Gabrielle

* Det droppar från badrumstaket
* Blommorna på balkongen börjar mögla
* Jag vaknar varje morgon till att det droppar ihärdigt mot rutan
* Jag har ont i huvudet och halsen
* Det finns så mycket att se på TV att jag inte hinner med annat
* Jag är sugen på soppa hela tiden
* Sommarskorna känns för tunna
* Det är mörkt redan kl 19

Ända sedan jag för första gången läste om den otrygge Anders i Gäst hos verkligheten och de enkla men ändå svåra raderna i "Ångest" har jag drömt om att få undervisa om Pär Lagerkvist. Nu har den drömmen uppfyllts. Eftersom jag skulle hålla i avsnittet "Bibeln" i Svenska B så tyckte jag och min handledare att Barabbas var en passande roman att läsa vid sidan om studier om evangelister och Jesu liknelser.

Därför har jag fått plocka fram Barabbas ur bokhyllan där den stått och samlat damm sedan jag läste den i 15-årsåldern. Redan då tyckte jag om boken men jag minns att jag inte kunde sätta fingret på varför. Det var något i hans språk som jag tyckte om. Det avskalade, direkta, till synes lätta uttrycket, som trots sin enkelhet uttrycker något allmänmänskligt och evigt. Den där egenskapen som Lagerkvist hade att bara med några få ord kunna innefatta en hel människas tankevärld eller hela universums tillkomst och utveckling. (Det där är för övrigt något som latinet kräver av en, att kunna uttrycka allt med bara några få ord, och var nog en av de största anledningarna till att jag fastnade så totalt för det där "utdöda" språket som så få förstår tjusningen med.)

Dessutom tyckte jag som tonåring om den smarta idén att skriva en hel livsskildring om den person som frigavs från att korsfästas och som såg "Guds son" dö medan han själv fick leva vidare. Och att boken kryllar av intressanta, lite småäckliga filurer - som en enögd gubbe och en harmynt kvinna som sluddrar och sprider obehag hos sin omgivning - gjorde knappast saken värre.

När jag började läsa boken nu var jag orolig att jag skulle bli besviken och att min bild av Lagerkvist som upphöjd på den högsta av piedestaler skulle försvinna. Tack och lov blev det precis tvärtom. Nu ser jag att Lagerkvist, förutom att han språkligt sätter huvudet på spiken på sida efter sida, fyller sina verk med symboler. Det mest fantastiska är att alla symboler hänger ihop och skapar ett djup som skär direkt genom huden och rakt in i hjärtat.

Har ägnat dagen åt att läsa ut boken och därefter skriva ett läsprov på den, och började nästan lipa på bussen hem för att jag var så full av den. Det bara svindlade i tanken på hur många människor som skulle känna igen sig i Barabbas tvivel, i hur han börjar söka sin tro först när han ser mörkret, i den ensamhet han på något sätt eftersträvar men ändå inte vill nå, i hur han jämt är bunden i kedjor till antingen stat eller kyrka men ändå förblir evigt ensam, även den dag han spikas upp på ett kors själv och ropar sin bön ut i mörkret.

Om mina elever gillar boken en tiondel så mycket som jag så räcker det gott. Jag har åtminstone lärt dem ett författarnamn (ingen i klassen kände till Lagerkvist förut) som de förhoppningsvis inte glömmer i första taget.

Käre Pär, varför dog du innan jag ens var påtänkt? Jag önskar jag kunde ringa eller maila dig och berätta om det här och så kunde vi prata Växjö-minnen ihop. Jag kunde berätta om farmors begravning och hur surrealistiskt det var när solen bröt igenom molntäcket i samma stund som prästen läste "Det är vackrast när det skymmer". Och jag kunde berätta att jag inte vill dö men att allt jag vet om livet efter detta är att just den dikten ska läsas innan jag läggs i jorden eller bränns upp eller vad som nu kan tänkas hända.

Snälla ni som inte läst Barabbas eller något annat av Lagerkvist, gör det. Nu.

Fick just höra på Sydnytt att latinet i Lund är räddat tack vare en givmild donator. Ett klipp i nyhetsinslaget visade professor Jönsson i en lokal i lagom storlek för den tappra klassikerskaran, kanske runt sju personer. Jag applåderar och gör små lyckopiruetter i vardagsrummet.

Dessutom ryktas det om latinfestival i Lund i oktober. Det låter ju för bra för att vara sant.

Till skillnad från förra veckan var den här måndagen helt fantastisk. Jag var uppe 5.45, drack kaffe och åt gröt, gjorde mig i ordning och tog 171:an till Malmö. 8.10 hade jag lektion om Bibeln och mina små tvåor hängde med så fint. Satt och skrev tyst när jag bad dem om det och hängde med och ställde frågor när jag hade genomgång.

Efter det höll jag i bokdiskussioner med en etta. Det var en massa Gonzas och latinos som snackade om hur fett det var med kärlekssagor och verklighetsbaserade böcker, och sen en cool ghettobrud som hade blivit kär i en kvinnlig karaktär i deckaren hon hade läst. Fantastiskt!

På eftermiddagen gav jag individuell respons på muntliga redovisningar som trean hållt i. Alla tog det bra, även den som jag dissade rätt rejält. Fastnade i en diskussion om nervositet och hur man ska hantera det, sen tackade killen för alla goda råd och för att jag beskrivit allt så bra. Sweetheart.

Det äger att vara lärare. Det är världens bästa yrke.

När jag skulle teckna bilförsäkring i förra veckan tyckte jag det var en god idé att be om hjälp, eftersom jag varken kan nåt om bilar eller om försäkringar. Vände mig till insplanet.com där jag skrev upp alla mina uppgifter. Till min stora förvåning blev jag uppringd efter ungefär en kvart och på en brusig telefonlinje lurade nån stressig man på mig en försäkring på över 9000:- /år, som han dessutom påstod var superbillig och det var ju en hiiiimla tur att jag hade ringt dem, sa han, för det här var ju ett toppenerbjudande.

Jag tänkte bara "Oj vad lite jag kan", för visst hade jag förstått att det var dyrt med bil, men så dyrt? För en begagnad bil? Bilen är ju faktiskt inte värd så hemskt mycket mer än just det där.

Efter lite research och goda samtal med min far har jag nu kommit ner i mindre än hälften hos ett annat försäkringsbolag. Så, mitt goda råd till mig själv och till er - förlita er inte på insplanet.com!

Usch, säger jag bara.

Usch, för det dåliga samvetet som ringer i öronen så fort jag känner att jag inte kan ge av mig själv till 100 % till hela världens befolkning. Morgonen inleddes med att Erik bad mig skjutsa honom till stationen eftersom det ösregnade och jag sa nej för jag visste att jag inte skulle hinna. I så fall hade jag blivit försenad till praktikskolan och inte hunnit äta frukost så det var omöjligt, orimligt. Det var ju inte mitt fel egentligen, men ändå så finns det där, det lilla samvetet. Klibbar fast sig på kroppen och vägrar släppa. Terese ringde på lunchen och jag hade lovat luncha men nu hade jag planerat fel och det gick bara inte. Det kunde ju inte jag hjälpa. Vi var ju faktiskt två om saken, vi kunde ha planerat bättre båda två. Men så kändes det inte. I dag var en sån dag när allt bara kändes som att det var mitt fel.

Även regnet var mitt fel. Det måste varit min dåliga karma som gjorde att ösregnet piskade ner mot rutan i morse. Helt klart mitt fel att jag inte bytt skor på två år så att det blivit hål i dem och strumporna blev genomsura bara på den lilla biten till busshållplatsen. Resten av dagen konstant huttrande av kyla trots att regnet upphörde och solen började skina. I mig var det då inget solsken.

Usch, för alla lärare på praktikskolan som typ har koll på allt medan jag trots all ansträngning inte får ihop mer än ett trasselsudd i min virriga hjärna. Skämdes för att säga "Jag ska tänka på det" till alla som bad mig om något, inget kunde jag lösa så där pam-poff som jag kan ibland. Allt bara kändes meningslöst dessutom, ett typiskt pms-symptom hos mig. Jag förstod inte hur min handledare kunde vara så upprörd över att några elever hade betett sig illa på ett studiebesök. Vadå, tänkte jag, orka bry sig.

Och så fick jag höra om en lärare som inte kunde hantera stressen och knaprade antidepressiva och jag bara neeej jag klarar inte av att personer mår dåligt. Alla verkar må ju piss nu för tiden. Nån elev hade blivit inlagd på psykiatrisk klinik, en annan hade fått en panikattack och hamnat på akuten. Och så alla andra i min närhet som inte heller är på topp. Jag brukar kunna hantera det men i dag kändes det bara för mycket. Var är alla hippiemänniskor som säger att livet är vackert och underbart? Jag brukade omringas av dem förr men nu verkar folk bara kolla ner i myllan och aldrig mot himlen.

Och så kom jag då hem till slut, sent på eftermiddagen, och fann en liten present i brevlådan i form av bilförsäkringspappren. Skitkul. Samtidigt messade Helena och frågade om jag ville komma på tyskmöte och Erik ringde och frågade hur det var. "Bra" muttrade jag. Ringde försäkringsbolaget och höll tummarna för att få prata med en kvinna, vilket jag fick (hatar stressiga snobbiga försäkringsgubbar) och fick för första gången i dag någons medlidande, då hon "awwade" mig när jag beskrev hur lite jag förstår. Dessutom gick det att sänka kostnaderna. TACK.

Föll ihop i gråt utan att veta varför. Sen slog jag till mig själv på kinden och sa att jag får skärpa mig.

Lika bra att allt kommer på en och samma dag. Då kan jag låta det vara överstökat så att i morgon bli bättre. Eller så blir det sämre. Men då får det väl bli det då!

När jag såg schemat för tyskan den här hösten var det bara enorm trötthet som tjöt till i hela kroppen. Jag orkar inte, jag vill inte. Jag klarar inte av att fajtas mot mina tyskdemoner. I alla fall inte under press och stress och när jag inte har möjlighet att ägna mig helhjärtat åt det. Kanske senare, kanske efter praktiken.

Det är bara så svårt att tappa greppet om Lunds Universitet, som jag verkligen tycker om, och inse att man hör till Malmö Högskola. Och dessutom inse att jag sållat mig till alla "i morgon"-människor som jag vanligtvis suckar lätt skrattande åt. Men jag låter det va. "I morgon" kanske är min nya melodi.

Två dagar efter skolstart och jag är redan irriterad, vresig och djupt suckande. Varför tar det mig tjugo minuter att hitta mitt schema på Malmö Högskolas vedervärdiga, ostrukturerade och ocharmiga sida och varför måste jag höra av mig till lärare om när vi ska träffas och varför var jag i förmiddags på en föreläsning som skulle handla om examensarbetet men som i stället svävade ut i en gubbes (förvisso, till en början, underhållande) nostalgiska minnen från sin skoltid och om statistik om aggressioner och konflikter. Jag satt i salen i fyra timmar och undrade bara "Vad är din poäng?", varför pekfingrar du mig om hur jag ska bli som lärare när du själv inte har koll för fem öre? Och så satt jag och irriterade mig på alla i klassen som tydligen inte fattar att man får raster för att t.ex. gå på toa, utan som måste springa ut och in under föreläsningen. Okej, jag är van från i somras vid människor som måste kissa stup i kvarten men inkontinens kan väl inte dyka upp i så här unga åldrar. Och jag irriterade mig på folk i klassen som säger saker bara för de ska och att jag på så vis måste påminnas om att det finns så många korkade människor.

Så, nu har jag fått ut min irritation lite och jag kan fortsätta med min eftermiddag i min egen takt.
Adjö.