Gabrielle

Det är lustigt att det mörknar så tidigt. Eller att man, så fort solen går i moln (eller aldrig kikar fram), tror att det är läggdags. Att pyjamasen kallar, att man får träda in i drömmen. Jag går runt i något slags decemberrus, som känns lite som att gå i ide, lite som en mysig bomullspromenad. Just den här veckan har jag varit uppe vid sex varje morgon och följt samma rutiner varje dag. Vaknar till väckarklockans skrän och snoozar inte, måste gå upp och inse att drömmarna inte var sanna. Tvätta mig, sminka mig, äta gröt. Jag tar regionsbuss 171. Patetiskt nog känns just det där med bussåkandet som en lyx, lite som att vara tillbaka på Swebus flygbuss till Stockholm på den tiden då jag var intresserad av att åka norrut i stället för riktning Malmö.

Jag kommer fram till praktikskolan och snälla handledaren och snälla eleverna och de tusen intrycken. Det här är den sista praktikveckan under terminen och det känns hur trist som helst. Det att höra sitt namn kallas när någon vill ha hjälp, eller att de ler åt mig, eller att få stå vid tavlan och förklara något och att alla lyssnar och att diskutera saker med min handledare; det är som när jag själv gick på gymnasiet, i alla fall under de dagar då man inte hade typ matte, gympa, naturvetenskap, prov eller någon jobbig håltimme som gjorde att man inte slutade förrän fyrasnåret (skitsent! helt kefft).

Men det är just när jag hunnit uppskatta allt det som högskolestudierna kallar igen och man plötsligt inser att ingen gjort något på det där grupparbetet som vi sa att vi skulle. Jag har tänkt på det ett flertal gånger men varit så jäkla tjurskallig över att jag satt hjulen i rullning under de senaste grupparbetena att jag bara vägrat.

Ja, och sen kommer julen och fler bomullsmoln och sen blir det slask.

Men än så länge är det svartblått mörker, regnstänkar, utblommade hyacinter och amaryllisar, dyra kafébesök, TV-kvällar och sömniga morgnar. Småtunga ben men väldigt lätta steg.