nu. Så kan man ju inte göra. Som framgångsrik i det här landet ska man sköta sina sysslor, passa tider, vara alla till lags och arbeta för sina slantar. Sovmorgon passar inte in i den bilden, Gabrielle, intalade jag mig själv när jag reste mig ur sängen och gick med riktning kaffebryggaren.

Nu hade jag ju egentligen ingenting speciellt att göra i dag med undantag från en sak. Egentligen behövde jag bara packa upp väskorna, diska och fixa middag. Men dagens huvudsyssla var att fixa champagne inför nyår. Tänk om man missar öppettiderna och kommer fram till stängda dörrar? Precis som i går när bankerna stängde tidigare än jag trodde. Varför har banker så begränsade öppettider förresten? Brukar tjuvarna komma vid 17-tiden på fredagar, så att de bestämt att de måste stänga vid 15 i stället? Kass service! Tar ens pengar och stänger dörren.

Tog mig med bussen till stan i ett gråmulet eftermiddagsväder. Hård blåst, duggdis varvat med tunga kalla regndroppar och vindpustar som är breathtaking i sin bokstavliga betydelse. Men det är bara att traska på, det är så man gör i vårt land.

När jag kom till Botulfsplatsen blev jag ändå överraskad över hur lite folk det var på stan. Jag förmodade att de stannade inomhus en så här grå dag. Kanske städar efter jul och inför nyår, handlar på storcentra eller går långpromenader för att de känner sig feta efter det nionde julbordet. Kom fram till Mårtenstorget och såg en oväntad skara av människor traska i riktning mot och från ett stort glasfönster där ett skarpt ljus lyste ut över tråkiga mörka torget. Var det Betlehems stjärna? Ljuset som leder till paradiset?

Så stod vi då där. Svenskar i rader, köende - och bevare dig väl om du trängs -, med fulla kundkorgar med flaskor och burkar, trötta på julen, önskar varandra god fortsättning, snart stänger de här, hoppas vi hinner handla allt.

Nu gäller det att handla riktigt mycket, tänker de. "Fick ju inte i sig så mycket på julafton. Så mycket att stå i, du vet. Nyår är ju ändå årets fest, eller hur. Dags att festa loss lite. Mycket jobb och slit, festen börjar klockan nio så jag får väl jobba fram till sju och sen ta mig ett glas vin till maten vid åtta."

Folk står och väljer ut flaskor, vrider och vänder på dem, trängs genom de vinkelräta köerna för att hitta rätt sort. För mig tar det tio minuter att hitta till champagneavdelningen även om affären väl är på runt hundra kvadrat. I trängseln hinner jag inte stå och välja ut sort utan tar bara första bästa, vänder på lappen och kollar alkoholprocenten, godkänner den och går mot kassorna. Alkoholprocenten är viktig, tycker svensken. Antingen får den inte vara för hög för att man ju inte kan bli alltför snurrig, är ju en dag i morgon också. Eller så för den inte vara för låg för att man ska få valuta för pengarna.

Jag inbillar mig att alla har en lapp i jackfickan där det står en exakt lista över vad de ska dricka på nyår. De flesta vet nog inte vart de ska egentligen, men det är mindre viktigt. Bara jag har systemetkassen i högerhanden så klarar jag mig. Där stod vi alla i köerna med våra planerade fyllor och jag började skratta åt det ordningssamma och ospontana Sverige. Tio minuter före systembolaget stängde inför nyår stod det väktare i dörröppningen och slussade in och ut folk, som stod i köer som ormformationer ut på torget. I ett annat land hade man bara kunnat köpa skiten i livsmedelsaffären samtidigt som man fixar fläskfilén och potatisen.

Folk går hem med sina reafynd och sin öl och lägger julen på hyllan, blickar framåt. Det ligger en överhängande känsla av Sverige pressat oss lite för hårt, folk är trötta, kan släppa stressen först nu efter julen. Ett klimat som viskar om en outtalad sanning; att vi längtat hem.