Gabrielle

Det var mer dröm än verklighet att vakna klockan sju på lördagskvällen. Sovrummet var som en djup grotta dovt belyst i djupblått, i drömmen hade jag suttit i fokus och den pirrande känslan av självsäkerhet hängde kvar i rygg, armar, ben. På morgonen samma dag hade jag på gått på malmögatorna i soluppgången efter en skön utekväll. Väl i säng hade bäddsoffan känts alldeles för trång och filten alldeles för stickig. Tre timmar av lördagsmorgonen hade gått åt till att lyssna på bilar och tåg som åkte in och ut från centrum.

Plötsligt ringde telefonen i sovrumsdvalan. Ett samtal som mamma dramaturgiskt inledde med "Pappa låg på lasarettet i natt". Innan jag hann dra efter andan för att fråga varför dök hundra orsaker, sjukdomar upp, jag refererade till alla vårdsituationer jag befunnit mig i. Tänkte hjärtflimmer, hjärtinfarkt, bara det inte är hjärtat. 

För det finns inget så nervigt som när mamma ringer och har den där dystra tonen och säger  "lasarettet" eller "sjuk" eller "död", som när farmor dog (jag drömde om henne också).

Men den här gången var det mer ett tur-i-oturen-fall. Galningen, sextioettåringen, hade ställt sig på en stege för att måla huset, stegen hade kraschat och högerbenet brutits. Ingen golf, alkoholförbud i samband med värktabletterna. Tunga besked för daddy cool.

Jag tycker synd om honom förstås, men tänkte ändå att han kanske tar chansen att sätta sig ner och se lite objektivt på allting. Om han tar det på rätt sätt kan han få åtta veckor att förlita sig på kryckor och att observera i stället för att jobba-göra-aktivera. Visst är det lättare att sätta sig ner med en näve godis framför tvn och vara bitter, men när jag pratade med honom så var det en av de få gånger då han inte hade bråttom för att göra något annat i alla fall, förvisso med förklarliga skäl.

Jag tog själv tanken till mig. Omvärderade några saker jag tidigare sett som bekymmer. Satte mig på ett tåg och såg en klarröd sol gå ner över fälten och skyarna färgas i ett kulörmultum.