Zlatans knä
I juni 2008 kan man som huvudrubrik på text-TV läsa "Zlatans knä håller för nästa match". Svenska folkets största angelägenhet denna månad anses alltså vara ett vänsterknä. Det gör mig glad. Inte för att det visar att jag inte är ensam om att älska fotboll, utan för att nyhetstorka tyder på frid, lugn, semester. Man har tid att bry sig om någon annans knä, kanske i stället för sitt eget, som man ju borde sätta i rörelse för att förebygga stelhet och kroppens runda former.
Men just detta ord "borde" är förbjudet på sommaren, försöker jag intala mig. Nu finns inga "borden". Nu är det vakna på morgonen och tänka "Vad ska jag göra i dag?" och inte känna att det finns begränsningar förutom eventuellt de ekonomiska. Det är äntligen ok att ägna två timmar åt att surfa på Wikipedia bara genom att klicka länkar, se på filmer som laddats på datorn men vilka jag aldrig hunnit se, åka till IKEA bara för att köpa ett par skålar för 5:-/st. och förstås läsa. Om jag vill. Bara då.
Jag är nästan missnöjd över att huvudet fortfarande är inställt på att gå upp tidigt och på att gå efter en kalender. Någonstans vill jag vara ovetande och undra om det är onsdag eller söndag, om klockan är ett eller sex eller midnatt. Men det finns begränsningar i Gabrielle-världen, någon koll måste man väl ha. "Borde" man väl. Och så är jag tillbaka i svårigheten att känna sig helt fri och obunden. Kanske för att jag inte vill det.
Liksom jag inte vill gå ut på promenader i stekande sol. För att få bort ryggonten (för mycket soffsittande framför fotbolls-EM) blir motionen i stället tokdans i lägenheten till nån bra låt, en väldigt underskattad motionsform. Det är väldigt rehabiliterande för trötta själar. Och kanske något Zlatan och hans knä "borde" testa.
Men just detta ord "borde" är förbjudet på sommaren, försöker jag intala mig. Nu finns inga "borden". Nu är det vakna på morgonen och tänka "Vad ska jag göra i dag?" och inte känna att det finns begränsningar förutom eventuellt de ekonomiska. Det är äntligen ok att ägna två timmar åt att surfa på Wikipedia bara genom att klicka länkar, se på filmer som laddats på datorn men vilka jag aldrig hunnit se, åka till IKEA bara för att köpa ett par skålar för 5:-/st. och förstås läsa. Om jag vill. Bara då.
Jag är nästan missnöjd över att huvudet fortfarande är inställt på att gå upp tidigt och på att gå efter en kalender. Någonstans vill jag vara ovetande och undra om det är onsdag eller söndag, om klockan är ett eller sex eller midnatt. Men det finns begränsningar i Gabrielle-världen, någon koll måste man väl ha. "Borde" man väl. Och så är jag tillbaka i svårigheten att känna sig helt fri och obunden. Kanske för att jag inte vill det.
Liksom jag inte vill gå ut på promenader i stekande sol. För att få bort ryggonten (för mycket soffsittande framför fotbolls-EM) blir motionen i stället tokdans i lägenheten till nån bra låt, en väldigt underskattad motionsform. Det är väldigt rehabiliterande för trötta själar. Och kanske något Zlatan och hans knä "borde" testa.
Bebisar
I helgen ska jag få träffa min brorsdotter för första gången och tanken på det får hjärtat att skutta till i bröstet. Så i dag gav jag mig ut för att hitta någon passande present till ett litet liv som bara varit på jorden i två månader. Det är alltid lika roligt att köpa presenter till barn och bebisar; allt är så färgglatt, sött och petit. Små klänningar som bara är några tiotal centimeter i längd, strumpor så små att de försvinner i handen, tröjor i samma modeller som jag skulle använda fast trettio gånger mindre... Köprundan blir alltså mer än den vanliga presentinhandlingen - plötsligt står jag och funderar över livet och mysteriet människan, som gror i magen och växer och växer och sedan krymper ihop lite grann och försvinner.
Jag och barn är dock en väldigt rolig men ibland opassande kombination. Eftersom jag är yngst i en syskonskara på fyra där det dessutom aldrig var någon som skrek eller bråkade (ja, inte vad jag minns i alla fall), så är jag extremt ovan vid allt det oljud som barn för. Jag hör egentligen alla ljud ganska dåligt förutom de väldigt höga tonerna (som jag däremot hör extremt bra - jag kan vakna av en pipig väckarklocka som är bortom flera stängda dörrar) och det gör att jag kan bli helt crazy av barnskrik. På samma sätt reagerar jag på barns irrationella sätt och på hur de tjaaaatar till öronen trillar av. Om jag någon gång får barn så kommer jag helt klart bli en sån där mamma som tycker att mitt eget barn är en ängel medan alla andra är små djävular.
När jag strosade runt där bland gosedjur och såpbubbleflaskor väcktes nästan bebislusten i mig, men då det formulerades i huvudet såsom att "jag vill ha en egen liten docka att pyssla om!" kom jag på att jag inte är redo. Ett barn är ju ingen docka. De är däremot ett väldigt eget folk med väldigt egna egenskaper. De är som nån person man träffar i utlandet och som man inte riktigt förstår sig på, varken hur han beter sig eller talar. Och ändå är de bara oritade blad, som ivrigt testar sig fram för att leva i den värld som jag är i och för att försöka förstå mig. Även om de inte vet om det och även om jag verkligen inte märker det.
Men Elsa förstår säkert sin faster. Även om jag inte gör det.
Jag och barn är dock en väldigt rolig men ibland opassande kombination. Eftersom jag är yngst i en syskonskara på fyra där det dessutom aldrig var någon som skrek eller bråkade (ja, inte vad jag minns i alla fall), så är jag extremt ovan vid allt det oljud som barn för. Jag hör egentligen alla ljud ganska dåligt förutom de väldigt höga tonerna (som jag däremot hör extremt bra - jag kan vakna av en pipig väckarklocka som är bortom flera stängda dörrar) och det gör att jag kan bli helt crazy av barnskrik. På samma sätt reagerar jag på barns irrationella sätt och på hur de tjaaaatar till öronen trillar av. Om jag någon gång får barn så kommer jag helt klart bli en sån där mamma som tycker att mitt eget barn är en ängel medan alla andra är små djävular.
När jag strosade runt där bland gosedjur och såpbubbleflaskor väcktes nästan bebislusten i mig, men då det formulerades i huvudet såsom att "jag vill ha en egen liten docka att pyssla om!" kom jag på att jag inte är redo. Ett barn är ju ingen docka. De är däremot ett väldigt eget folk med väldigt egna egenskaper. De är som nån person man träffar i utlandet och som man inte riktigt förstår sig på, varken hur han beter sig eller talar. Och ändå är de bara oritade blad, som ivrigt testar sig fram för att leva i den värld som jag är i och för att försöka förstå mig. Även om de inte vet om det och även om jag verkligen inte märker det.
Men Elsa förstår säkert sin faster. Även om jag inte gör det.
Summer summer summer time
Jag välkomnar sommaren, som även detta år exploderade ut bakom min rygg. Det är svårt att hänga med när tempot är så högt. Men nu går snart mitt kontrakt ut och det, och värmen så klart, får mig att förstå att den är här. Och frågan är bara hur jag nu ska lyckas fokusera nog för att komma igenom cirkus 40 diktanalyser av Tegnérdikter? Det är tur att jag har helgarderat mig genom att säga att eleverna - kanske - inte får betygen förrän efter avslutningen. Via mail.
Min mästerskapsnördighet har också grott avsevärt i dag då jag köpte mig ett ex av Aftonbladets EM-bilaga. 180 sidor EM! De som umgicks med mig sommaren 04 kanske minns min tool of the summer då - VM-bilagan - som jag flitigt fyllde med målstatistik och spelarbyten. Den ligger nog ännu i någon skrivbordslåda här av en anledning som jag knappt själv vet om.
På tal om att spara så fick jag ett mail från en elev. Han skulle skicka in en kompletterande uppgift till mig då han missat två tidigare övningar i svenskan. Problemet var att mailet bara var ett kort "Hej har du fått mitt mail jag hoppas det för jag har inte sparat det eller några papper så jag hoppas verkligen det". (och nej precis, ingen interpunktion) Eftersom jag inte fått något tidigare mail så skrev jag det till honom och frågade om han inte ens hade sitt skickade mail sparat? Nej, det hade han inte, fick jag som svar. Då kunde jag inte hålla mig längre utan skrev tillbaka "Okej, med risk för att låta som en mamma, men lär dig en läxa av detta: spara alltid dina arbeten!". Och så hade jag tänkt lägga till en extra not om att jag minsann har kvar varenda satans gymnasieuppgift jag har gjort, och det var 6 år sedan, men det kändes aningen för drygt och framför allt tragiskt.
Men nej, killen, du får inte göra det muntligt bara för att du är slarvig/har otur (eller försöker komma undan, får jag väl lägga till för att folk inte ska tro att jag är blåögd). Delvis för att jag anser att det räcker att ge elever typ femtioelva chanser (många lärare ger bara en chans och annars är det kört), jag behöver inte ge en femtiotolfte, men framför allt för att det bannemej är sommarlov!
Och glöm inte den eminenta Latinbloggen som jag denna vecka har "skitat ner" en aning (d.v.s. dragit ner från en fin universitetsnivå till mitt gymnasietänk).
Min mästerskapsnördighet har också grott avsevärt i dag då jag köpte mig ett ex av Aftonbladets EM-bilaga. 180 sidor EM! De som umgicks med mig sommaren 04 kanske minns min tool of the summer då - VM-bilagan - som jag flitigt fyllde med målstatistik och spelarbyten. Den ligger nog ännu i någon skrivbordslåda här av en anledning som jag knappt själv vet om.
På tal om att spara så fick jag ett mail från en elev. Han skulle skicka in en kompletterande uppgift till mig då han missat två tidigare övningar i svenskan. Problemet var att mailet bara var ett kort "Hej har du fått mitt mail jag hoppas det för jag har inte sparat det eller några papper så jag hoppas verkligen det". (och nej precis, ingen interpunktion) Eftersom jag inte fått något tidigare mail så skrev jag det till honom och frågade om han inte ens hade sitt skickade mail sparat? Nej, det hade han inte, fick jag som svar. Då kunde jag inte hålla mig längre utan skrev tillbaka "Okej, med risk för att låta som en mamma, men lär dig en läxa av detta: spara alltid dina arbeten!". Och så hade jag tänkt lägga till en extra not om att jag minsann har kvar varenda satans gymnasieuppgift jag har gjort, och det var 6 år sedan, men det kändes aningen för drygt och framför allt tragiskt.
Men nej, killen, du får inte göra det muntligt bara för att du är slarvig/har otur (eller försöker komma undan, får jag väl lägga till för att folk inte ska tro att jag är blåögd). Delvis för att jag anser att det räcker att ge elever typ femtioelva chanser (många lärare ger bara en chans och annars är det kört), jag behöver inte ge en femtiotolfte, men framför allt för att det bannemej är sommarlov!
Och glöm inte den eminenta Latinbloggen som jag denna vecka har "skitat ner" en aning (d.v.s. dragit ner från en fin universitetsnivå till mitt gymnasietänk).
Sol omnibus lucet
Det är verkligen sommar nu och jag njuter så gott det går. Betygen är satta, bara enstaka arbetsuppgifter återstår. Snart är det fotbolls-EM vilket jag börjar ladda inför... Ja, än så länge innebär det bara att följa sporten på TV men snart kommer tidningarnas EM-bilagor = jag kan nörda på riktigt.
Det är ändå skönt att ha det som jag har det nu: jobba lite grann, men inte så mycket. När det väl blir sommarlov blir jag lätt rastlös. Men å andra sidan ska jag nog komma på något att sysselsätta mig med.
Vill även meddela att jag gästbloggar på Latinbloggen den här veckan, eftersom Moa är bortrest. Varsågod att klicka om ni väl läsa latinreflektioner.
Det är ändå skönt att ha det som jag har det nu: jobba lite grann, men inte så mycket. När det väl blir sommarlov blir jag lätt rastlös. Men å andra sidan ska jag nog komma på något att sysselsätta mig med.
Vill även meddela att jag gästbloggar på Latinbloggen den här veckan, eftersom Moa är bortrest. Varsågod att klicka om ni väl läsa latinreflektioner.