Gabrielle

I går skrev jag om martyren St. Lucy från Syrakusa och plötsligt insåg jag att det var Lucia. Förra året var det jag som var Lucia hemma hos Eriks familj och sjöng luciasången på latin solo. I dag får det bli en vanlig dag, kanske med någon pepparkaka efter maten.

Har skrivit vidare på uppsatsen, nu har jag lite mer än fem sidor. Och det är ju bara tisdag! Jag ska inte skicka den till min handledare förrän på fredag! Plötsligt har jag glömt bort att jag har en c-uppsats som ligger och väntar också men ja, vad gör man. Min hjärna klarar inte överhettning just nu. Jag får skylla mig själv sen helt enkelt, när jag märker att april och sista anmälningsdag för högskolor och universitet börjar närma sig. Folk säger "Men det är väl bara att sätta sig ner och få det gjort, så slipper du ju det sen!" men NEJ, ni har inte skrivit en uppsats om texter på ett DÖTT språk, ett ämne som ingen i din närhet kan, som ingen kan läsa igenom och ha en åsikt om. Det är förvisso mitt intresse men jag visste inget om klassiska institutionens läroplan då jag slutade gymnasiet. Grrrrr, hata Christer, hata gubbar!

Var och tränade och åkte på vägen förbi ett nybygge där tydligen McDonald's ska öppna. Men! Ska jag behöva stå ut med deras fett-os på vägen till skolan?

I dag har varit flitiga dagen. Det bestämde jag mig för i går och numera när jag bestämmer mig för något så har jag bestämt mig att bestämmelsen ska fullföljas! Det känns inte så mycket att ha fyra sidor på uppsatsen men jag kom på att det faktiskt är en tredjedel av tolv (som den ska vara på) och då kändes det rätt mycket ändå. Dessutom har Gabrielle:

- Tvättat två tvättar
- Dammsugit
- Diskat
- Vattnat blommorna
- Sorterat sopor och papper

Jag vill att tomten ska komma nu. Jag vill att han ska komma och han ska ha köttbullar, prinskorv, sill, julvört, feta ostar, delikatesskex och snapsar. Nu.

Köpenhamn i går med Terese. Det var ett virrvarr av människor som susade omkring. Jag undrade tidigare hur många julkåta människor det kan finnas på en och samma plats. Jag fick svaret i går: massor. Det finns alltså tusentals som tycker att det är värt att betala 75 danska för att få se ljusslingor, känna granlukten, spise aepleskiver og chokolade, värma fingertopparna över glödande kol och trängas i nissestugan för att få se några dockor röra lite på armar och ben. Jag är en av dem.

Hemkommen på kvällen kom det där tillfället som jag tragiskt nog alltid undrat när det skulle komma sedan kanske 7-8 år tillbaka i tiden: Växjö var destinationen i På spåret! Jag kunde förstås svaret på alla frågor plus att det blev lite obligatoriska burop då Stina Wollter och Peder Lamm inte hade en aaaning om Pär Lagerkvist! Buuu! Men förmodligen har de använt samma bilder på stationsområdet som de använde sist Växjö var med, för det nybyggda stationshuset var inte med på dem.

I kväll ska jag på klassfest. De inbjudna fick följande uppmaning: "Allt ni behöver är att ha med en billig inslagen pocketbok (el dyl.) som ni gillar mycket (man måste ju inte såklart, men det blir roligare ju fler som är med i spelet och alla som är med får ju en trevlig bok tillbaka)". Dessutom har jag fått uppmaningen att skriva julrim på boken. Nedan följer mitt rim och den som svarar rätt får en liten guldstjärna i protokollet! :) (du får inte vara med, Terese!)

Här serveras ett nytt sätt att leva
om du vill gå från tanke till gärning
Fastän valen känns usla och skeva
- slå ett slag med din tärning!

I går var jag och Erik på IKEA och köpte en taklampa. När Erik stod på soffbordet och skulle trixa fast saken längst upp (den där lilla konen som man sätter fast i kroken i taket för att sladdarna inte ska synas, den har säkert ett namn, är det allmänkunskap?) i taket så råkade han tappa en liten skruvliknande grej som skulle göra så att den satt fast. Vi tyckte vi letade överallt - kröp runt på golvet med en ficklampa, tittade under sofforna, under mattan, vi till och med tömde adventsljusstaken på mossa för att se om den hamnat där, men vi hittade den inte någonstans. Jag började fundera på om den hade försvunnit så där spårlöst som saker gör ibland, trots att fysikens lagar säger att saker inte bara går upp i rök.

I dag hittade Erik den - i sin mystoffla! I tofflan som ser ut som en vargtass. Jag tror jag ska leta där efter mina gamla Pet Shop Boys-kassetter som försvann nångång hösten -94. Vem vet?

Nu är det två veckor sedan det började irritera i halsen och mitt hostande satte igång. Bara att vara medveten om detta (trots att "två veckor" bara är ett begrepp som finns i människans hjärna medan sjukdomen hör till evolutionen) gjorde att jag vid uppvaknandet kände efter lite extra och tänkte att om jag bara kommer på vad som är fel med min kropp så kan jag göra något åt det. Jag har en väldig övertro till mig själv ibland, särskilt på fredagar (och framför allt framåt natten).

Självklart ledde inte detta till någon bekräftan överhuvudtaget, utan bara tvivel på om jag verkligen var sjuk. Jag känner mig ju frisk som en nötkärna i övrigt, är inte ens trött, men det var som att en liten basilusk hade limmat fast sig någonstans i andningsvägarna. Efter mycket övervägande bestämde jag mig för att försöka träna lite lätt och det gick prima, förutom att jag fick dricka lite oftare än vanligt för att få bort slem och annat skit.

Ute var det kallt som satan, riktig skånevinter, så när jag kom hem var givetvis halsen helt fucked up och jag började mitt nojande igen och förvandlades till höna deluxe. Gick runt i cirklar med läkarboken i ena handen och näsduken i andra och panikgrät som ett litet barn eftersom jag hade övertygat mig själv om att jag hade lunginflammation. Det där är inget konstigt när jag mår lite konstigt, jag brukar alltid komma fram till att det är cancer, hjärtsvikt eller nåt annat dödligt. Som tur var kom den smartare sidan av mig själv på att jag knappt ätit på hela dagen och kanske borde sätta mig ner och få i mig nåt. Ja, och så kom Erik hem och förklarade att det kanske blir bättre om jag slutar noja så hemskt mycket?

Men det är ju det man gör som höna när man hostar! Man nojar (annars skulle man inte vara höna liksom). Det gör man när allt går fel, särskilt när man är ensam.  När jag bodde ensam trodde jag alltid att världen skulle gå under. Varenda sida i latinböckerna var en noja. Det är en väldig balansgång mellan att noja för att ta studierna/livet på allvar och att noja=må dåligt. Ibland är ju nojan bra, hur skulle man annars motivera sig själv  till saker, om de inte känns livsviktiga och avgörande? Men just i dag har den mest varit korkad. Studieångest var det riktigt länge sedan jag kände av. Jag vet inte om studierna har blivit enklare eller om jag har blivit lite klokare. Kanske både ock.

Var på biblioteket och lånade några böcker om Wordsworth och Lord Byron i dag. Vet inte var jag ska hitta information om St. Lucy och Richard av St. Victor. Det kanske blir teologiavdelningen nästa. Nu har jag åtminstone en struktur till uppsatsen och ett par sidor med text. Tänk om det hade varit så smärtfritt att skriva en latinuppsats också... Nåväl, det får väl bli lite Lyrical Ballads nu förmodar jag. So long!

I dag är det onsdag, men egentligen spelar det ingen roll. Det enda jag binder till veckodagar numera är ett fåtal tv-program och chansen att få träffa folk som har ett schema att leva efter. Solen går upp och solen går ner och ibland blir man trött, oftast när solen går ner, och då får man sova. Sen går solen upp igen och klockan är mer än innan och man kan bli lite stressad över en uppsats som inte vill skriva sig själv, eller så kan man göra ingenting en hel dag och därefter konstatera att den här dagen också bara var en dag precis som alla andra och att jag önskar att jag kunde dölja det faktum med hjälp av förnekelsetekniker som att handla upp sina pengar eller gömma sig i tvn eller känna efter och känna att man nog inte är riktigt frisk, nä. Det skulle väl inte vara så svårt att sätta sig ner och bara skriva den där sabla uppsatsen, för jag har redan allt i huvudet, men det går inte. Fingrarna säger nej, kroppen säger nej, tiden säger bestämt nej. Skräddaren säger nej. Allting säger bara nej.

Så när klockan var elva och jag hade varit uppe i två timmar låg jag i soffan och undrade vad jag skulle göra. Städa? Julpynta? Diska? Nej. Jag önskar att jag vore tonåring så att jag åtminstone kunde skylla mitt ingentingande på att jag är trotsig eller på att jag har tonårsångest eller nåt, men det enda jag kan skylla på nu är att jag är en lat och negativ "ung vuxen" (som Vår Bostad kallar oss). Jag hade lust att skrika "Jag vill inte! Jag har ingen lust!" precis som ett barn men inte ens det gick, för mitt trots skulle väcka min pojkvän som sov eftersom han inte heller vet vad tid är.

Hursomhelst skulle jag iväg och träffa min handledare och fick därmed styla upp mig lite grann (jag borde nästan publicera en dagens outfit som alla populära bloggare gör) vilket var en fin kontrast till att gå runt i lägenheten i fleecebyxor och Eriks vintertröjor. Min handledare är en söt kvinna i 50-årsåldern vars hem säkert ser ut som min mammas, bokhyllor i stället för tavlor, i varenda rum, från golv till tak. Jag hade inte förberett nånting, sa helt enkelt att jag hade varit sjuk, men hon verkade ändå lyrisk. Inte lyrisk så att hon viftade med armarna men så lyrisk man kan bli i den åldern som välklädd universitetslärare (antar jag). Hon sa att hon inte känner mycket för många ämnen hon är handledare för men mitt var verkligen jätteintressant! När jag fått lite vatten på min kvarn fortsatte jag spinna på mina funderingar om hur jag tolkat Coetzees allusioner och jag namedroppade Wordsworth och antika myter och kände mig allmänt smart.

På tal om annat hade jag en fundering på att radera min blogg i dag. Har fått påpekat att en blogg bara är intressant om man skriver ofta och insåg därför att min blogg aldrig kommer bli intressant. Den finns nu men jag får se vad jag gör med det hela. Jag önskar att jag kunde skita i den och lägga skrivartid på sånt jag verkligen önskar att jag kunde förmå mig att skriva, men eftersom det inte går heller så låter jag dagarna förbli likadana. När kommer Messias?

Jag har blivit alldeles sjuk. Ja, det började förra helgen med att vara en förkylning med ovanligt jobbig hosta och halsont. I torsdags var jag fed up med att sitta hemma och inte kunna röra ett finger så jag bestämde mig för att gå en långpromenad. Ajabaja, sa kroppen, för i går kom feberkänslorna. Så de senaste dagarna har det blivit mycket tidningsläsande och tv-tittande i sängen och jag har förstått mig på grejen med sudoku! Det är en bra uppfinning det där, det får mig att känna mig så smart att sitta och klura med siffror och minnas att jag bara är ointresserad av matte och logik, inte dålig på det! :)

Ännu ingen vinterkräksjuka eller influensa i alla fall och jag hoppas jag slipper det... Nej, snart kommer pojkvännen med något jag kan äta och sen får jag väl återgå till de vanliga sysslorna... Ciao ciao.