Kors i taket!
Mamma ringde mig i dag och vi småsnackade om lite allt möjligt, bland annat om arbetsmarknaden och att jag bara kan hoppas på det bästa då jag får min lärarexamen. Trots att det är lite stressande att folk inte direkt skriker efter svensk- och latinlärare så har jag ju ändå tyskan som jag kan ägna mig åt tills någon rar lärare har lust att föda barn, gå i pension eller byta jobb. Vi konstaterade det och la på luren.
En halvtimme senare ringde mamma upp igen och berättade att hon hade varit inne på Platsbanken och - jesus amalia! - där fanns en utannonserad tjänst i mina ämnen! I Eslöv! Dessutom känner jag någorlunda läraren som ska ta tjänstledigt och upptäckte att hon mailat mig för att tipsa. Jag nyper mig i armen och det smärtar, så jag antar att jag inte drömmer.
Och det var värst vilken speed man får upp på att skriva ansökningsbrev så fort man har en mottagare! Nu är det bara att hoppas igen i takt med att jag ritar kors i lägenhetens samtliga innertak.
En halvtimme senare ringde mamma upp igen och berättade att hon hade varit inne på Platsbanken och - jesus amalia! - där fanns en utannonserad tjänst i mina ämnen! I Eslöv! Dessutom känner jag någorlunda läraren som ska ta tjänstledigt och upptäckte att hon mailat mig för att tipsa. Jag nyper mig i armen och det smärtar, så jag antar att jag inte drömmer.
Och det var värst vilken speed man får upp på att skriva ansökningsbrev så fort man har en mottagare! Nu är det bara att hoppas igen i takt med att jag ritar kors i lägenhetens samtliga innertak.
Ambition eller vad det nu heter
Blev väckt i morse av att Erik stod på alla fyra och ylade, i ett mycket gott försök att likna en hund. Han är verkligen min vitaminkick på morgnarna. Trots att han knappt gör annat än att jobba så hittar han alltid kraften till att få mig att skratta och glömma bort mina ensidiga tankespår som ibland kan leda till de mest ologiska slutsatser. I vanliga fall brukar jag ha rätt mycket energi själv men nu har jag verkligen gått in i sitta-hemma-och-uggla-livsstilen, en tydlig risk med friheten man får när man skriver en stor uppsats.
Man sitter där ensam med sina böcker, sin virusdrabbade dator och sitt huvud som man också får för sig har drabbats av virus. Således gick jag och köpte en febertermometer och blev nästan besviken när det visade sig att jag inte alls hade feber. I går kväll när jag satt framför TVn fick jag en plötslig avdomning i axlar och armar och i tio sekunder trodde jag på fullaste allvar att jag skulle få en hjärtattack. I mitt huvud spelades upp bilder av att Erik skulle komma hem och hitta mig livlös framför typ Ugly Betty eller Äntligen hemma. Tankespökena skrattades dock bort rätt snart med förvisso skräckblandad förtjusning.
Det var länge sedan jag befann mig i en så här schemalös tillvaro, men jag kan ändå minnas när jag läste latin och litteraturvetenskap och enbart hade ett par föreläsningar att gå på i veckan. Även då satt jag mest hemma och läste och allt annat som "borde göras" fick jag verkligen pressa mig till. Så är fallet nu med saker som att aktivera min kropp (särskilt nu när kylan biter i lungorna varje gång jag kommer utanför dörren) och att skriva ansökningsbrev och börja söka jobb. Det finns inga ursäkter, det är bara lathet, dålig prioritering och fladdrande tankar.
Å andra sidan finns det annat som "borde göras" också, som inte är jobbiga saker, utan saker som jag inte tillåter mig själv att njuta av. För nu tänker jag åter på Meri, min jobbkollega i somras, som gav mig reiki healing och sa till mig att man måste älska sig själv först. Från detta påstående drar jag slutsatsen att för att älska examensarbetet så måste jag först älska min tillvaro.
Så för att lyfta mig ur hypokondri- och motivationslöshetsträsket så tänker jag i dag varva plugg med en och annan tjejtidning (vi skriver ju ändå om genus) eller någon romantisk film. Kanske sticker jag och köper någon god kvällsmat. Eller så gör jag bara som nu: skriver ner det med förhoppning om att jag ska se klarare.
Och genast fick jag lust att analysera bildurvalet i latinboken ur ett genusperspektiv. It works!
Man sitter där ensam med sina böcker, sin virusdrabbade dator och sitt huvud som man också får för sig har drabbats av virus. Således gick jag och köpte en febertermometer och blev nästan besviken när det visade sig att jag inte alls hade feber. I går kväll när jag satt framför TVn fick jag en plötslig avdomning i axlar och armar och i tio sekunder trodde jag på fullaste allvar att jag skulle få en hjärtattack. I mitt huvud spelades upp bilder av att Erik skulle komma hem och hitta mig livlös framför typ Ugly Betty eller Äntligen hemma. Tankespökena skrattades dock bort rätt snart med förvisso skräckblandad förtjusning.
Det var länge sedan jag befann mig i en så här schemalös tillvaro, men jag kan ändå minnas när jag läste latin och litteraturvetenskap och enbart hade ett par föreläsningar att gå på i veckan. Även då satt jag mest hemma och läste och allt annat som "borde göras" fick jag verkligen pressa mig till. Så är fallet nu med saker som att aktivera min kropp (särskilt nu när kylan biter i lungorna varje gång jag kommer utanför dörren) och att skriva ansökningsbrev och börja söka jobb. Det finns inga ursäkter, det är bara lathet, dålig prioritering och fladdrande tankar.
Å andra sidan finns det annat som "borde göras" också, som inte är jobbiga saker, utan saker som jag inte tillåter mig själv att njuta av. För nu tänker jag åter på Meri, min jobbkollega i somras, som gav mig reiki healing och sa till mig att man måste älska sig själv först. Från detta påstående drar jag slutsatsen att för att älska examensarbetet så måste jag först älska min tillvaro.
Så för att lyfta mig ur hypokondri- och motivationslöshetsträsket så tänker jag i dag varva plugg med en och annan tjejtidning (vi skriver ju ändå om genus) eller någon romantisk film. Kanske sticker jag och köper någon god kvällsmat. Eller så gör jag bara som nu: skriver ner det med förhoppning om att jag ska se klarare.
Och genast fick jag lust att analysera bildurvalet i latinboken ur ett genusperspektiv. It works!
Föölseda
Nu har jag fyllt år och känner mig äldre än äldst. Eller egentligen inte. Eftersom jag umgås nästan enbart med personer som är äldre än jag så blir jag alltid lika överraskad när jag påminner mig själv om min ålder. "Va? Är jag inte äldre än 24?" liksom.
I present fick jag bland annat en bil (!). Ja, det var den största presenten, men ingen direkt överraskning eftersom den har stått i garaget och använts flitigt sedan början av oktober. Utöver det fick jag bland annat en kaffebryggare, en vas, lyxchoklad, presentkort på Bengtssons ost, parfym och Dominic Ingemarks senaste bok. Men framför allt fick jag sällskap av min och Eriks familj och massor av facebookhälsningar.
Jag känner mig utvilad, höstig och redo att skriva examensarbete.
I present fick jag bland annat en bil (!). Ja, det var den största presenten, men ingen direkt överraskning eftersom den har stått i garaget och använts flitigt sedan början av oktober. Utöver det fick jag bland annat en kaffebryggare, en vas, lyxchoklad, presentkort på Bengtssons ost, parfym och Dominic Ingemarks senaste bok. Men framför allt fick jag sällskap av min och Eriks familj och massor av facebookhälsningar.
Jag känner mig utvilad, höstig och redo att skriva examensarbete.
Löv på marken
När jag lyfte blicken från asfalten i dag upptäckte jag att löven fallit från träden. Är inte säker på när de gjorde det. Sist jag tittade sprakade alla träd i tusen färger, men nu står de där nakna medan marken är belagd med ett brunt täcke. Förhoppningsvis händer inte samma transformation i sinnet, men visst är det troligt nu när det snart är vinter och allting tar slut.
Ja, för nu är grupparbetet avklarat och därmed även delkursen. Praktiken tog slut för länge sedan. Det enda som återstår nu är examensarbetet. Och att söka jobb. Och att utstå folks ständiga frågor om huruvida jag sökt jobb eller inte, om jag fått jobb eller inte, vad jag ska göra i vår, varför jag ska göra så och vad jag ska göra i jul och varför jag ska göra så. Och så nojan över att bli ett år äldre.
Men än så länge kan jag i alla fall glädja mig åt hur bra den här delkursen gick. Det var det mest smidiga (men samtidigt ambitiösa) grupparbetet jag någonsin varit med om och det var väl tur, eftersom jag nog inte kommer göra fler grupparbeten förrän jag hamnar i ett arbetslag på en skola, då anställd som lärare. Det bådar liksom gott inför framtiden. Efter den muntliga redovisningen förvandlades vår grupp lite till klubben för inbördes beundran och klappade oss själva så hårt i ryggen att det nästan skar till i det ödmjuka hjärtat. Vi var helt enkelt bäst.
Men nu känner jag mig tom och trött. Sömnig, rent av. Jag tror jag går och lägger mig, drar täcket över huvudet och sover tills knopparna brister igen.
Ja, för nu är grupparbetet avklarat och därmed även delkursen. Praktiken tog slut för länge sedan. Det enda som återstår nu är examensarbetet. Och att söka jobb. Och att utstå folks ständiga frågor om huruvida jag sökt jobb eller inte, om jag fått jobb eller inte, vad jag ska göra i vår, varför jag ska göra så och vad jag ska göra i jul och varför jag ska göra så. Och så nojan över att bli ett år äldre.
Men än så länge kan jag i alla fall glädja mig åt hur bra den här delkursen gick. Det var det mest smidiga (men samtidigt ambitiösa) grupparbetet jag någonsin varit med om och det var väl tur, eftersom jag nog inte kommer göra fler grupparbeten förrän jag hamnar i ett arbetslag på en skola, då anställd som lärare. Det bådar liksom gott inför framtiden. Efter den muntliga redovisningen förvandlades vår grupp lite till klubben för inbördes beundran och klappade oss själva så hårt i ryggen att det nästan skar till i det ödmjuka hjärtat. Vi var helt enkelt bäst.
Men nu känner jag mig tom och trött. Sömnig, rent av. Jag tror jag går och lägger mig, drar täcket över huvudet och sover tills knopparna brister igen.