Gabrielle

Har under sommaren fått rätt många invites till det senaste stora hitta-dina-gamla-bekanta-som-du-av-någon-förklarlig-anledning-tappat-kontakten-med-nätverket. Så nu när jag har all tid i världen för att sitta och mögla framför datorn bestämde jag mig för att slutligen gå med. Precis som jag väntade mig satt jag sen i timmavis för att söka efter gamla bekanta som jag inte sett på minst 10 år och som jag knappt kommer ihåg efternamnet på. Det var kul att hitta kursare som jag umgicks en del med för några år sedan men som man bara inte haft tid eller möjlighet att hålla kontakten med, eller sådana människor som man alltid velat lära känna lite bättre men aldrig riktigt lyckats med.

Men det jobbiga med det hela var att om och om igen få flashbacks från grundskolan när man plötsligt hittade personer som minnesbanken nästan lyckats radera, men inte riktigt. Sådana människor som man egentligen inte känner, som egentligen inte är ens bekanta, utan som finns i ens historia bara för att man forcerats in i samma klass en gång i tiden. Jag känner dem inte och de känner absolut inte mig men nu finns de där på en 2000-tals-bild och man bara undrar "har jag någonsin pratat med den människan?".

Vissa människor vill man gömma sig för i all evighet och kanske inte ens ha någon uppdaterad bild av. Så jag hoppas att de inte hittar mig så jag slipper konfronteras med minnet av dem, även om det är präglat av ett barns syn på världen och blott subjektivt. Samtidigt är det skrämmande att jag fortfarande kommer ihåg blickar och vassa kommentarer som jag fick för ett decennium sen, trots att jag aldrig varit utsatt för mobbing eller liknande.

Trots allt är det extremt kul att få en uppdatering på Sofies liv (kompis från högstadiet) och se hur utbytesstudent-Katharina ser ut i dag, nästan tio år efter vi sågs sist.

... jag klarade tysktentan?

Livet flyter fram medströms just nu. Jag käkar godis, dricker cola, vin och kaffe och har nedräkning till VM-starten.

And I'm heading for the sofa.
God kväll.

Tänk, jag trodde aldrig den här dagen skulle komma, men i dag är det faktiskt den 24:e augusti och min sista jobbardag för i sommar har just passerat. Det bara spritter i hela kroppen samtidigt som det var tungt att gå runt till halva patientskaran och krama hejdå och mötas av både tårar och leenden. Jag skulle bli saknad, hette det, någon sa att hon ville gå och köpa resårband och knyta fast mig i henne, jag kallades en optimistisk källa och en god medarbetare. Jag bjöd på chokladpraliner som personalen vräkte i sig, de tyckte de smakade precis som mozartkulor och det kan väl inte tas som annat än rätt och slätt beröm. "Ska du inte öppna konditori?" sa en och annan!

Jag förstår inte att jag inte ska till mitt jobb mer, kanske aldrig mer, vem vet? Det har varit världens bästa arbetsplats med världens mest fantastiska människor. Även om jag har haft svårt för en del så har det ändå övergått till pur kärlek efter att ha kommit dem närmre. För det är just det, i vilket annat yrke kan man komma så intimt nära någon som inom vården? (Det skulle väl vara ett jobb som prostitutuerad i så fall.)

Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det, så jäkla sentimental är jag nu.

När jag kom hem möttes jag dessutom av två brev, ett ditt-paket-har-kommit-brev (med kläder som passade prima! jihu!) och en lönelapp. Julilönen blev den högsta lön jag nånsin fått, det var så att jag var tvungen att dubbelkolla tre gånger eftersom jag inte kunde tro att det var sant. I'm rich biaatch!

Slutet på jobbet betyder början på 10 dagars ledighet och början på friidrotts-VM (som jag har tänkt följa maniskt). Sommaren är i princip över men nu ska jag banne mig ha semester! För det är jag värd!!!

feat. Erik & Gab

Melodi: Here comes the hotstepper

Here comes the little höna (hö-na-na)
She's the lyrical höna (hö-na-na)
Pick up de crew in de area (hö-na-na)
Still looking like a höna (hö-na-na)
Hö-na-na-na-na Hö-na-na-na
Hö-na-na Hö-na-na
Hö-na-na-na

Loggade in på Ladok i går för att undersöka hur många universitetspoäng jag har, bara för att upptäcka att hela 20-poäng-per-termin-tänket ändrats till ojämna knasiga 30 poäng-per-termin. Okej, detta visste jag sedan innan men jag trodde bara det skulle gälla dem som börjar läsa nu till hösten. Och det skär i mitt ordningsamma hjärta när jag ser att jag nu har 259,5 poäng och att tentan jag skrev i fredags är värd 7,5 poäng. Det låter ju inte ens flashigt.

Det finns ju en god tanke med det där men för mig känns det bara krångligt just nu.

Krångligare än det faktum att jag jobbat 9 veckor och endast har en kvar. Och så börjar det kännas höstigt i luften, vilket är rätt behagligt. Snart blir det dags att ställa om sina rutiner igen. Mindre blåbärsfil (sommarjobbsmat) och mer gröt, minska kaffedrickande från 5 koppar till kanske 3 i alla fall, sova lite mer än 5 timmar per natt (som jag gjort i princip varje natt i två månader nu) och klä sig i jeans och tröja i stället för linnebyxor och jobbskjorta.

Tänka på ens eget välbefinnande än att bara tänka på andras. Och tänka på poäng i stället för arbetstider.

Det är konstigt hur segt allt känns när man ser slutet närma sig. Sedan mitten av juni har jobbarlunken infunnit sig, jag har, som ni har kunnat läsa på bloggen, trivts utomordentligt och tagit dag för dag, "en match i taget", som Stig Svensson uttryckte det. Jag valde att inte se den 24 augusti som slutmål utan i stället göra mitt bästa med dagen jag vaknade upp till och det har gått riktigt bra. Fram till nu. För nu har den riktiga nedräkningen börjat, 6 arbetsdar kvar låter inte så mycket, men varje dag seeegar sig fram och nu känns det som att den kommande veckan aldrig kommer ta slut.

I dag har jag i alla fall fått den där tentan (i tyska, klassisk litteratur) skriven. Infann mig på universitetet strax före 8 och skrev min knapphänta tyska på 6 fulla A4-blad. Det tog mig lite mer än två timmar, sen orkade jag inte mer. Men på den tiden lyckades jag i alla fall få ihop något svar på samtliga frågor. Det handlade om Schiller och Goethe, om tyska romantiken, om Sturm und Drang, realism, Vormärz och tolkningsfrågor om de litterära verken. Och så fick jag ihop en rätt lång biografi över Thomas Manns liv som jag blev mighty zufrieden med.

Så snälla snälla tysklärare, då kan du väl förära min långdragna kamp med åtminstone ett G!

Förövrigt har jag två kvällspass framför mig denna vecka, i kväll och i morgon. Vi har fått in några psykpatienter på avdelningen så stämningen är... eh knäpp, kan man nog säga. I går fick jag det påpekat av en svärande och läskig patient att jag skulle passa i gröna armén och det tar jag knappast som beröm...

Nåväl, klockorna lär väl inte stanna denna dag heller. Plötsligt kommer tiden ha gått och jag är ledig igen. Ohh, ich sehne mich so nach der Freiheit! Låt tiden gå! Frihet kom hit! Kom hit!

Har påbörjat min åttonde vecka av sommarjobb och nu, först nu, börjar det ta emot. Det är väl här smärtgränsen går kanske, det är kanske så här länge jag orkar med att ständigt vara käck och tillmötesgående och förtränga all värk i rygg och axlar. Dessutom börjar jag se ljuset i tunneln nu, jag har fått reda på mitt schema för skolan som börjar i september, jag vet att snart snart ska jag få en hel vecka ledigt och snart slipper jag tvinga mig upp på morgonen i ett nästintill medvetslöst tillstånd.

I går på jobbet förlorade jag nästan besinningen och var nära att ge en patient en örfil. Nej, jag gjorde det inte och det låter egentligen värre än vad det var. Egentligen hade hon nog behövt en örfil så att hon vaknat till lite i stället för att säcka ihop på toaletten så att man fick dra och slita i varenda förbannade led. Men jag slog inte till henne utan försökte tala bort hennes ångest och offrade min rygg i stället för att hon skulle sträcka lite på benen (vilket hon faktiskt hade klarat av om hon inte hatat all personal så mycket) och det känner jag av i dag.

Så. Nu har jag klagat lite. Nu ska jag läsa tyska. Buu-huu.

Uppdatering: Finns det något tråkigare än tysk 1800-talshistoria?
Uppdatering 2: Hur smugglar man in 10 sidor anteckningar i en tentasal utan att någon upptäcker en?

En ledig dag som jag ägnat åt tyskeri. Det bara vimlar i huvudet, en rad osammanhängande glosor: Unendliches Gatten Grenzen und Volkungslieder Unmut Anmut Armut und das Verhältnis zwischen den Herausgebern. Ja jag vet, ingenting betyder någonting och det är så det känns just nu med tyskan. Jag fastnar liksom vid varje ord och lyckas inte få någon övergripande bild. Det lossnade i någon timme dock och jag lyckades svara på 3-4 instuderingsfrågor. Det är jag faktiskt rätt nöjd med.

Sen ägnade jag mig åt att förstöra min minidisc ytterligare, tror jag. Jag började skruva och dona och nu får jag inte ihop den igen. Jag kan inte annat än skratta åt mig själv. Jag tror jag ska ta bort tradera-auktionen och göra den till min lilla skruva-i-leksak i stället.