Konsten att jonglera
Detta är ett blogginlägg som handlar om alla saker jag har att göra och på sätt och vis även om min förträfflighet, vilken beskrivs med ordalag som förvisso kan anses skrytsamma, men som å andra sidan är fullkomligt sanna.
Det jag åsyftar är att jag just nu är sysselsatt med fyra olika högskole/universitetskurser, praktikförberedelser och en del andra småjobb samtidigt. Det innebär att mina dagar ser rätt varierade ut med tanke på vad som står på schemat. Jag jonglerar med allt som kommer i min väg, går från tysk klassisk litteratur till lektionsplanering av ett tematiskt arbete till nutida tysk litteratur till b-uppsatsskrivning till att argumentera mot det nya betygsystemet.
Jag omgärdar mig med kalendrar. Alltid finns de tillgängliga, så att jag kan se efter när jag kan träffa arbetslaget eller när jag kan läsa underbara Mein Jahrhundert eller träffa Terese. Jag gör mig själv beroende av tiden, av att det är tisdag eller onsdag, av datumens siffror. På något sätt känner jag mig som en fånge. Fångad av tiden. Fångad av alla deadlines som står i rött i mina kalendrar.
Och så på något underligt vis lyckas jag stryka uppgifterna en och en från listan. Sitter i soffan kl 17 på kvällen och känner mig smått förnöjd med dagen, klappar mig på magen och undrar "Vad ska jag göra nu?". Tiden ger mig frist.
Trots att det känns som att jag lever i ett rutmönster så är det ändå bra att jag utvecklar den i cv efterfrågade kompetensen att kunna ha många bollar i luften. Jag tror det är en riktigt bra läraregenskap dessutom. Jag kan se anställningsintervjun framför mig. Rektorn i en stor läderfåtölj bakom sitt skrivbord, jag på en ynklig trästol, jag har träsmak i baken, spänningen ligger i luften. "Jo, jag är ypperlig på att ha många bollar i luften. Det är något jag verkligen har övat på.". Rektorn klappar i händerna och liksom jublar och bara slungar kontraktet över till min sida av skrivbordet.
Det kan vara solen som gör att det går så enkelt. Det kan vara att jag har aspergers och helt enkelt inte klarar av något annat än fullkomlig ordning. Eller så studerar jag på småbarnsnivå utan att själv inse det.
Men det måste ändå vara solen. Och sekunderna som tickar så sakta trots att dies volant, dagarna flyger.
Det jag åsyftar är att jag just nu är sysselsatt med fyra olika högskole/universitetskurser, praktikförberedelser och en del andra småjobb samtidigt. Det innebär att mina dagar ser rätt varierade ut med tanke på vad som står på schemat. Jag jonglerar med allt som kommer i min väg, går från tysk klassisk litteratur till lektionsplanering av ett tematiskt arbete till nutida tysk litteratur till b-uppsatsskrivning till att argumentera mot det nya betygsystemet.
Jag omgärdar mig med kalendrar. Alltid finns de tillgängliga, så att jag kan se efter när jag kan träffa arbetslaget eller när jag kan läsa underbara Mein Jahrhundert eller träffa Terese. Jag gör mig själv beroende av tiden, av att det är tisdag eller onsdag, av datumens siffror. På något sätt känner jag mig som en fånge. Fångad av tiden. Fångad av alla deadlines som står i rött i mina kalendrar.
Och så på något underligt vis lyckas jag stryka uppgifterna en och en från listan. Sitter i soffan kl 17 på kvällen och känner mig smått förnöjd med dagen, klappar mig på magen och undrar "Vad ska jag göra nu?". Tiden ger mig frist.
Trots att det känns som att jag lever i ett rutmönster så är det ändå bra att jag utvecklar den i cv efterfrågade kompetensen att kunna ha många bollar i luften. Jag tror det är en riktigt bra läraregenskap dessutom. Jag kan se anställningsintervjun framför mig. Rektorn i en stor läderfåtölj bakom sitt skrivbord, jag på en ynklig trästol, jag har träsmak i baken, spänningen ligger i luften. "Jo, jag är ypperlig på att ha många bollar i luften. Det är något jag verkligen har övat på.". Rektorn klappar i händerna och liksom jublar och bara slungar kontraktet över till min sida av skrivbordet.
Det kan vara solen som gör att det går så enkelt. Det kan vara att jag har aspergers och helt enkelt inte klarar av något annat än fullkomlig ordning. Eller så studerar jag på småbarnsnivå utan att själv inse det.
Men det måste ändå vara solen. Och sekunderna som tickar så sakta trots att dies volant, dagarna flyger.
En buffel till ledare i 10 år! Hur gick det till?
I dag fick jag ett mail från min kära moder där hon bland annat kommenterade dokumentärserien Ordförande Persson i enlighet med vad de flesta säger om vår forne statsminister: "Han är ett enda stort äckligt ego och ser alla andras fel men verkar själv vara Gud Fader."
Om jag nu ska yttra mig om det här så tycker jag att dokumentärerna säger mer om vilket hyckleri det finns inom politiken än om Göran som person. Även Reinfeldt, Leijonborg, Ohly etc. har med all sannolikhet uttalat sig på liknande sätt om partimotståndare och kollegor, men detta får vi inte reda på, åtminstone inte innan deras avgång, eftersom det "kan skada partiet".
Jag tycker också att Göran kryddar sina anklagelser och uttalanden lite väl starkt men det är ju ändå retorik. Dessutom är det nog många uttalanden som är ryckta ur sitt sammanhang för att skapa så många rubriker som möjligt (de lyckades). Framför allt är hans politik (och all politik) ett rävspel för att vinna över människor till sin sida, för att argumentera för sin egen ståndpunkt och att vinna förtroenden. Och det lyckades han med i tio år, betydligt bättre än vissa andra mesiga vända-kappan-efter-vinden-politiker!
Men hela Sverige verkar vara enat i åsikten om att Göran Persson är en buffel. Fet, äcklig, egoistisk, osympatisk, bufflig. Skällsorden duggar tätt. I samma stund som Persson sitter i rutan och kritiserar människor omkring honom så kritiserar vi honom hejvilt. Bara man inte kritiserar någon i TV så är det okej!
Jag har följt Ordförande Persson och tycker framför allt att serien är ett riktigt bra tidsdokument. Göran är inte min idol men jag beundrar hans ledarkänsla och framför allt hans retorik. Så kan ingen buffel i världen tala.
Göran och Anitra?
Om jag nu ska yttra mig om det här så tycker jag att dokumentärerna säger mer om vilket hyckleri det finns inom politiken än om Göran som person. Även Reinfeldt, Leijonborg, Ohly etc. har med all sannolikhet uttalat sig på liknande sätt om partimotståndare och kollegor, men detta får vi inte reda på, åtminstone inte innan deras avgång, eftersom det "kan skada partiet".
Jag tycker också att Göran kryddar sina anklagelser och uttalanden lite väl starkt men det är ju ändå retorik. Dessutom är det nog många uttalanden som är ryckta ur sitt sammanhang för att skapa så många rubriker som möjligt (de lyckades). Framför allt är hans politik (och all politik) ett rävspel för att vinna över människor till sin sida, för att argumentera för sin egen ståndpunkt och att vinna förtroenden. Och det lyckades han med i tio år, betydligt bättre än vissa andra mesiga vända-kappan-efter-vinden-politiker!
Men hela Sverige verkar vara enat i åsikten om att Göran Persson är en buffel. Fet, äcklig, egoistisk, osympatisk, bufflig. Skällsorden duggar tätt. I samma stund som Persson sitter i rutan och kritiserar människor omkring honom så kritiserar vi honom hejvilt. Bara man inte kritiserar någon i TV så är det okej!
Jag har följt Ordförande Persson och tycker framför allt att serien är ett riktigt bra tidsdokument. Göran är inte min idol men jag beundrar hans ledarkänsla och framför allt hans retorik. Så kan ingen buffel i världen tala.
Göran och Anitra?When it's dark outside
Mysigt att vakna på morgonen med en varm arm runt magen och höra regnstänk mot rutan. En riktig söndagkänsla, med andra ord. Och jag uppfinner genast ett nytt, reflexivt verb: "att söndaga sig". Därefter får jag göra mitt bästa för att ägna mig åt den aktiviteten tills klockan slår midnatt och vecka tolv sätter igång. Utanför är himlen vitgrå och marken våt, men här inne tänder jag lampor och ljus och letar musik som innehåller flygelspel.
Dessutom ska jag skriva ett prov som min praktikklass ska skriva i morgon bitti, läsa Goethe till på tisdag och finna krafter till att ta mig tillbaka till Malmö Högskola. Det ska nog gå.
Min syster gick och fick jobb i går. Bara så där. Skickade ansökan på fredagen, var på intervjun på lördagen och börjar i morgon. Jag är lite avundsjuk faktiskt, även om det måste kännas pirrigt. Ett sjukt stort grattis och lycka till!
Dessutom ska jag skriva ett prov som min praktikklass ska skriva i morgon bitti, läsa Goethe till på tisdag och finna krafter till att ta mig tillbaka till Malmö Högskola. Det ska nog gå.
Min syster gick och fick jobb i går. Bara så där. Skickade ansökan på fredagen, var på intervjun på lördagen och börjar i morgon. Jag är lite avundsjuk faktiskt, även om det måste kännas pirrigt. Ett sjukt stort grattis och lycka till!
Vem är mest förvirrad?
Hej världen! Jag har börjat lägga märke till dig igen. Ser att träden har fått knoppar. Upptäcker att solen skiner genom att få huvudvärk av att kisa för länge. Hittar krokus och snödroppar bland skräp och väta i rabatterna.
Det börjar bli dags att knyta ihop säcken för vårens första praktikperiod, då jag är inne på min tredje och sista vecka. Precis som vanligt har mitt huvud känts som en enorm piñata, smäckfylld med intryck och tankar. Med väldiga krafter har jag bankat på huvudet, försökt få det att spricka, så att allt innehåll kan strömma ut, singla runt i klassrummet och landa snyggt i elevernas små huvuden.
Innan jag började på lärarutbildningen trodde jag, aningen naivt, att den mesta tiden skulle gå åt till att förbereda och läsa in sig på material. Det är väl det man brukar tro när man är van vid att sitta på andra sidan katedern. Jag hade inte heller någon tanke på att det finns så mycket olika saker att ta hänsyn till. Exempelvis att följa kursplanen, att anpassa sig till den lilla tid man har, att utgå från eleverna och inse deras olikheter och intressen, att variera sig i sin undervisning så att engagemanget inte svalnar.
Alla dessa ting kastades över mig när jag började läsa pedagogiken. Lärarna förespråkar inte precis att gå på känsla och att vara sig själv. I oändliga diskussioner kommer man fram till vad som är rätt och vad som är fel pedagogik. Men man säger inte rakt ut att en viss pedagogik är fel, utan det får man liksom förstå själv. Begreppet "katederundervisning" tas upp ibland och oftast i negativ bemärkelse. Eleverna ska ju "skapa sin kunskap själva" som det så fint heter. Så katederundervisning är alltså fel? Nej, ibland kan det vara rätt. Det beror på. Det är många "i fall att" och om och men och ja men nej. Det jag brukar komma fram till är att jag är förvirrad och att det är bra att vara medmänsklig.
Någonstans mellan gränsstationerna Rätt och Fel står jag och filosoferar. "Hur fungerar den här uppgiften? Funkar den för alla? Hinner vi med den? Är min pedagogiska approach god? Utgår jag från eleverna? Hur uppfattar de uppgiften? Bör jag göra om den? I så fall hur? Är den verkligen relevant?" I slutändan finns det alltid något jag är missnöjd med, hur klockren uppgiften än kan verka.
Första veckan under praktikperioden var en riktig pina när det gäller alla de här tankarna. Jag ifrågasatte mig så långt in i fundamentet att jag till slut undrade om jag verkligen valt rätt utbildning. För första gången i mitt liv! (Jag som har tänkt på att bli lärare i mer än ett decennium...) Jag stod och vacklade mellan en sund självanalys och elak självkritik.
Allt det här finns i huvudet när jag kommer in i klassrummet. Plötsligt möter man människor som inte har en aning om begreppen färdighets- kontra erfarenhetspedagogisk teori och säkert inte lägger märke till mina bekymmer om att utforma uppgifter som följer läroplanen eller en sak som att fördela frågorna rättvist mellan tjejer och killar. Ibland fastnar jag i en självanalys under lektionens gång och det blir väldigt rörigt i skallen. Då känns plötsligt en enkel sammanfattning av Gutenbergs betydelse i världen som de krångligaste latinska kasusböjningar. Och ibland kan man undra vem som är mest förvirrad egentligen. Jag eller eleverna?
När min handledare frågade efter första lektionstillfället hur det kändes pustade jag bara och sa "Jag känner mig så himla rörig!". Det roliga var att min handledare inte fattade alls vad jag snackade om. "Va? Du verkade ju jättelugn!" Hon tyckte att jag hade varit metodisk, nått fram bra och haft bra svar på elevernas frågor. Dessutom märkte jag på elevernas provresultat att många saker faktiskt hade fastnat. Likväl var jag inte nöjd med min undervisning.
Men på bussen hem i dag dök det där citatet upp i huvudet igen, det som gav mig insikter nån sommar i början av det här århundradet:
"The moment you are content is the moment things seize to become better."
Missnöje är ju en del av utvecklingen. Och helt ärligt så tror jag att jag kan finna mig i att gå med missnöjet i bakfickan under några år till, såvida det innebär att jag blir en riktigt bra lärare.
För när en elev kommer fram till mig med ett leende på läpparna, glad över sitt välförtjänta VG, och säger att den där språkhistorian faktiskt var rolig, när man får en sån där ursmart fråga på lektionen som visar att folk lyssnar eller när en elev "tackar för lektionen" då är det värt varenda orosfylld sekund av dagar och nätter.
Det börjar bli dags att knyta ihop säcken för vårens första praktikperiod, då jag är inne på min tredje och sista vecka. Precis som vanligt har mitt huvud känts som en enorm piñata, smäckfylld med intryck och tankar. Med väldiga krafter har jag bankat på huvudet, försökt få det att spricka, så att allt innehåll kan strömma ut, singla runt i klassrummet och landa snyggt i elevernas små huvuden.
Innan jag började på lärarutbildningen trodde jag, aningen naivt, att den mesta tiden skulle gå åt till att förbereda och läsa in sig på material. Det är väl det man brukar tro när man är van vid att sitta på andra sidan katedern. Jag hade inte heller någon tanke på att det finns så mycket olika saker att ta hänsyn till. Exempelvis att följa kursplanen, att anpassa sig till den lilla tid man har, att utgå från eleverna och inse deras olikheter och intressen, att variera sig i sin undervisning så att engagemanget inte svalnar.
Alla dessa ting kastades över mig när jag började läsa pedagogiken. Lärarna förespråkar inte precis att gå på känsla och att vara sig själv. I oändliga diskussioner kommer man fram till vad som är rätt och vad som är fel pedagogik. Men man säger inte rakt ut att en viss pedagogik är fel, utan det får man liksom förstå själv. Begreppet "katederundervisning" tas upp ibland och oftast i negativ bemärkelse. Eleverna ska ju "skapa sin kunskap själva" som det så fint heter. Så katederundervisning är alltså fel? Nej, ibland kan det vara rätt. Det beror på. Det är många "i fall att" och om och men och ja men nej. Det jag brukar komma fram till är att jag är förvirrad och att det är bra att vara medmänsklig.
Någonstans mellan gränsstationerna Rätt och Fel står jag och filosoferar. "Hur fungerar den här uppgiften? Funkar den för alla? Hinner vi med den? Är min pedagogiska approach god? Utgår jag från eleverna? Hur uppfattar de uppgiften? Bör jag göra om den? I så fall hur? Är den verkligen relevant?" I slutändan finns det alltid något jag är missnöjd med, hur klockren uppgiften än kan verka.
Första veckan under praktikperioden var en riktig pina när det gäller alla de här tankarna. Jag ifrågasatte mig så långt in i fundamentet att jag till slut undrade om jag verkligen valt rätt utbildning. För första gången i mitt liv! (Jag som har tänkt på att bli lärare i mer än ett decennium...) Jag stod och vacklade mellan en sund självanalys och elak självkritik.
Allt det här finns i huvudet när jag kommer in i klassrummet. Plötsligt möter man människor som inte har en aning om begreppen färdighets- kontra erfarenhetspedagogisk teori och säkert inte lägger märke till mina bekymmer om att utforma uppgifter som följer läroplanen eller en sak som att fördela frågorna rättvist mellan tjejer och killar. Ibland fastnar jag i en självanalys under lektionens gång och det blir väldigt rörigt i skallen. Då känns plötsligt en enkel sammanfattning av Gutenbergs betydelse i världen som de krångligaste latinska kasusböjningar. Och ibland kan man undra vem som är mest förvirrad egentligen. Jag eller eleverna?
När min handledare frågade efter första lektionstillfället hur det kändes pustade jag bara och sa "Jag känner mig så himla rörig!". Det roliga var att min handledare inte fattade alls vad jag snackade om. "Va? Du verkade ju jättelugn!" Hon tyckte att jag hade varit metodisk, nått fram bra och haft bra svar på elevernas frågor. Dessutom märkte jag på elevernas provresultat att många saker faktiskt hade fastnat. Likväl var jag inte nöjd med min undervisning.
Men på bussen hem i dag dök det där citatet upp i huvudet igen, det som gav mig insikter nån sommar i början av det här århundradet:
"The moment you are content is the moment things seize to become better."
Missnöje är ju en del av utvecklingen. Och helt ärligt så tror jag att jag kan finna mig i att gå med missnöjet i bakfickan under några år till, såvida det innebär att jag blir en riktigt bra lärare.
För när en elev kommer fram till mig med ett leende på läpparna, glad över sitt välförtjänta VG, och säger att den där språkhistorian faktiskt var rolig, när man får en sån där ursmart fråga på lektionen som visar att folk lyssnar eller när en elev "tackar för lektionen" då är det värt varenda orosfylld sekund av dagar och nätter.