Gabrielle

Jag är på praktikskolan och har fått i uppgift att förbereda genomgång av några grekiska myter i Svenska A. När jag fick reda på att praktikklassen nu ska arbeta med antiken sken jag upp och önskade tränga in så mycket Catullus och romerskheter som möjligt. Men till min stora förskräckelse tycker min handledare att den grekiska delen är intressantast och mest givande. Jaha!

Så nu repeterar jag mina kunskaper om Sisyfos vilket är något plågsamt. Jag kan nämligen inte komma ifrån minnena från existentialismavsnittet på litteraturvetenskapen. Sartres tankar om ångest och meningsfullhet kontra meningslöshet gjorde mig existentialistiskt knäpp! Och sen läste vi Drömspelet vilket var droppen som fick bägaren att rinna över och som gjorde att jag tänkte att allt var oändligt, gick i cykler och att jag liksom Sisyfos bara tappade mina stenblock utan att ens ha kommit upp till kullens höjd.

Om mina elever spinner vidare på liknande sätt efter jag har gått igenom Sisyfosmyten så har jag i alla fall nått mitt mål. Vilket väl åtminstone för stunden borde ses som meningsfullt.