Tristis
Lägre elevantal i den kommunala skolan än någonsin, har tidningarna skanderat på sistone, angående den skola som jag arbetar på. Förvisso har jag alltid varit skeptisk mot friskolor men jag trodde aldrig elevers intresse för dem skulle drabba mig så direkt som det gjort nu. I dag fick jag nämligen besked om att jag får överge de svenskkurser som jag nu undervisar i och som jag önskade få fortsätta med till hösten. Det är fullt förståeligt: sist in - först ut gäller ju även i skolans värld.
Så plötsligt har min tjänst gått från 100 % till knappa 20 % som latinet kommer utgöra till hösten (även det mindre än nu). Vissa av mina elever ville skriva protestlistor och lämna till rektorn, vilket ju är hedrande, men det kommer väl knappast hjälpa. Eleverna kommer i andra, om inte tredje, hand när man fördelar kurserna sinsemellan. Kontrakten betyder mer.
Men vad göra... Man trodde läraryrket var något stabilt och tryggt men det känns mer och mer som ett frilansarbete. Typ erbjuda sina tjänster och önska att man kan få ihop timmar genom ett segt pysslande och pusslande.
Så det är bara att söka vidare. Sysslolös blir jag väl inte (men kanske pank), då jag redan fått ganska många intressanta tips. Men det är tråkigt att lämna över ens nyfödda barn åt slumpen - och när jag uttrycker mig så utan eftertanke kommer jag på att jag ser mitt yrke som något större än bara just ett jobb. Kanske bör jag stänga av känslorna på jobbet och se eleverna såsom vissa lärare och skolpersonal gör - såsom opersonliga kunder till det kunskapspaket en lärare ska leverera.
Så fan heller.
Så plötsligt har min tjänst gått från 100 % till knappa 20 % som latinet kommer utgöra till hösten (även det mindre än nu). Vissa av mina elever ville skriva protestlistor och lämna till rektorn, vilket ju är hedrande, men det kommer väl knappast hjälpa. Eleverna kommer i andra, om inte tredje, hand när man fördelar kurserna sinsemellan. Kontrakten betyder mer.
Men vad göra... Man trodde läraryrket var något stabilt och tryggt men det känns mer och mer som ett frilansarbete. Typ erbjuda sina tjänster och önska att man kan få ihop timmar genom ett segt pysslande och pusslande.
Så det är bara att söka vidare. Sysslolös blir jag väl inte (men kanske pank), då jag redan fått ganska många intressanta tips. Men det är tråkigt att lämna över ens nyfödda barn åt slumpen - och när jag uttrycker mig så utan eftertanke kommer jag på att jag ser mitt yrke som något större än bara just ett jobb. Kanske bör jag stänga av känslorna på jobbet och se eleverna såsom vissa lärare och skolpersonal gör - såsom opersonliga kunder till det kunskapspaket en lärare ska leverera.
Så fan heller.
Dagens vinst
När man jobbar väldigt (för svagt förstärkningsord, men jag vill inte svära) mycket och kanske i synnerhet när man jobbar med ungdomar, så gäller det att hålla hårt i optimismen. Om en sak går fel så har man aldrig tid att gräma sig över den, utan det är bara att fortsätta köra och tänka på den saken eller de saker som gått bra. Därför började jag häromveckan uttala mig om att "Dagens vinst är..." men knappast att tala om "Dagens förlust". När Erik frågar hur det har gått på jobbet brukar jag inte vilja älta mitt oflyt eller gnälla över saker och ting utan kan då bara redovisa dagens vinst!
I dag har varit en sån där riktigt skön dag med bara glada elever och då är det svårt att hitta något som inte är vinster. Men förra veckan exempelvis hade jag läsprov på romaner som mina svenskelever hade läst. Bara halva klassen kom till provtillfället och av dem fick inte heller alla godkänt. Men jag fann ändå en vinst i att en elev som har haft svårt i svenskan tidigare berättade om hur han läst igenom boken två gånger av purt intresse, även om de bara behövde läsa halva! Blir man inte salig?
Och när en elev som varit så nervös att hon inte ens vågat ta orden "muntlig redovisning" i mun ställer sig framför klassen och håller en fullständigt godkänd redovisning så ler inte bara ögon och mun utan själva själen.
Men ja, det är skittufft. Och otacksamt. Och tröttsamt. Men varför fokusera på det?
I dag har varit en sån där riktigt skön dag med bara glada elever och då är det svårt att hitta något som inte är vinster. Men förra veckan exempelvis hade jag läsprov på romaner som mina svenskelever hade läst. Bara halva klassen kom till provtillfället och av dem fick inte heller alla godkänt. Men jag fann ändå en vinst i att en elev som har haft svårt i svenskan tidigare berättade om hur han läst igenom boken två gånger av purt intresse, även om de bara behövde läsa halva! Blir man inte salig?
Och när en elev som varit så nervös att hon inte ens vågat ta orden "muntlig redovisning" i mun ställer sig framför klassen och håller en fullständigt godkänd redovisning så ler inte bara ögon och mun utan själva själen.
Men ja, det är skittufft. Och otacksamt. Och tröttsamt. Men varför fokusera på det?