Lokalsinne = noll
Den här texten skulle kunna handla om de enorma, dunfyllda, men platta kuddarna som alltid återfinns på de germanska hotellen eller den gången när jag slängde glasstruten i marken, för att jag minsann fick fel sort. Det var ju citron! Men det som har fått mig att tänka på dessa resor i dag är tanken på pappas kartböcker.
Jag satt alltid i baksätet i bilen, vare sig vi färdades i en hyrd minibuss eller en röd Volvo. Avståndet till Europa-kartboken i handskfacket syntes enormt. Och just där finner jag grunden till mitt i dag obefintliga lokalsinne. Jag la mig liksom inte i. Jag var en passiv deltagare som följde ledarens instruktioner till punkt och pricka. Siegessäule, Unter den Linden, Fernsehturm, Berlinermauer.
Tänk om jag bara hade orkat ta tag i en karta och kolla upp vägen själv! Då hade jag sluppit alla dessa vilsevandringar, förvirringar och timmar av slöseri på att bara komma fel. Men framför allt hade jag sluppit att vara så stressad och pinsamt förvirrad av att jag är så övertygad om att det kommer gå åt pipan. Om jag inte förstår ett hus konstruktion utan och innan eller om en stadskärna inte har helt parallellgående vägar så känner jag mig lost innan jag ens börjat leta.
Problemet uppenbarade sig inte så tydligt förrän jag började guida runt Erik i Växjö och vi upptäckte att han hittade bättre än jag. När jag sedan flyttade till Lund var det sedan länge kört. En gång när jag skulle cykla hem till lilla korridorsboendet hamnade jag ute på landet bland kossor och hästar och plötsligt synen av en stor motorväg som skrek "LUND 9".
Numera ägnar jag mig åt att inte hitta utvägen på Orkanen på Malmö Högskola, trots att huset är extremt strukturerat i sin arkitektur. Att jag överhuvudtaget kan skilja på höger och vänster är ett under.
Hur som helst brukar jag hitta en väg ändå. När jag som ung tonåring cyklade runt på måfå i hemstan kom jag fram till att vägen bakom mig alltid fanns kvar.
Om det verkligen är så, vet jag inte. Kanske går det att bli bättre på att hitta, kanske har jag bara tillskrivit mig den här svagheten för att slippa anstränga mig. Det är i alla fall en tröst att jag har ett par goda kartläsare vid min sida.
Vilken fin text. Du skriver så bra. :)
Jag har hört någonstans att lokalsinne sitter i näsan. Ju större näsa desto bättre lokalsinne. Det är därför jag brukar hitta. :p
Vägen bakom dig finns alltid kvar, som du sa, så du kommer alltid fram förr eller senare och dessutom får man se så mycket mer om man går omvägar än om man bara går raka vägen. Det är mer spännande att komma vilse. :)
Haha påminner om mig en gång när jag var nyinflyttad på Campus i Växjö. Jag hade cyklat ner till stan & på väg hem var jag helt övertygad om att jag var på rätt spår. Synd bara att jag hamnade ute på öster istället. Att jag istället inte befann mig på Väster är egtl ett mysterium i sig. "Men jag känner igen mig, och jag TROR att det är rätt väg. Ooops, det var visst helt fel håll"
Linn: Haha. Ja, problemet för mig är ofta är också att jag tror att jag är på rätt väg, så jag bara fortsätter gå. Jag kan gå/cykla/köra i evigheter innan jag kan acceptera att jag har fel.
Jag visste inte att du var lika dålig som jag på att hitta, men det verkar ju onekligen så. Hur vågade vi oss då ensamma ut till Ladugårdsmarken på fest, när vi bara hade oss själva som kartböcker?
Tog det även dig två och ett halvt år på Katedral innan du kunde skilja på våning ett och två (eller var det två och tre)?
Glad sommar!
Helena: Oj, om jag hade vetat det hade jag kanske inte vågat cykla med dig! :) Nä men, det är rätt bra att vara kontrollfreak samtidigt som man har dåligt lokalsinne. Då kan man åtminstone förbereda sig innan. Jag har för mig att jag hade kollat upp vårt mål ett antal gånger innan vi cyklade iväg...
Haha, ja, jag har för mig att jag också hade problem med våningarna på Katedral.. Särskilt när man höll på att byta skåp hela tiden. Jobbigt! :)