The worrying people
Det har varit schlagerfestival i helgen, vilket ju inte undgått någon. Jag ska inte överdriva fenomenet men jag tycker det är lika intressant varje år att se hur debatten går kring röstningen och hur många kategoriserar in länder i öst och väst och dömer dem därefter. Ja, förvisso är detta väderstreck men hur mycket har egentligen t.ex. Polen och Turkiet gemensamt? Är Finland ett östland? Vad lägger vi egentligen i den benämningen? Spelar det någon roll?
Sverige ska som vanligt vara überprofessionella. Våra bidrag är alltid skrivna som ett hantverk och scenframträdandet minutiöst planerat (Vilket annat framträdande än The Arks såg ut som en musikvideo?). Låten som gjord för en topplista i ett land inspirerat av brittisk och amerikansk kultur. Det är väl därför en del upprörs av att det inte går bättre. Men vi som jobbat så hårt! Och slitit! Och röstat i fyra långa deltävlingar! Och åh.
Men det roligaste i (blogg)diskussionerna är ändå att så många nu börjar försvara tävlingen, eftersom "alla" är så kritiska. Varje försvarsblogginlägg jag läst har dessutom följts av ett dussin kommentarer där alla är eniga med bloggaren. Så vem är det egentligen som ratar Eurovision? Jo, det är Aftonbladets rubriksättare, det är enstaka krönikörer, det är uttalanden från Anna Book och Christer Björkman som förmodligen är helt plockade ur sitt sammanhang. Och plötsligt har vi ytterligare något att vara upprörda över.
Någon måste väl ändå vara lycklig över att det går att genomföra en sån här tävling överhuvudtaget? Över att folket i Bosnien och Kroatien plockar upp luren och ringer och röstar på en serbisk låt.
Och över att man i en liten lägenhet i norra Lund får chansen att dansa, till en technodänga av en ukrainsk stolle med lösbröst och aluminiumstjärna på skallen, med vinglaset i ena handen och telefonen i andra.
Sverige ska som vanligt vara überprofessionella. Våra bidrag är alltid skrivna som ett hantverk och scenframträdandet minutiöst planerat (Vilket annat framträdande än The Arks såg ut som en musikvideo?). Låten som gjord för en topplista i ett land inspirerat av brittisk och amerikansk kultur. Det är väl därför en del upprörs av att det inte går bättre. Men vi som jobbat så hårt! Och slitit! Och röstat i fyra långa deltävlingar! Och åh.
Men det roligaste i (blogg)diskussionerna är ändå att så många nu börjar försvara tävlingen, eftersom "alla" är så kritiska. Varje försvarsblogginlägg jag läst har dessutom följts av ett dussin kommentarer där alla är eniga med bloggaren. Så vem är det egentligen som ratar Eurovision? Jo, det är Aftonbladets rubriksättare, det är enstaka krönikörer, det är uttalanden från Anna Book och Christer Björkman som förmodligen är helt plockade ur sitt sammanhang. Och plötsligt har vi ytterligare något att vara upprörda över.
Någon måste väl ändå vara lycklig över att det går att genomföra en sån här tävling överhuvudtaget? Över att folket i Bosnien och Kroatien plockar upp luren och ringer och röstar på en serbisk låt.
Och över att man i en liten lägenhet i norra Lund får chansen att dansa, till en technodänga av en ukrainsk stolle med lösbröst och aluminiumstjärna på skallen, med vinglaset i ena handen och telefonen i andra.
Kommentarer:
Postat av: Terese
Haha.. vilket härligt inlägg. :D Särskilt slutklämmen.
Jag håller med om att den här festivalen är helt fantastisk, på sina sätt. Det är ju så kul att se hela bredden, hur olika och lika folk är och höra alla språk. Och att sen så många i så många olika länder samlas kring det här, även länder som kanske politiskt är ovänner. Den här tävlingen är liksom för folket, inte för politikerna. På nåt vis.
Trackback