Gabrielle

Jag har egentligen lovat mig själv att inte skriva blogginlägg när jag har pms, för pms är något som går över, medan bloggen finns kvar och jag kan få stå till svars för mitt eventuella gnäll eller min aggressivitet för en lång tid framöver. Men nu sitter jag här ändå och skriver. Eller gör jag? Egentligen är det pms-monstret som skriver. Inte Gabrielle.

Det var även hon - den andra - som gav av ett gorillavrål när hon kom hem från praktikskolan och skulle städa undan och tappade hälften av grejerna i golvet så att de flög över det ommöblerade vardagsrummet. Det var även hon som satt oblidkelig vid katedern på eftermiddagen med enda uppgift att få eleverna att vara tysta och därmed fäste den skarpa blicken i eleverna så att det måste ha bränt till i deras små kinder och det var hon som vinklade sina välnopprade ögonbryn, ett i taget, för att visa sitt missnöje. Dessutom bad hon säkert hälften av klassen att gå därifrån för att de tydligen varken har lärt sig klockan eller att hålla ihop över- och underläpp i mer än fem sekunder (nej, hon uttryckte inte sig så).

Det var hon som tänkte "jag vill inte, jag vill dö, jag ger upp, jag orkar inte" på regionbussen hem, trots att hon kunde konstatera att alla träd längs vägen stoltserade med olika nyanser inom färgskalan brunt till gult.

Och så var det hon som började tvivla igen, även om hon förra veckan försökte intala sig att allt är toppen och att hon är lyckligt lottad och allt vad det heter, och hon visste att det skulle vända och önskade att hon kunde komma ihåg alla de där goda känslorna. Men det är som att ridån går ner eller som att man sätter på sig ett par andra glasögon som förvränger hela världsbilden.

Men vad göra. Tyvärr är jag henne också, inte bara den überenergiska, presterande och snälla. Och det är inte hela världen.

Det är bara min värld.