Gabrielle

Allting flöt på som vanligt på jobbet i dag när plötsligt en tant föll ur mitt grepp och ramlade ner på golvet inne på toaletten framåt eftermiddagsfikat. Jag slet och drog med alla mina krafter och ropade "HJÄLP!!" så att halva personalstyrkan var på plats inom tio sekunder, men den stackars tanten hamnade ändå på sitt onda ben och ojade sig så gott hon kan med sina talsvårigheter. Som tur var skadade hon sig inte men hennes tårar blev till min dags vändpunkt och de sista timmarna på jobbet satt jag med skam i kroppen och stirrade rakt in i väggen. "Tycker alla att jag är kass nu? Var det mitt fel?"

Hemma möttes jag av ett bankkonto där jag äntligen har lite över tusen kronor. Jag såg även på CSNs hemsida att studiemedlet (lånet eller bidraget?) har höjts till ca 7200:-. De där extra 300 kronorna känns faktiskt som en gudagåva. Om en månad kommer jag vara lyckligt rik!

Det är runt trettio grader i dag. Gräset är lika torrt som det där fnasiga Karin och jag gick på i Ostia sommaren 2003. Planerna på powerwalk får nog förändras till en cykeltur om några timmar. Men först lite välbehövlig vila.

De fyra dagarnas ledighet gjorde nog sitt ändå, trots att det inte kändes ett dugg upphetsande att gå till jobbet i dag. Vaknade vid tio med enorm huvudvärk plus lite magont som grädde på moset. Men jag försökte mentalt ställa in mig på att jag faktiskt i och med i dag jobbar min femtonde dag i sommar vilket innebär att jag har gjort hälften av mina trettio. Och att jag inte borde gnälla så mycket utan bara göra en bra grej av det. Nu jobbar jag, sen får jag plugga igen, snart får jag pengar och jag är frisk och stark och borde bara vara mig själv och njuta av att träffa alla på jobbet.

Kvällspasset jag gick i dag var egentligen lika aktivt som vanligt men i dag slapp jag stressen, eftersom jag höll mig lugn och inte lät pulsen vandra iväg till sisådär 160 slag i minuten, till följd av nån envis tants tjatande, hon som svär åt en och aldrig blir nöjd hur jag än placerar kudden under hennes huvud. I dag lät jag bara allt flyta på. Det kändes som att jag knäckte vård-koden.

Och så satt jag och matade den där 93-årige tanten, som gav mig livsråd, då jag "ännu är så ung och vital". Hon varken ser eller hör bra men när hon sa det där vände hon sitt stela huvud åt mig och såg mig rakt i ögonen med sina grumliga: "Du skall inte låta de där misslyckandena komma åt dig". "Vilka misslyckanden menar du?" frågade jag. "Ja, men som exempel de här gamla tanterna som har långt hår! Uppsatt i knut! Dessa skådespelerskor.. Eller dagens musik, där alla bara skriker och när de dansar så sprattlar de bara lite på benen. Du tycker väl inte den musiken är bra?". Jag skrattade till. "Jag tror du och jag ser lite olika på musik, eftersom jag är lite yngre." sa jag och syftade på den 70-åriga åldersskillnaden.

Hon fortsatte tala som i budord. Och så sa hon "Du skall leva loppan" och jag började nästan gråta i all min emotionalitet. "Det ska du veta att jag gör" sa jag.

Åh, människor är så goa. Allihop. Till och med surgubben log åt mig.

Now it's good night. Bye bye.

I början av sommaren var jag, enligt säkra källor, en ovanligt stabil och lycklig människa, tillfreds med det mesta, med en fungerande relation utan smågräl och med massor av ork till att umgås och vara trevlig och att festa till solen gick upp. Men numera har jag återgått till mitt vanliga uppochner-humör, till grälen som inte handlar om nånting ("du ser inte mig", "du är egoistisk", "varför är du så sur och tråkig" osv), till gråtattackerna som kan komma såväl vid misslyckande som vid ren känslomässighet (tänk Oprah eller Extreme home makeover, ja jag skäms), till orkeslösheten som bara får mig att vilja vara hemma fastlimmad i skinnsoffan. Och min forna öppenhet har drastiskt gått över till att jag  sluter mig och visar upp en fasad. Jag har problem med att fatta beslut, för att uttrycka mina känslor. Jag är torr och fnasig i huden i stället för sommarlen. Jag är helt enkelt oberäknelig och misslyckad, men egentligen har jag inte mig själv att skylla, även om jag givetvis får stå för att det är den kvinna jag förvandlats till. Och jag frågar mig om och om igen om det var värt att börja med pillrena igen?

Och i hela min kropp och själ skallar ett unisont nej.

Snart tar jag beslutet men än så länge ber jag Erik och vänner om förlåtelse. Och mellan varven, då jag kan hejda mig i mina hatattacker mot yttervärlden och mig själv, så ber jag även mig själv om förlåtelse. Sorry Gab.

Det är lyx att få ha en sådan här dag, när jag kan ligga under täcket tills jag känner mig helt utvilad, stappla runt i lägenheten i bara underkläder och inte ha några tider att passa och inga krav som tynger samvetet. Jag vikarierar på en heltidstjänst och det märks i de ömma fötterna och det trötta huvudet, men under de här tre första arbetsveckorna har jag inte funnit anledning att klaga - tvärtom! Jag tror inte jag hade kunnat hitta ett bättre sommarjobb. Trevliga patienter, trevlig personal, bra tider, bra betalt, det ligger nära hemifrån, det är lärorikt och tiden flyter på så bra att nio timmars arbete känns som fyra eller fem.

Trots det så är det skönt att få vara ledig i dag och i morgon. Dagens projekt blir nog att ordna en del med plantorna på balkongen och plantera lite nytt. Men först ska jag bara sjunka ner i soffan med en veckotidning och lindra min ömmande hals med en kopp te...

Varje gång man skaffar sig något - en mobiltelefon, en blomma, en penna, en duk - tar man mentalt ansvar för just den saken. I det omedvetna har man en ständig kontroll över saker man äger. När man slänger iväg saker försvinner den kontrollen och just därför kan det vara viktigt att göra sig av med saker man inte behöver. Det hörde jag en psykolog säga i går på TV och jag tror det delvis är sant, eller åtminstone stämmer det nog in på många personlighetstyper, till exempel min, dock inte på alla.

Men när en människa försvinner blir det ett hål i en, en plats som inget kan fylla, förutom tankar i rundgång och en enorm saknad. Medveten om det går det inte att sluta tänka på hans närmaste och på det enorma vakuum som uppstått inom hans släkt. För mig var han en "bekant", men han var en människa som, liksom vi alla, var en del av ett nätverk där hans existens var en tråd som drogs i likväl som alla andras.

Och när jag blir påmind om att människor går så långt att de slänger bort sitt eget liv så blir jag arg på livet och jorden och hela existensen. Och arg på att tomheten måste finnas.

Jag sitter här och tänker på vintern, när vi tyckte att det var så förbannat kallt i lägenheten. Det verkade sippra in kalluft genom ytterdörren, elementen var blastade till det yttersta och vi bar mössor och halsdukar inomhus. Att vädra vid städning var det inte fråga om, snarare totalförbud på att röra fönsterhandtagen. Och jag undrade varifrån jag fick idén att skaffa en bordsfläkt och lät den stå undangömd längst in i källarförrådet.

Den här veckan har det varit så varmt att plastgolven nästan smälter och så fort jag kommer hem öppnar jag varenda fönster och dörr så att de står vidöppna. Ändå skjuter termometern i höjden och sovrummet är för hett för att vistas i, och i synnerhet att sova i. Anna på jobbet föreslog att sova på balkongen och det är faktiskt inte en dum idé!

Jag har börjat jobba vilket går så bra det kan gå. Det är skönt att träffa människor och att tjäna pengar. Nu bär det iväg till träning. Tjabbalong.