Leva på rutin

Vissa saker är så enkla att få gjorda medan andra ligger som tunga olyftbara kolosser på marken. Det har väl förmodligen att göra med svårighetsgraden i uppgiften, men inte alltid. Till exempel har jag i säkert ett år funderat över att lägga upp några annonser på blocket men det vill sig liksom inte. Samma sak är det med laddaren till Eriks elektriska tandborste, som jag uppenbarligen har slarvat bort och nu har som uppgift att hitta. Jag kan halvdant kasta ett öga i någon låda men längre än så kommer jag inte. Ett annat gott exempel är min c-uppsats i latin som jag brukade lägga på hyllan i förhoppning om att den skulle skriva sig själv (men inte ens de arma papprena tyckte att en självömkande skotsk läkare var intressant).

På bussen hem från Malmö i går talade jag med en kille som också hade pluggat i många år och beskrev det som att studerandet till slut går på rutin. Man vet vad man ska läsa, hur man ska läsa, vad som väntas av en, varför. Att träffa novischer blir lite som en chock. Det där rutinmässiga känner jag verkligen igen mig i, men medan han såg det som något positivt ser jag det snarare som rätt negativt. I alla fall för mig innebär det att jag får med mig en massa flyktig kunskap som bara väntar på att få segla iväg. Man saknar detaljkunskapen, även om man ibland lyckas få en helhetsbild av problemet. Vissa saker, de där svåra/jobbiga/sega uppgifterna, förblir ogjorda.

Tyskkursen traskar på på just detta vis. Jag hinner inte läsa hela verk utan får ögna igenom och kolla sammanfattningar, titta i översättningar och fånga upp så mycket information som möjligt på lektionerna. Och lärarutbildningen är också ytterst rutinmässig. Man vet vad som krävs av en som elev - nämligen ingenting - och så anpassar man sig därefter. Minimigränsen avgör.

Och i mitt stilla sinne misstänker jag att jag har applicerat det tillvägagångssättet på själva livet just nu.  Jag märker att jag svarar "som vanligt" allt oftare när någon frågar hur det är. Och att schemat äter upp den lilla ådra av spontanitet som finns i mig. Allt blir likadant. Väldigt tryggt och stabilt, men rutinmässigt. Det är väl därför jag aldrig kommer till skott med att skriva och spela och sjunga och resa och utveckla mig själv. Det är ju precis som fördjupningsfrågor i läxan, de där som man kan göra om man är intresserad men som inte kommer på tentan. De sållas bort eftersom de inte har någon "nytta".

Men vem har tid att varje dag förverkliga sig själv?

Kommentarer:
Postat av: Terese

Oj. Jag känner igen mig så väl i det där, jag är precis likadan och håller med fullt ut om lärarutbildningen. Det var ju också roligare att plugga i början. Jag läste hur mycket som helst när jag läste engelska, efter det har det gått utför. Jag vet vad som krävs och gör det, men inte mycket mer. Kanske man lär sig ändå, kanske inte. Man får väl lita på att det som är viktigt fastnar.

Postat av: Anna

Intressant. Känner som du ibland. Men andra gånger prioriterar jag grejer som "inte kommer på tentan" och det brukar kännas bra, fastän jag får stressa attan med det som faktiskt kommer på tentan sen :). Har du läst något av Paolo Coelho? Tycker att hans böcker är inspirerande. Enkelt budskap men så himla svårt att leva efter. "Alkemisten" gillade jag skarpt, och nu har jag läst "Zahiren", också bra, och min lägenhetskombo tycker att jag ska läsa "Veronika bestämmer sig för att dö". Lästips!

2007-05-21 @ 23:03:41
URL: http://annapa.blogg.se

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits