Gabrielle

"Är du alltid så pigg och glad, Gabrielle?" frågade en vårdtagare i dag när jag gav henne åtta-pillrena. Genast blev det klart för mig att deras bild av mig är den där klämkäcke smålänningen som jag genast förvandlas till när jag kommer innanför Kopparängens väggar. "Jag försöker" sa jag i samma ton som jag sagt alla andra klyschor, typ "Det är inte lätt" eller "Såg du Kjell Lönnå på TV?" (alltså seriöst, jag är verkligen inne i pensionärssvängen nu..), och så gick jag därifrån och pratade med en annan tant om Roger Pontare. Jag kunde ju gärna inte ha svarat att jag lider av humörsvängningar och jobbiga kontrollbehov. När jag tänker över mina gnällämnen så inser jag att jag borde banka mig själv i huvudet lite oftare. Egentligen är det inte konstigt att man blir positiv när man är på den arbetsplatsen. Man påminns hela tiden om att man ska vara glad för att man kan ta på sig kläderna själv, sköta sin egen hygien, inte behöver någon som matar en (det var en vårdtagare som spydde rakt ut i dag när jag matade honom - är jag dålig på att mata?) och inte har ont överallt hela tiden. Den dagen, den sorgen. Äh va fan, ännu en klyscha.

Pratade med mamma innan i dag och hon peppade mig lite inför framtiden, både vad gäller jobb och hösten. Mamma är snäll. Så nu känns det ännu bättre.  Och balkongerna på St Hans Gränd är typ 10 kvm! Det är rätt fräckt.

Erik är fortfarande iväg med familjen i Danmark. Lägenheten är mörk och eländigt tyst. Var är alla? 

Går i cirklar av dimma. Sommaren är väldigt lång, inte sant? Det känns som en ren evighet sedan jag lämnade in den där sista hemtentan och det känns som det är en evighet (det ÄR en evighet!) till jag har jobbat klart för i sommar och får sätta mig i skolbänken igen. En av sakerna jag låg och tänkte på i natt när jag inte kunde somna var att medelåldern för mina vårdtagare är ungefär min ålder gånger fyra! Tänk att leva hela mitt liv fast fyra gånger. Det är ju sinnessjukt långt.

En annan sak jag tänkte på var (- surprise -) lägenheterna. Vi ligger inte etta på dem på väster , däremot på dem på norr, men två av dem har inflyttning i november. Vi håller så klart tummarna för västerlägenheterna men annars har jag funnit mig i att bo på St Hans Gränd med allt vad det innebär (garage och värsta radhuskänslan, får jag för mig, och dessutom en lite för hög hyra). Min kropp känner av ett helt annat lugn nu när jag vet att det ordnar sig.

I dag jobbar jag delad tur, var på jobbet 7.30-11.45 och jobbar också kväll 15.45-21.00. Och så jobbar jag i morgon, men sen är det i alla fall rotrocksveckan och "bara" (ursäkta att jag gnäller men jag tycker det låter så oerhört mycket) tre veckor kvar på jobbet. Nä, snart dags att jobba igen. Puss och kram.

"Ni kommer att få någon av lägenheterna, om ni tackar ja till alla". Gabi får en fnissattack och tjejen i telefonen fnissar i samklang.

I morgon dimper det troligen ner ett till erbjudande, en trerummare på Norra Fäladen, 90,9 kvm, hyra på 5500:-.  I vilket fall så sa LKF-tjejen att vi kan ringa på fredag (dagen efter sista svarsdatum) och få reda på vilken lägenhet vi har fått. På fredag i nästa vecka - dagen innan Rotrock - vet vi var vi ska bo! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!

Jag har promenerat i regnet, glömt bort att äta, druckit kaffe. Snart ska jag ringa LKF och se om jag kan få ännu mer info om var vi ska flytta. Erbjudanden är som följer:

- Väster (Örnvägen). 3 ROK, 76,8 kvm, 3:e våningen. Hyra 5169:-. Inflyttning 1/10.

- Väster (Örnvägen). 3 ROK, 73,9 kvm, 2:a våningen. Hyra 5091:-. Inflyttning 1/11 eller tidigare enl. ök med nuvarande hyresgäst.

- Norr (St. Hans Gränd). 3 ROK, 87,0 kvm, 2:a våningen. Hyra 5855:-. Inflyttning 1/10. Med garage och tvättutrustning.

Vi hoppas på dem på väster i första hand, men det går väl alltid att hyra ut ett garage om vi nu skulle få den på norr. I vilket fall är erbjudandena toppen. Besked kommer senast v.33... Då har man fortfarande över en månad på sig innan vi flyttar ut härifrån. Oh jo, jag börjar nästan tro lite på världen igen. Slit lönar sig.

Lagom groggy hade jag just dragit upp mig från min sovmorgonsvila (5 timmars sömn) och av någon konstig dragning ställde jag mig i hallen blickstilla, som att jag väntade på något (egentligen kändes det inte alls magiskt, utan mer som att jag behövde kaffe), när det plötsligt rasslade till i brevinkastet och tre kuvert damp ner på golvet - heliga budskap från himlen, tre lägenhetserbjudanden damn it! Tre olika treor - två på väster, en på norr - alla passar egentligen bra med hyra, datum, storlek, läge... Och alla har sina egna fördelar så jag blir verkligen nöjd vilken vi än får, om vi nu får nån, men det borde vi väl. Ja.

Erik kommer hem på lunchen och jag måste lugna ner mig, gå ut en sväng och få frisk luft, tänka färdigt alla tankar. Det spritter i mig.

Jag kan bli helt galen på att leta lägenheter. Först ser allt ljust ut, sen ser det beckmörkt ut, sen ljust och sen svart. Jag intalar mig själv att det ordnar sig men sen kommer jag på att jag inte vet. Lägenhetssökande är verkligen något som man inte kan ha det minsta kontroll över - något som resulterar i kaos i mitt huvud och händer som skakar i stil med parkinsonpatienterna på jobbet. Igenom allt detta säger Erik bara "det löser sig på nåt sätt, det ordnar sig" och jag vet inte vad jag hade varit just nu utan hans ord. För alla singlar där ute: skaffa er en partner som kompletterar er, inte någon som är precis som er! Det är det absolut bästa relationstipset jag kan ge.

På tal om Erik så satt jag och läste en gammal text jag skrev som kärlekskrank 18-åring. Mitt liv var i kaos, jag visste inte vem jag eller någon annan tyckte att jag var, vad jag ville, vad som var rätt och fel och var dessutom tusen gånger bättre än nu på att analysera och filosofera över problem, typ "vad är verklighet".  Jag och Erik hade pratat i telefon för första gången och jag skrev

Tänk om han kunde vara likadan när vi träffas, om vi träffas. Tänk om han bara öppnar upp mig mer, som han gjort än så länge, tänk om jag känner mig helt trygg i hans närhet, tänk om han faktiskt är alldeles rätt, alldeles fantastisk även när jag står ansikte mot ansikte med honom. 

Och nu säger jag bara: tänk att det var så! 

Har jobbat kväll med Jörgen. Det gick jättesmidigt även om en tant skrek "jädra lögnhals" rakt i ansiktet på både Jörgen och mig. Båda skällde tillbaka.  Sen fjäskade jag som fan för pessimist-tanten. Till slut fick jag en blommig kjol av henne. Den ska jag ge till UFF. Sen så fick jag en chokladkaka av en annan rar tant fast den får nån annan äta upp för nu är det slut på söteriet.

Puss och god natt. 

...eller så finns Gud inte ändå. Vad handlar det konceptet om, anyway? Att ha tur? Flyt? Att ha det bra ekonomiskt ställt? Det är i alla fall inget för mig som vill lösa sig av sig själv, eller ens lösa sig efter 2 respektive 4 år i bostadsköer. Det blir fel ändå, det blir alltid omvägar runt allting som måste planeras och problematiseras och tänkas på. Jag orkar inte med sånt nu.

Och detta samtidigt som pms, jobb, bråk, viktökning och dåligt väder.  Jag vill spränga sönder alla vackra människor, alla banker, alla poliser. Och tiden.