Ny dag. Nytt USB-kabelletande.
Nu blir det förrådsstädning de luxe. Hoppas inte jag stöter på för många spindlar.
En sak jag hatar
En sak jag verkligen hatar är att leta efter saker. Detta har ett klart samband med att jag är en rätt ordningsam människa. Jag har speciella lådor, påsar och skåp för allting, t.ex. för hårband, kuvert, gamla vykort, batterier, glödlampor, smink, sladdar etc. Därför brukar jag aldrig behöva leta efter saker. Jag brukar i stället veta exakt var jag har den där grejen jag vill ha åt, även om jag inte använt den på flera år.
Men mitt systematiserande är knappast fläckfritt. Jag har nämligen glömt bort den mänskliga faktorn i det hela, att man ibland bara råkar slänga en grej i nån alltiallolåda eller till och med i papperskorgen. Dessutom är jag inte själv i hushållet och det är omöjligt att i huvudet hålla reda på två personers stora mängd av smågrejer. Men framför allt tror jag ännu på att vissa saker bara försvinner av sig självt. Det är kanske inte logiskt att saker och ting bara går upp i rök men nu är jag nästan säkrare än nånsin. Jag tror benhårt på att vissa ting bara självförgör sig efter jag placerat dem i mitt ordning- och redasystem, för hur ska man annars förklara att en sak som jag bara VET att jag sett för inte så länge sedan plötsligt är puts väck, nowhere to be seen?
Och eftersom jag hatar att leta efter saker så hatar jag per automatik denna förmiddag. Två timmar har jag nu ägnat åt att leta efter en förbannad usb-kabel till min minidisc. Jag vet hur den ser ut, jag vet när jag använde den sist (i förra lägenheten) och jag vet var den bör vara. Men den finns inte där! Jag har letat i sladdlådan, i kabelkassen, i elektriska mackapärer-skåpet och i verktygsskåpet. Jag har letat i förrådet, i kökslådorna, i köksskåpen, i alla småboxar som finns utplacerade i vardagsrummet och sovrummet, i Eriks hurtslådor, bakom böcker i bokhyllan. Ja, helt enkelt har jag letat överallt.
Jag vet med mig att jag aldrig slänger sladdar och kablar även om jag ibland vill.
Vad som är ännu värre är att jag ska sälja min minidisc och att auktionen på Tradera avslutas med ett vinnande bud inom en timme. Och i annonsen har jag skrivit att usb-kabeln ingår. Så nu har jag verkligen satt mig i skiten. Jag hatar mig själv för min övertro till min ordningsamhet och jag hatar att hela dagen har gått och att jag snart måste till jobbet där jag ska stressa mig igenom resten av dagen till klockan blir halv tio och fredagen nästan är slut.
Och då kan jag inte ens glädja mig åt att jag hittat Eriks elektriska tandborstladdare som varit borta sedan vi flyttade hit (oktober 2005). Jeeeelp!!! Vad ska jag göra?! Kan man specialbeställa usb-kablar? Och frågan är hur stor andel av det nätta priset 299:- (som jag ska sälja mdn för) det kommer kosta.
SKIT!
Men mitt systematiserande är knappast fläckfritt. Jag har nämligen glömt bort den mänskliga faktorn i det hela, att man ibland bara råkar slänga en grej i nån alltiallolåda eller till och med i papperskorgen. Dessutom är jag inte själv i hushållet och det är omöjligt att i huvudet hålla reda på två personers stora mängd av smågrejer. Men framför allt tror jag ännu på att vissa saker bara försvinner av sig självt. Det är kanske inte logiskt att saker och ting bara går upp i rök men nu är jag nästan säkrare än nånsin. Jag tror benhårt på att vissa ting bara självförgör sig efter jag placerat dem i mitt ordning- och redasystem, för hur ska man annars förklara att en sak som jag bara VET att jag sett för inte så länge sedan plötsligt är puts väck, nowhere to be seen?
Och eftersom jag hatar att leta efter saker så hatar jag per automatik denna förmiddag. Två timmar har jag nu ägnat åt att leta efter en förbannad usb-kabel till min minidisc. Jag vet hur den ser ut, jag vet när jag använde den sist (i förra lägenheten) och jag vet var den bör vara. Men den finns inte där! Jag har letat i sladdlådan, i kabelkassen, i elektriska mackapärer-skåpet och i verktygsskåpet. Jag har letat i förrådet, i kökslådorna, i köksskåpen, i alla småboxar som finns utplacerade i vardagsrummet och sovrummet, i Eriks hurtslådor, bakom böcker i bokhyllan. Ja, helt enkelt har jag letat överallt.
Jag vet med mig att jag aldrig slänger sladdar och kablar även om jag ibland vill.
Vad som är ännu värre är att jag ska sälja min minidisc och att auktionen på Tradera avslutas med ett vinnande bud inom en timme. Och i annonsen har jag skrivit att usb-kabeln ingår. Så nu har jag verkligen satt mig i skiten. Jag hatar mig själv för min övertro till min ordningsamhet och jag hatar att hela dagen har gått och att jag snart måste till jobbet där jag ska stressa mig igenom resten av dagen till klockan blir halv tio och fredagen nästan är slut.
Och då kan jag inte ens glädja mig åt att jag hittat Eriks elektriska tandborstladdare som varit borta sedan vi flyttade hit (oktober 2005). Jeeeelp!!! Vad ska jag göra?! Kan man specialbeställa usb-kablar? Och frågan är hur stor andel av det nätta priset 299:- (som jag ska sälja mdn för) det kommer kosta.
SKIT!
Alla har sina bekymmer
Det finns en tant (patient) på mitt jobb som har egenskapen att alltid se det negativa i allting. Hon är inte otrevlig, men tycker alltid väldigt synd om sig själv, drunknar närapå i självömkan. Hon har förlorat styrkan i ena armen och kan alltså bara använda en arm och detta påpekar hon rätt ofta. "Vad skönt för dig som kan använda båda armarna" kan hon säga när jag knäpper blusen åt henne. Eller "Jag ser er springa omkring här och ni ser ut att ha så roligt, men jag bara ligger här och jag är så ledsen." Och sen gråter hon en skvätt och jag håller hennes hand.
I ett annat rum ligger en dam i femtioårsåldern som fick en plötslig blödning och förlorade hela sitt väsen: hon blev förlamad, är helt okontaktbar och sondmatas. En annan där har inga anhöriga, aldrig någon som kommer och besöker. En annan, också i femtioårsåldern, fick amputera benet efter långvariga, smärtsamma problem.
Det går givetvis inte att jämföra smärta och lidande, men det går att se på saker objektivt. Det går att acceptera att livet är oförutsägbart, att det är en blåsig väg att vandra, att det är orättvist ibland.
En arbetsterapeut gav mig rådet att säga att "alla människor har sina bekymmer, och ofta syns de inte på utsidan". Det önskar jag att fler människor hade tänkt på innan de förlorar sig i sin egen mörka värld. Dessutom är det tråkigt att människor som bara ser sina egna bekymmer ofta är väldigt svåra att nå fram till och kan översätta allt positivt/neutralt till att bli negativt. Hur ska man då bära sig åt?
PS. Inget illa om tycka-synd-om-sig-tanten då jag kan sympatisera med hennes plötsliga gråtattacker och då hon är i stort behov av antidepressiva. Men hon är ett gott exempel på vad jag vill komma fram till.
I ett annat rum ligger en dam i femtioårsåldern som fick en plötslig blödning och förlorade hela sitt väsen: hon blev förlamad, är helt okontaktbar och sondmatas. En annan där har inga anhöriga, aldrig någon som kommer och besöker. En annan, också i femtioårsåldern, fick amputera benet efter långvariga, smärtsamma problem.
Det går givetvis inte att jämföra smärta och lidande, men det går att se på saker objektivt. Det går att acceptera att livet är oförutsägbart, att det är en blåsig väg att vandra, att det är orättvist ibland.
En arbetsterapeut gav mig rådet att säga att "alla människor har sina bekymmer, och ofta syns de inte på utsidan". Det önskar jag att fler människor hade tänkt på innan de förlorar sig i sin egen mörka värld. Dessutom är det tråkigt att människor som bara ser sina egna bekymmer ofta är väldigt svåra att nå fram till och kan översätta allt positivt/neutralt till att bli negativt. Hur ska man då bära sig åt?
PS. Inget illa om tycka-synd-om-sig-tanten då jag kan sympatisera med hennes plötsliga gråtattacker och då hon är i stort behov av antidepressiva. Men hon är ett gott exempel på vad jag vill komma fram till.
Twentyfour seven
Det är den tjugofjärde juli och jag funderar över varför det datumet känns så bekant. Är det något speciellt med i dag? Är det någon som fyller år, någon som har dött detta datum, eller vad kan det bero på? Och så slår det mig att 24/7 är twentyfour seven och plötsligt känns det som att jag är fast i en evighetscykel och att denna dag kommer vara i all framtid amen.
På ett sätt är det okej, då jag är ledig i dag. Å andra sidan regnar det och det hade varit ganska trist att fastna i ett ständigt regnande. Förutom detta har jag ägnat mig åt räkningsbetalande i dag och det är nog inte heller något jag hade velat göra varje dag. På tal om räkningar kan jag konstatera att jag känner mig rätt fattig nu, ett tydligt tecken på det är att jag börjar leta i lådor och fickor efter småkronor. Snart börjar i alla fall pengarna strömma in igen och kanske kanske kan jag köpa mig min lilla Ipod alternativt Creative om bara en månad! Wiiih.
Att göra i dag
- Gå och köpa videoband (hej oldschool) så att jag kan spela in även de sista avsnitten av Romerska rikets uppgång och fall
- Göra något åt mitt broccoli- och fetaostsug
- Jobba med "die Arbeitsblätter" till tentan.. även om jag inte vill
- Försöka komma upp i samma kopiösa antal druckna kaffekoppar som jag lyckas med på jobbet, för att hålla nivån konstant
- Läsa klädkataloger och vika blad för att markera intressanta plagg
Rofullt, eller hur? Det är så det känns när man somnar med någons arm runt midjan och vaknar till ett stort brett leende under hans plutonos. "Vi ses om elva timmar" sa han och stack iväg på ännu en tågfärd. Min duktige pojk! Nä, nu ska jag fortsätta min dag på bästa sätt...
På ett sätt är det okej, då jag är ledig i dag. Å andra sidan regnar det och det hade varit ganska trist att fastna i ett ständigt regnande. Förutom detta har jag ägnat mig åt räkningsbetalande i dag och det är nog inte heller något jag hade velat göra varje dag. På tal om räkningar kan jag konstatera att jag känner mig rätt fattig nu, ett tydligt tecken på det är att jag börjar leta i lådor och fickor efter småkronor. Snart börjar i alla fall pengarna strömma in igen och kanske kanske kan jag köpa mig min lilla Ipod alternativt Creative om bara en månad! Wiiih.
Att göra i dag
- Gå och köpa videoband (hej oldschool) så att jag kan spela in även de sista avsnitten av Romerska rikets uppgång och fall
- Göra något åt mitt broccoli- och fetaostsug
- Jobba med "die Arbeitsblätter" till tentan.. även om jag inte vill
- Försöka komma upp i samma kopiösa antal druckna kaffekoppar som jag lyckas med på jobbet, för att hålla nivån konstant
- Läsa klädkataloger och vika blad för att markera intressanta plagg
Rofullt, eller hur? Det är så det känns när man somnar med någons arm runt midjan och vaknar till ett stort brett leende under hans plutonos. "Vi ses om elva timmar" sa han och stack iväg på ännu en tågfärd. Min duktige pojk! Nä, nu ska jag fortsätta min dag på bästa sätt...
Bajs och stank och mörker
Nu har ett svart regnmoln åter lagt sig över Lund och Gud pissar så att vattnet rinner över i mina stackars blomkrukor. Jag cyklade hem från jobbet nyss och lär ha sett ut som Tant Sur när jag kom innanför dörren. Än surare blir jag när köket stinker av sopor och disk och det ligger skräp och kläder slängda över hela lägenheten. Ingen mat finns där heller förutom den som ligger som stenhårda isklumpar i frysen. Jag trodde jag bodde ihop med någon som kunde hjälpa mig med sånt där. Men nej nej! Det är bara att fortsätta jobbardagen i sin egen lägenhet alternativt börja gräla med pojkvännen som tydligen har klister i röven.
GAH!
GAH!
You'll never walk alone
När jag redigerade mitt förra inlägg såg jag att den här länken fanns med bland reklamen på min blogg. Jag vill bara ge en eloge för deras fantastiska illustrationer av hur man ska göra för att bli av med den mänskliga synden.
--->
Bara så ni vet.
--->Bara så ni vet.
En liten ledig dag
Hoppsansa sa huvudet i morse, när jag vaknade till vid halv elva av att solen sände strålar genom persiennerna. På ett par sekunder lyckades jag gräva i minnesbanken och få det klart för mig att jag inte skulle arbeta i dag, och jag mindes att jag vaknat vid sex och erbjudit Erik att bre smörgåsar så han skulle hinna med bussen. Efter puss hejdå la jag mig i sängen igen och såg på nyhetsmorgon där de diskuterade att införa en timme idrott i skolan per dag och jag hann fundera över varför folk alltid glömmer bort kvalitet och i stället satsar på förbannad kvantitet. Siffror siffror siffror. Alla dessa framgångsrika idrottskvinnor- och män (eller kultur- och idrottsministern?) har väl räknat enligt ekvationen
Barnfetma BMI 30 / (60 min x 5 dagar) x antal timmar vi snor från språken (200) = 20 = lagom BMI!
Jag tycker förvisso också att vi ska satsa på hälsa men hur gärna man än vill kan man inte bara lägga in fler idrottstimmar. Det funkar inte, fattar ni? Vi barn som tyckt det är förnedrande att stå på rad och hoppa bock när alla andra ser på, som tyckt det är pinsamt att duscha bland sina kompisar, som gråtit hela vägen till det obligatoriska vårruset, som blivit valda sist när man ska delas in i lag, som kämpat gånger hundra på 2 km-loppet och tappat andan men ändå kommit sist och som sedan tilldelats ett IG från en lärare med allvarliga EQ-problem när vi var tolv år gamla, behöver det inte. Vi ville gå ner i vikt och kämpa med oss själva men det gick ju inte när skuggan av klasskompisarnas 30-kiloskroppar låg över en, ständigt uppmuntrade av en hurtig idrottslärare som inte tycks ha sett en rund unge förut.
Barnfetma liksom all fetma hör enligt mig inte primärt samman med uteblivna situps och armhävningar, utan mer med medvetenhet om kost och med psykologi. Jag tycker nämligen det här är ett ypperligt tillfälle ett slå ett slag för etik- och psykologi-undervisning redan på lågstadiet. Och givetvis, idrottsundervisning som förbereder för/introducerar normal vardagsmotion. Gå ut och gå en promenad, vetja! Diskutera mirakeldieter, träningsvideor och sjuka skönhetsideal. Slå er samman med hemkunskapen och laga nyttigt!
Sen somnade jag om och vaknade om och insåg igen att jag har en ledig dag och inget att göra. Och det är då man plockar fram högen med tyskböcker och börjar med tentaplugg, under en blå himmel. Härligt!
Barnfetma BMI 30 / (60 min x 5 dagar) x antal timmar vi snor från språken (200) = 20 = lagom BMI!
Jag tycker förvisso också att vi ska satsa på hälsa men hur gärna man än vill kan man inte bara lägga in fler idrottstimmar. Det funkar inte, fattar ni? Vi barn som tyckt det är förnedrande att stå på rad och hoppa bock när alla andra ser på, som tyckt det är pinsamt att duscha bland sina kompisar, som gråtit hela vägen till det obligatoriska vårruset, som blivit valda sist när man ska delas in i lag, som kämpat gånger hundra på 2 km-loppet och tappat andan men ändå kommit sist och som sedan tilldelats ett IG från en lärare med allvarliga EQ-problem när vi var tolv år gamla, behöver det inte. Vi ville gå ner i vikt och kämpa med oss själva men det gick ju inte när skuggan av klasskompisarnas 30-kiloskroppar låg över en, ständigt uppmuntrade av en hurtig idrottslärare som inte tycks ha sett en rund unge förut.
Barnfetma liksom all fetma hör enligt mig inte primärt samman med uteblivna situps och armhävningar, utan mer med medvetenhet om kost och med psykologi. Jag tycker nämligen det här är ett ypperligt tillfälle ett slå ett slag för etik- och psykologi-undervisning redan på lågstadiet. Och givetvis, idrottsundervisning som förbereder för/introducerar normal vardagsmotion. Gå ut och gå en promenad, vetja! Diskutera mirakeldieter, träningsvideor och sjuka skönhetsideal. Slå er samman med hemkunskapen och laga nyttigt!
Sen somnade jag om och vaknade om och insåg igen att jag har en ledig dag och inget att göra. Och det är då man plockar fram högen med tyskböcker och börjar med tentaplugg, under en blå himmel. Härligt!
Och så var det juli
Jag glömmer helt bort min lilla blogg när livet bara vandrar på utan varken ris eller ros. Eller så är det bara att jag är för upptagen med annat för att sitta vid datorn. Egentligen hade jag velat skriva allt om mina "favorit"patienter men det går ju inte med tanke på sekretessen. Det känns väldigt torftigt, ni skulle bara veta vilka fantastiska levnadshistorier man får höra ibland! Precis som jag skrev i kommentarsfältet tidigare så suger jag åt mig av alla fina ord jag får på jobbet, även om det bara skulle vara en mening av beröm i veckan. På så sätt kan jag lugna ner mig och göra ett bättre jobb. Det blir en väldigt god cirkel. Hela arbetsplatsen kryllar av optimistiska, välutbildade och framåtsträvande individer som tänker på samma sätt. Det finns givetvis undantag men det känns i alla fall aldrig hopplöst. (Jag har hatat vissa tidigare sommarjobb, det är därför jag analyserar det hela så mycket...)
Nu börjar jag känna av en lätt förkylning så det blir nog strax en kopp te för min del. Återkommer när andan faller på...
Ciao.
Nu börjar jag känna av en lätt förkylning så det blir nog strax en kopp te för min del. Återkommer när andan faller på...
Ciao.