Så här har det gått
Ja, någon kanske undrar hur det har gått för mig på jobbet. Hur jag ser på mitt val av yrke så här åtta dagar in i arbetslivet. Hursomhelst undrar jag själv, vilket är motivation nog för att skriva några rader om det.
Så där sammanfattningsvis skulle jag bara kunna säga att det har gått bra. Alltså, mitt mardrömsscenario var att jag skulle sitta hulkande i hörnet av ett nedsläckt klassrum efter att ha kastat ut eleverna, då de förnedrat mig och slängt tomma läskburkar på mig till den grad att hela jag blivit blåmärkt. (snyggt verb ala Gabrielle)
Så blev det inte. Så fort jag klev in i klassrummet som uttalad vikarie, och lärare, förvandlades jag - uppenbarligen - till en vuxen person som har rätten att bestämma och styra i klassrummet. Därmed är den viktigaste punkten avklarad: eleverna tror på mig, de lyssnar på mig och visar någon sorts respekt.
Jag börjar få någorlunda kontroll, börjar hitta helt okej på skolan (första dagen gick jag i en cirkel runt hela skolbyggnaden för att hitta matsalen), har lärt mig de flesta av elevernas namn och har bekantat mig med ganska många kollegor. Det är någon dagligen som frågar hur det är med mig, om allt går bra och om läget är under kontroll. De kan inte förstå hur värdefullt det är!
Jag måste erkänna att jag trivs lite bättre med att undervisa i latin än i svenska, av många anledningar. I latinet arbetar vi rätt konkret, upplever jag det. Vi går ner på bokstavsnivå t.ex. för att se hur ett ord böjs eller vilken etymologisk bakgrund det har. Det blir enkelt att driva fram undervisningen på det sättet. Och så är det enkelt att se hur och om eleverna lär sig något. Kursplanen innehåller både språkhistoria, realia, ordkunskap och grammatik, så ämnena är outtömliga och variationen fantastisk!
I svenskan vet man inte riktigt vad som går hem och vad som går in. Diskussioner kan flyta ut i oändligheten i ofokuserade klasser. Å andra sidan får man chansen att ta upp viktiga teman till diskussion (sånt som är svårt att få fram i latinsk meningsbyggnad). Svenskan är ett huvudämne och det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa elevers "svenskutveckling" eller vad man ska kalla det. Men jag måste ändå säga att de flesta svensklektionerna varit givande och roliga än så länge. Jag får se hur det känns efter att jag samlat ihop mina första rättningsuppgifter...
En sak jag kommit fram till är att lärarutbildningen inte har förberett mig på vad det egentligen innebär att vara lärare. Varför har jag inte läst någon konflikthantering, exempelvis? Det tror jag man kan känna behov av dagligen beroende av vilka elever och kollegor man har. Praktiken på lärarutbildningen var verkligen givande, men kanske borde den vara mer styrd, så att man tvingas testa på hur det är att arbeta heltid. Det handlar ju inte bara om hur man ska arbeta utan även om hur man inte ska arbeta, ergo hur man gör för att stänga av jobbet. Jag kör mitt mantra varje dag för att inte dras ner av det som kan ses som en börda i stället för ett arbete: "Det är bara ett jobb, det är bara ett jobb, det är bara ett jobb..."
Om jag ska ge mig själv en brasklapp så skulle det vara att jag kanske fokuserar lite lite för mycket på mig själv fortfarande. Jag behöver i och för sig fundera över min egen utveckling och vara personlig, men inte så mycket att jag väljer uppgifter utifrån mig själv när eleverna behöver något annat.
Men nej, jag har inte ångrat mig än. Jag kommer nog jobba i alla fall ett år innan jag byter yrke. Eller tjugo. Nu behöver jag ägna kvällen åt tredje deklinationen-övningar, so off I go. So long, farewell, auf wiedersehen, adieu.
Så där sammanfattningsvis skulle jag bara kunna säga att det har gått bra. Alltså, mitt mardrömsscenario var att jag skulle sitta hulkande i hörnet av ett nedsläckt klassrum efter att ha kastat ut eleverna, då de förnedrat mig och slängt tomma läskburkar på mig till den grad att hela jag blivit blåmärkt. (snyggt verb ala Gabrielle)
Så blev det inte. Så fort jag klev in i klassrummet som uttalad vikarie, och lärare, förvandlades jag - uppenbarligen - till en vuxen person som har rätten att bestämma och styra i klassrummet. Därmed är den viktigaste punkten avklarad: eleverna tror på mig, de lyssnar på mig och visar någon sorts respekt.
Jag börjar få någorlunda kontroll, börjar hitta helt okej på skolan (första dagen gick jag i en cirkel runt hela skolbyggnaden för att hitta matsalen), har lärt mig de flesta av elevernas namn och har bekantat mig med ganska många kollegor. Det är någon dagligen som frågar hur det är med mig, om allt går bra och om läget är under kontroll. De kan inte förstå hur värdefullt det är!
Jag måste erkänna att jag trivs lite bättre med att undervisa i latin än i svenska, av många anledningar. I latinet arbetar vi rätt konkret, upplever jag det. Vi går ner på bokstavsnivå t.ex. för att se hur ett ord böjs eller vilken etymologisk bakgrund det har. Det blir enkelt att driva fram undervisningen på det sättet. Och så är det enkelt att se hur och om eleverna lär sig något. Kursplanen innehåller både språkhistoria, realia, ordkunskap och grammatik, så ämnena är outtömliga och variationen fantastisk!
I svenskan vet man inte riktigt vad som går hem och vad som går in. Diskussioner kan flyta ut i oändligheten i ofokuserade klasser. Å andra sidan får man chansen att ta upp viktiga teman till diskussion (sånt som är svårt att få fram i latinsk meningsbyggnad). Svenskan är ett huvudämne och det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa elevers "svenskutveckling" eller vad man ska kalla det. Men jag måste ändå säga att de flesta svensklektionerna varit givande och roliga än så länge. Jag får se hur det känns efter att jag samlat ihop mina första rättningsuppgifter...
En sak jag kommit fram till är att lärarutbildningen inte har förberett mig på vad det egentligen innebär att vara lärare. Varför har jag inte läst någon konflikthantering, exempelvis? Det tror jag man kan känna behov av dagligen beroende av vilka elever och kollegor man har. Praktiken på lärarutbildningen var verkligen givande, men kanske borde den vara mer styrd, så att man tvingas testa på hur det är att arbeta heltid. Det handlar ju inte bara om hur man ska arbeta utan även om hur man inte ska arbeta, ergo hur man gör för att stänga av jobbet. Jag kör mitt mantra varje dag för att inte dras ner av det som kan ses som en börda i stället för ett arbete: "Det är bara ett jobb, det är bara ett jobb, det är bara ett jobb..."
Om jag ska ge mig själv en brasklapp så skulle det vara att jag kanske fokuserar lite lite för mycket på mig själv fortfarande. Jag behöver i och för sig fundera över min egen utveckling och vara personlig, men inte så mycket att jag väljer uppgifter utifrån mig själv när eleverna behöver något annat.
Men nej, jag har inte ångrat mig än. Jag kommer nog jobba i alla fall ett år innan jag byter yrke. Eller tjugo. Nu behöver jag ägna kvällen åt tredje deklinationen-övningar, so off I go. So long, farewell, auf wiedersehen, adieu.
Böker
Nu ligger mitt och Sarahs examensarbete ute på nätet för allmän beskådan. Men som vanligt när man tror att något är färdigt så upptäcker man att något klanthuvud skrivit "Läroböker" i titeln på MUEP. Suck.
Nåväl. Läs om ni har lust. Möjligen passande som sömnmedel innan ni går och lägger er.
Nåväl. Läs om ni har lust. Möjligen passande som sömnmedel innan ni går och lägger er.
23.05
Klockan 23.05 förklarar jag min första dag som lärare avslutad, efter konstant men inte hela tiden så fokuserat arbete sedan 7. Jag är trött.
Tills vidare: God natt.
Tills vidare: God natt.
Another examen
Erik talade just i telefon med sin pappa och berättade att han hade bjudit mig på middag för att jag fått min examen. "Äh hon får ju examen var och varannan dag" sa han och jag satt och suckade i bakgrunden. I och för sig hade jag inte förväntat mig att mötas i dörröppningen av en fanferande blåsorkester, akrobater, clowner och jonglörer, men ett erkännande kan jag väl få i alla fall! Haha.
Jo. I dag gick examensarbetet upp för opposition och klarade det med den äran: godkänt fast några småändringar som kan fixas till på ett par timmar. Så det var sista sucken på Malmö Högskola, sista koppen kaffe, sista dagen (på länge?) som jag gick in i en skolbyggnad som student. Nu är jag lärare damn it. Januari 2008. Galet. Det var ju just september 1998 och jag började tänka på språkprogram. Where does the time go?
Tyvärr är plånboken lite för tunn för examenskalas, det får väl bli någon annan gång. Men magen är i alla fall mätt efter en stor portion thai-mat.
Jo. I dag gick examensarbetet upp för opposition och klarade det med den äran: godkänt fast några småändringar som kan fixas till på ett par timmar. Så det var sista sucken på Malmö Högskola, sista koppen kaffe, sista dagen (på länge?) som jag gick in i en skolbyggnad som student. Nu är jag lärare damn it. Januari 2008. Galet. Det var ju just september 1998 och jag började tänka på språkprogram. Where does the time go?
Tyvärr är plånboken lite för tunn för examenskalas, det får väl bli någon annan gång. Men magen är i alla fall mätt efter en stor portion thai-mat.
Hadrianus vall
Jag har den här veckan börjat repetera lite romersk historia för att inte verka helt bakom flötet när jag börjar jobba. Historia i all ära, men jag kan ju inte förneka att det språkliga alltid har intresserat mig mest. Den här veckan har jag träffat på latinstuderande som på ett fantastiskt sätt har rabblat fakta om de puniska krigen och då kände jag att jag kanske borde fräscha upp kunskaperna lite, eftersom de puniska krigen för mig är ungefär lika med slaget vid Cannae och Hannibal, även om jag diskuterade striderna livligt med min "favoritgubbe" på vårdhemmet i somras.
När jag satt och läste om Hadrianus vall slog det mig att jag faktiskt har varit där. Dessvärre var detta innan jag började läsa latin, men jag har ju ändå minnen av det och - kom jag på - foton! Dem måste jag leta upp, tänkte jag, och gick med bestämda steg till min samling av fotoalbum. Till min stora fasa möts jag av en bild av mig och min syster med stora rufsiga frisyrer, skrynkliga linnebyxor samt regnjackor (ja, vi såg i princip likadana ut) i förgrunden, och någon mur - kan vara vilken som helst - i bakgrunden. Ännu värre var det dock för latinläraren att läsa bildtexten:
"Jag och Terese framför en mur som skottarna byggde upp för att skydda sig mot vikingarna."
Vae vae.
När jag satt och läste om Hadrianus vall slog det mig att jag faktiskt har varit där. Dessvärre var detta innan jag började läsa latin, men jag har ju ändå minnen av det och - kom jag på - foton! Dem måste jag leta upp, tänkte jag, och gick med bestämda steg till min samling av fotoalbum. Till min stora fasa möts jag av en bild av mig och min syster med stora rufsiga frisyrer, skrynkliga linnebyxor samt regnjackor (ja, vi såg i princip likadana ut) i förgrunden, och någon mur - kan vara vilken som helst - i bakgrunden. Ännu värre var det dock för latinläraren att läsa bildtexten:
"Jag och Terese framför en mur som skottarna byggde upp för att skydda sig mot vikingarna."
Vae vae.
Tillit men lite tvivel
Nu är det snart bara en vecka tills jag börjar jobba på riktigt. Den här veckan har jag fått gå med två heldagar på skolan och träffat alla mina (sju) grupper med jag vet inte hur många elever och lärt mig namnen på kanske tio (=dåligt). Precis som när jag var på praktik så är det mycket som händer hela tiden, inte bara i klassrummet, utan även runtomkring. Jag vet till exempel inte hur många lärare jag hälsat på och förlåt, alla kära lärare, men ni ser ju nästan likadana ut allihopa. Således har jag hälsat på någon två gånger helt ovetande! Pinsamt men sant.
Några har tittat lite misstänksamt på mig och när de frågar om jag precis är klar med min utbildning så får jag det bekräftat att de nog tycker att jag ser ung ut. Möjligen får jag dras med att förväxlas med elever på skolan. Och det är väl ett bra sätt att sjunka in i miljön?
En kollega påpekade att det måste vara tufft att börja med ett så späckat schema, just eftersom det är min första tjänst. Visst kommer det bli det, det vet jag, men jag väljer att skjuta undan den tanken. Jag kan ju inte ändra på det nu ändå, så jag får väl ta det för vad det är. Det kvittar hur mycket jag försöker visualisera min kommande vardag, för det går inte. I stället har jag valt att försöka få koll på allt det praktiska nu innan jag börja undervisa, så att jag verkligen kan fokusera på eleverna sedan.
Jag tvivlar då och då och tänker att jag kanske tagit mig vatten över huvudet men nej, det kan jag inte ha gjort. Jag är ju utbildad till det här, och då måste jag ju ändå klara av en heltidstjänst. Det är bara att tänka på det lilla julklappståget, som jag alltid läser om på julafton, som inte får hjälp av varken lokomotiv eller godståg för att komma över till andra sidan berget, där barnen väntar på sina julklappar. Det blir mycket pust och stånk och stön men slutligen kommer det till bergstoppen och den efterlängtade nedförsbacken.
Och så kunde jag ju inte ha bättre förutsättningar. Med en så fin skola och så fina elever (åh, dessa leenden jag har fått) kan det bara gå bra. Och det ska det. Bannemej!
Några har tittat lite misstänksamt på mig och när de frågar om jag precis är klar med min utbildning så får jag det bekräftat att de nog tycker att jag ser ung ut. Möjligen får jag dras med att förväxlas med elever på skolan. Och det är väl ett bra sätt att sjunka in i miljön?
En kollega påpekade att det måste vara tufft att börja med ett så späckat schema, just eftersom det är min första tjänst. Visst kommer det bli det, det vet jag, men jag väljer att skjuta undan den tanken. Jag kan ju inte ändra på det nu ändå, så jag får väl ta det för vad det är. Det kvittar hur mycket jag försöker visualisera min kommande vardag, för det går inte. I stället har jag valt att försöka få koll på allt det praktiska nu innan jag börja undervisa, så att jag verkligen kan fokusera på eleverna sedan.
Jag tvivlar då och då och tänker att jag kanske tagit mig vatten över huvudet men nej, det kan jag inte ha gjort. Jag är ju utbildad till det här, och då måste jag ju ändå klara av en heltidstjänst. Det är bara att tänka på det lilla julklappståget, som jag alltid läser om på julafton, som inte får hjälp av varken lokomotiv eller godståg för att komma över till andra sidan berget, där barnen väntar på sina julklappar. Det blir mycket pust och stånk och stön men slutligen kommer det till bergstoppen och den efterlängtade nedförsbacken.
Och så kunde jag ju inte ha bättre förutsättningar. Med en så fin skola och så fina elever (åh, dessa leenden jag har fått) kan det bara gå bra. Och det ska det. Bannemej!
Besvär
Besvär är verkligen rätt ord för att beskriva den här helgen. Den har inte varit psykiskt jobbig eller ledsam, bara gnällig, dassig och utan flyt. Jag har tyckt att allting har varit så himla besvärligt (uttalas alltså småländskt: besväääälitt), jag själv har också varit besvärlig och alla andra med. Det känns som jag har fastnat i känslan man ofta får när man ska stiga upp tidigt på morgonen men inte riktigt vill eller orkar, och tyngdpunkten liksom drar en tillbaka till sängen under tiden man ställer sig upp. Jag är i kvar i det där dåsiga uppstigandet: jag står men varken villigt eller säkert.
Examensarbetet ska in i morgon och det som jag tidigare tyckte såg så vackert och självklart ut tycker jag nu är en osammanhängande, ologisk och intetsägande smörja som jag helst hade velat revidera. Vilket är för sent nu.
Jag skulle komma igång med lektionsplaneringar och läsa in mig på läromedel inför jobbstarten, men jag är så himla besvärlig att jag inte kan fokusera mer än en minut i taget. Dessutom finns det så mycket att tänka på som lärare och jag vill inte slarva utan satsar alltid på perfektion. En sak som inte var besvärlig var att jag i går fick den här jobbkänslan som jag brukar få inför sommarlov när jag ska jobba. Skillnaden nu är att det inte känns som att jag har en massa jobbiga veckor av arbete framför mig, utan bara som att jag kommer få ägna all min tid till intensivt arbete med min älskade svenska och mitt älskade latin. Det vill säga, min veke må brinna väldigt fort, men den kommer i alla fall brinna intensivt.
En annan besvärlig sak är att jag har haft konstant ont i min rygg i mer än en vecka nu och att jag varken kan andas djupt eller nysa utan att rycka till av ett hugg i vänstersidan av ryggen. För att göra det lite mer besvärligt så började det i går regna is över staden under min långpromenad, just då jag var upptagen med att betrakta miljonvillor i professorsstaden. Så nu är marken vit och glatt och inga skor är varma nog för att värma det som ska likna fötter men som mer påminner om isklumpar.
Ja det är ett jäkla besvär helt enkelt, det som kallas livet.
Examensarbetet ska in i morgon och det som jag tidigare tyckte såg så vackert och självklart ut tycker jag nu är en osammanhängande, ologisk och intetsägande smörja som jag helst hade velat revidera. Vilket är för sent nu.
Jag skulle komma igång med lektionsplaneringar och läsa in mig på läromedel inför jobbstarten, men jag är så himla besvärlig att jag inte kan fokusera mer än en minut i taget. Dessutom finns det så mycket att tänka på som lärare och jag vill inte slarva utan satsar alltid på perfektion. En sak som inte var besvärlig var att jag i går fick den här jobbkänslan som jag brukar få inför sommarlov när jag ska jobba. Skillnaden nu är att det inte känns som att jag har en massa jobbiga veckor av arbete framför mig, utan bara som att jag kommer få ägna all min tid till intensivt arbete med min älskade svenska och mitt älskade latin. Det vill säga, min veke må brinna väldigt fort, men den kommer i alla fall brinna intensivt.
En annan besvärlig sak är att jag har haft konstant ont i min rygg i mer än en vecka nu och att jag varken kan andas djupt eller nysa utan att rycka till av ett hugg i vänstersidan av ryggen. För att göra det lite mer besvärligt så började det i går regna is över staden under min långpromenad, just då jag var upptagen med att betrakta miljonvillor i professorsstaden. Så nu är marken vit och glatt och inga skor är varma nog för att värma det som ska likna fötter men som mer påminner om isklumpar.
Ja det är ett jäkla besvär helt enkelt, det som kallas livet.