Gabrielle

Det känns bara suck just nu. Jag studsade fram på mina träningsskor när jag gick på promenad, men ändå var det bara suck. Vart är jag på väg egentligen. Varför gör jag det här. Varför kommer jag ingenstans. Varför handlar jag när maten bara tar slut och jag bara blir tjock. Varför ser jag på TV när det bara gör mig dum.

Varför suckar jag när det bara gör andra ledsna.

Varför frågar jag ens. Det är ju ingen mening.

Jag är på praktikskolan och har fått i uppgift att förbereda genomgång av några grekiska myter i Svenska A. När jag fick reda på att praktikklassen nu ska arbeta med antiken sken jag upp och önskade tränga in så mycket Catullus och romerskheter som möjligt. Men till min stora förskräckelse tycker min handledare att den grekiska delen är intressantast och mest givande. Jaha!

Så nu repeterar jag mina kunskaper om Sisyfos vilket är något plågsamt. Jag kan nämligen inte komma ifrån minnena från existentialismavsnittet på litteraturvetenskapen. Sartres tankar om ångest och meningsfullhet kontra meningslöshet gjorde mig existentialistiskt knäpp! Och sen läste vi Drömspelet vilket var droppen som fick bägaren att rinna över och som gjorde att jag tänkte att allt var oändligt, gick i cykler och att jag liksom Sisyfos bara tappade mina stenblock utan att ens ha kommit upp till kullens höjd.

Om mina elever spinner vidare på liknande sätt efter jag har gått igenom Sisyfosmyten så har jag i alla fall nått mitt mål. Vilket väl åtminstone för stunden borde ses som meningsfullt.

Vissa saker är så enkla att få gjorda medan andra ligger som tunga olyftbara kolosser på marken. Det har väl förmodligen att göra med svårighetsgraden i uppgiften, men inte alltid. Till exempel har jag i säkert ett år funderat över att lägga upp några annonser på blocket men det vill sig liksom inte. Samma sak är det med laddaren till Eriks elektriska tandborste, som jag uppenbarligen har slarvat bort och nu har som uppgift att hitta. Jag kan halvdant kasta ett öga i någon låda men längre än så kommer jag inte. Ett annat gott exempel är min c-uppsats i latin som jag brukade lägga på hyllan i förhoppning om att den skulle skriva sig själv (men inte ens de arma papprena tyckte att en självömkande skotsk läkare var intressant).

På bussen hem från Malmö i går talade jag med en kille som också hade pluggat i många år och beskrev det som att studerandet till slut går på rutin. Man vet vad man ska läsa, hur man ska läsa, vad som väntas av en, varför. Att träffa novischer blir lite som en chock. Det där rutinmässiga känner jag verkligen igen mig i, men medan han såg det som något positivt ser jag det snarare som rätt negativt. I alla fall för mig innebär det att jag får med mig en massa flyktig kunskap som bara väntar på att få segla iväg. Man saknar detaljkunskapen, även om man ibland lyckas få en helhetsbild av problemet. Vissa saker, de där svåra/jobbiga/sega uppgifterna, förblir ogjorda.

Tyskkursen traskar på på just detta vis. Jag hinner inte läsa hela verk utan får ögna igenom och kolla sammanfattningar, titta i översättningar och fånga upp så mycket information som möjligt på lektionerna. Och lärarutbildningen är också ytterst rutinmässig. Man vet vad som krävs av en som elev - nämligen ingenting - och så anpassar man sig därefter. Minimigränsen avgör.

Och i mitt stilla sinne misstänker jag att jag har applicerat det tillvägagångssättet på själva livet just nu.  Jag märker att jag svarar "som vanligt" allt oftare när någon frågar hur det är. Och att schemat äter upp den lilla ådra av spontanitet som finns i mig. Allt blir likadant. Väldigt tryggt och stabilt, men rutinmässigt. Det är väl därför jag aldrig kommer till skott med att skriva och spela och sjunga och resa och utveckla mig själv. Det är ju precis som fördjupningsfrågor i läxan, de där som man kan göra om man är intresserad men som inte kommer på tentan. De sållas bort eftersom de inte har någon "nytta".

Men vem har tid att varje dag förverkliga sig själv?

I dag hade jag till slut den där muntliga tysktentan som jag gått och väntat på i femtiotre evigheter. Det som gjorde mig så nervös inför den var att jag skulle bli förhörd i 45 minuter, ensam med min tyskfödda lärare! Jag förberedde mig så gott jag kunde och förhöret gick väl också så bra jag kunde. Nästan. Och efter tre kvart sa hon att jag hade klarat mig, MEN

jag hade gjort fel i ungefär varenda mening, jag hade dålig koll på kongruens (det har jag inte egentligen!), jag stockade mig och hade dåligt ordförråd. Och jag kan inte bli tysklärare utan att ha varit i Tyskland under en längre tid.

Det var omdömet! Och det som var så fullkomligt underbart med detta omdöme är att någon ÄNTLIGEN slutar mesa, att någon äntligen kan säga "Tror du att du kan tyska så har du fel". Hon förstod mycket väl att skrivandet och läsandet är starkare sidor hos mig men det är ju faktiskt ett ofrånkomligt faktum att tyskar inte förstår mig när jag säger "Ich habe die Prüfungen gerettet". Gud vad pinsamt.

Min lärare tycker säkert att det är rent pinsamt hur lite tyska studenterna (och vissa svenska lärare) på institutionen kan. Det tycker i alla fall jag. För på den förra muntliga tyskkursen jag läste så fick jag högsta betyg och det var aldrig någon som sa att jag hade problem med varken kongruens eller ordförråd. På gymnasiet vann jag en uppsatstävling på tyska och ja, fick högsta betyg. Jag kanske var bra, men jag var ju inte bra NOG!

Det här var bara ytterligare ett bevis på att en söt småduktig tjej kan ramla sig igenom studierna med högsta betyg utan att egentligen få höra sanningen. Äntligen vågade någon säga det till mig, utan att på något sätt vara taskig eller aggressiv. Tack Ursula, ich liebe dich!