Besvär
Besvär är verkligen rätt ord för att beskriva den här helgen. Den har inte varit psykiskt jobbig eller ledsam, bara gnällig, dassig och utan flyt. Jag har tyckt att allting har varit så himla besvärligt (uttalas alltså småländskt: besväääälitt), jag själv har också varit besvärlig och alla andra med. Det känns som jag har fastnat i känslan man ofta får när man ska stiga upp tidigt på morgonen men inte riktigt vill eller orkar, och tyngdpunkten liksom drar en tillbaka till sängen under tiden man ställer sig upp. Jag är i kvar i det där dåsiga uppstigandet: jag står men varken villigt eller säkert.
Examensarbetet ska in i morgon och det som jag tidigare tyckte såg så vackert och självklart ut tycker jag nu är en osammanhängande, ologisk och intetsägande smörja som jag helst hade velat revidera. Vilket är för sent nu.
Jag skulle komma igång med lektionsplaneringar och läsa in mig på läromedel inför jobbstarten, men jag är så himla besvärlig att jag inte kan fokusera mer än en minut i taget. Dessutom finns det så mycket att tänka på som lärare och jag vill inte slarva utan satsar alltid på perfektion. En sak som inte var besvärlig var att jag i går fick den här jobbkänslan som jag brukar få inför sommarlov när jag ska jobba. Skillnaden nu är att det inte känns som att jag har en massa jobbiga veckor av arbete framför mig, utan bara som att jag kommer få ägna all min tid till intensivt arbete med min älskade svenska och mitt älskade latin. Det vill säga, min veke må brinna väldigt fort, men den kommer i alla fall brinna intensivt.
En annan besvärlig sak är att jag har haft konstant ont i min rygg i mer än en vecka nu och att jag varken kan andas djupt eller nysa utan att rycka till av ett hugg i vänstersidan av ryggen. För att göra det lite mer besvärligt så började det i går regna is över staden under min långpromenad, just då jag var upptagen med att betrakta miljonvillor i professorsstaden. Så nu är marken vit och glatt och inga skor är varma nog för att värma det som ska likna fötter men som mer påminner om isklumpar.
Ja det är ett jäkla besvär helt enkelt, det som kallas livet.
Examensarbetet ska in i morgon och det som jag tidigare tyckte såg så vackert och självklart ut tycker jag nu är en osammanhängande, ologisk och intetsägande smörja som jag helst hade velat revidera. Vilket är för sent nu.
Jag skulle komma igång med lektionsplaneringar och läsa in mig på läromedel inför jobbstarten, men jag är så himla besvärlig att jag inte kan fokusera mer än en minut i taget. Dessutom finns det så mycket att tänka på som lärare och jag vill inte slarva utan satsar alltid på perfektion. En sak som inte var besvärlig var att jag i går fick den här jobbkänslan som jag brukar få inför sommarlov när jag ska jobba. Skillnaden nu är att det inte känns som att jag har en massa jobbiga veckor av arbete framför mig, utan bara som att jag kommer få ägna all min tid till intensivt arbete med min älskade svenska och mitt älskade latin. Det vill säga, min veke må brinna väldigt fort, men den kommer i alla fall brinna intensivt.
En annan besvärlig sak är att jag har haft konstant ont i min rygg i mer än en vecka nu och att jag varken kan andas djupt eller nysa utan att rycka till av ett hugg i vänstersidan av ryggen. För att göra det lite mer besvärligt så började det i går regna is över staden under min långpromenad, just då jag var upptagen med att betrakta miljonvillor i professorsstaden. Så nu är marken vit och glatt och inga skor är varma nog för att värma det som ska likna fötter men som mer påminner om isklumpar.
Ja det är ett jäkla besvär helt enkelt, det som kallas livet.
Kommentarer:
Postat av: Terese
Oroa dig inte för ditt examensarbete! Jag tyckte det var jättebra. Och när du väl läst det andra arbetet tillräckligt många gånger så kommer du att finna bristerna i det också och inse att hon/han/de som skrivit det säkert sitter och tänker likadant som du just nu.
Lycka till med det och jobbet! Börjar du den här veckan?
Trackback