Veckans prestation är...
... att jag har fått mina två svenskelever att börja läsa en roman. Och de som nämnde att de knappt läst en bok innan i sina liv. I'm one proud teacher.
Boken är fotbollshistorien "I skuggan av San Siro" av Martin Bengtsson. Lätt att komma igenom men samtidigt mycket att diskutera. Dessutom har jag fått chansen att kalla en av elevernas favoritlag (HIF) för Öster 2. Det är kul.
Boken är fotbollshistorien "I skuggan av San Siro" av Martin Bengtsson. Lätt att komma igenom men samtidigt mycket att diskutera. Dessutom har jag fått chansen att kalla en av elevernas favoritlag (HIF) för Öster 2. Det är kul.
Uppdatering
Jag har ett dragspel. Jag har pengar. Förra månaden tjänade jag ihop hela 9000:- netto på att jobba 60% av en heltidstjänst med mitt favoritämne. Det räcker helt klart till hyran.
Dessutom söker nu Spyken en (vikarierande) latinlärare. Vad sjutton hände med det där ämnet (svenska) jag läste bara för att jag verkligen skulle få jobb? Jag bor ju i Sverige där man talar svenska. Det är förvirrande.
För övrigt, nämnde jag att jag har ett dragspel? Trots förkylningen leker livet lite mer än innan.
Dessutom söker nu Spyken en (vikarierande) latinlärare. Vad sjutton hände med det där ämnet (svenska) jag läste bara för att jag verkligen skulle få jobb? Jag bor ju i Sverige där man talar svenska. Det är förvirrande.
För övrigt, nämnde jag att jag har ett dragspel? Trots förkylningen leker livet lite mer än innan.
Önskelistan inför födelsedan
* Pengar
* Ett dragspel
* Ett heltidsjobb på en (1) skola
* Ett dragspel
* Ett heltidsjobb på en (1) skola
Mardrömmen
Jag drömde mardrömmar om Kalmar FF i natt. Säger det allt om mina känslor just nu? Jag har fått bärga mig eftersom min kollega är kalmarit och jag försöker spela sympatisk.
Det som får mig att inte vara bitter är att jag vet att det finns de som växt upp med KFF, alltid hejat på dem, alltid väntat på guldet, hela sina liv. Stöttat sitt lag i motgång och medgång. Precis som jag gjort med Öster. Att de får uppleva detta nu är fint.
Att jag får vänta i resten av mitt liv är mindre fint.
Det som får mig att inte vara bitter är att jag vet att det finns de som växt upp med KFF, alltid hejat på dem, alltid väntat på guldet, hela sina liv. Stöttat sitt lag i motgång och medgång. Precis som jag gjort med Öster. Att de får uppleva detta nu är fint.
Att jag får vänta i resten av mitt liv är mindre fint.
Jag och min knöl
I dag var jag och min knöl hos knöldoktorn. Jag har haft mitt lilla ganglion i ungefär ett år och det har varit rätt knölkul att följa knölens variation i storlek under året. Dessutom är nog knöl svenska språkets roligaste ord.
Det konstiga med min knöl är att den växte på ett chockartat sätt under hela våren. När det blev sommar var den oundviklig att lägga märke till och jag såg ibland hur mina elever fastnade med blicken på min hand i stället för i mina ögon eller på whiteboarden, vilket gjorde mig lite obekväm. Knölen har sedan blivit omtalad som "äcklig" och "ta bort den för fan!" medan jag själv slutade besvärades av den när den slutade ömma för ungefär ett halvår sedan. Nu tycker jag bara den är kul, särskilt när jag kan få folk att rynka på näsan genom att knyta näven.
Jag bad i alla fall om en tid för att se vad experten tyckte, om det var lönt att ta bort knölisen. Men det tyckte tydligen inte knölen om, för ungefär en vecka efter jag hade fått tiden så började knölen sjunka ihop och bli mindre och mindre. Den syns fortfarande men den har varit nästan tre gånger så stor som nu.
Först övervägde jag att ställa in doktorstiden, men eftersom jag väntat så länge valde jag att gå ändå. Det är alltid skönt när någon annan beskriver vad som händer med ens kropp, eftersom jag så sällan fattar det själv. Och knöldoktorn tyckte att jag skulle knöla på utan att knöla bort knölen, eftersom den redan växer åt rätt håll, så att säga. Och det håller jag med om. En dag kanske jag vaknar utan knöl och till och med saknar det enda partytrick jag någonsin haft - att vara grisig nog att skrämma livet av folk med att visa en knöl på handen.
Om det är opassande att skämta om knölar så får någon säga ifrån.
Det konstiga med min knöl är att den växte på ett chockartat sätt under hela våren. När det blev sommar var den oundviklig att lägga märke till och jag såg ibland hur mina elever fastnade med blicken på min hand i stället för i mina ögon eller på whiteboarden, vilket gjorde mig lite obekväm. Knölen har sedan blivit omtalad som "äcklig" och "ta bort den för fan!" medan jag själv slutade besvärades av den när den slutade ömma för ungefär ett halvår sedan. Nu tycker jag bara den är kul, särskilt när jag kan få folk att rynka på näsan genom att knyta näven.
Jag bad i alla fall om en tid för att se vad experten tyckte, om det var lönt att ta bort knölisen. Men det tyckte tydligen inte knölen om, för ungefär en vecka efter jag hade fått tiden så började knölen sjunka ihop och bli mindre och mindre. Den syns fortfarande men den har varit nästan tre gånger så stor som nu.
Först övervägde jag att ställa in doktorstiden, men eftersom jag väntat så länge valde jag att gå ändå. Det är alltid skönt när någon annan beskriver vad som händer med ens kropp, eftersom jag så sällan fattar det själv. Och knöldoktorn tyckte att jag skulle knöla på utan att knöla bort knölen, eftersom den redan växer åt rätt håll, så att säga. Och det håller jag med om. En dag kanske jag vaknar utan knöl och till och med saknar det enda partytrick jag någonsin haft - att vara grisig nog att skrämma livet av folk med att visa en knöl på handen.
Om det är opassande att skämta om knölar så får någon säga ifrån.
Nu kommer mörkret
Höstlovet avnjöts, lades till handlingarna och så började skolan igen. Förändringar sedan sist jag skrev (ja jag vet, det blir inte så ofta) är att det numera är mörkt ute när jag går upp och att jag nu kan använda stickade tröjor utan att svettas sönder. Id est senhösten/vintern har kommit. Hela lovet gick åt till att ta mig upp ur den djupa grop som jag själv försatte mig i när jag började strössla pessismism över hela tillvaron. Jag har inte riktigt kommit upp än får jag erkänna; jag lever fortfarande i tron att jag varenda sekund av det kommande halvåret ska skaka tänder och huttra i en konstant svensk solförmörkelse där det ena ljuset kommer från en tv-apparat som visar ishockey. Helvetet självt!
Därefter blir det vår och då kanske jag vaknar upp igen. Då börjar fotbollen igen och jag får återigen se Öster möta lag som Anadolu och Skärhamn och Huskvarna eftersom det tydligen är värsta sisyfosarbetet att försöka slå Jönköping södra.
En liten positiv sak som jag ändå kan komma på med månaden november är att jag fyller år (den 18:e) och att jag fortfarande inte är lastgammal. Det blir jag inte förrän nästa år.
Därefter blir det vår och då kanske jag vaknar upp igen. Då börjar fotbollen igen och jag får återigen se Öster möta lag som Anadolu och Skärhamn och Huskvarna eftersom det tydligen är värsta sisyfosarbetet att försöka slå Jönköping södra.
En liten positiv sak som jag ändå kan komma på med månaden november är att jag fyller år (den 18:e) och att jag fortfarande inte är lastgammal. Det blir jag inte förrän nästa år.