Klassfesten
Helena kom hit i går kväll och stannade en stund innan vi skulle cykla ut till den tysta isiga landsbygden. Tappra som vi var cyklade vi ut till stället där klassfesten hölls (alla andra åkte bil/taxi). Hälften av vägen var snöbelagd och inga gatulyktor så långt ögat kunde nå. Ett tag trodde jag på att cykelhjulen skulle frysa fast i vägen, eller kanske fötterna, och att pajen, vars temperatur hade sjunkit betydligt i de tio minusgraderna, skulle bli vår sista chans till överlevnad.
Men efter mycket om och men kom vi fram till ett hus med tända marscheller utanför. Nästintill panikslagna av att ha tappat känseln i fingrarna och lite varstans på kroppen plingade vi på utan att egentligen vara säkra på om vi ens var på rätt väg, men lyckligtvis hade vi kommit rätt. Jag tvekade ytterligare när vi kom innanför dörren och såg att huset inte var the average villa utan ett värdshus/spa/hotell/vilket namn som helst som låter snobbigt och galet fullt med dyra saker. Bland annat skådades en vit yamaha-flygel (tur att den inte var svart, då hade jag nog släpat ut den och tagit hem den på pakethållaren), två fina rashundar, ett designerkök, en inomhuspool och bar bredvid och inbyggd flatscreen i väggen (i samma rum), en annan stor flatscreen, mängder av fina möbler och ja. Det blev nästan för mycket. Jag svepte några glas vin i ren förtvivlan och var sen så eländigt snurrig i huvudet att jag knappt lyckades vara trevlig och ännu mindre föra en vettig diskussion med nån. Men hundarna tyckte om mig i alla fall.
Hur som helst tog jag upp tentan med några stycken och gjorde mig nog ovän med ett par när jag sa att den var fånig. Vissa tyckte den var svår. Minuterna efter jag hade konstaterat dess fånighet märkte jag att läraren stod i andra hörnet av rummet! Och en kille kom fram till mig och frågade "Går du i klassen?". Anonymitet i all ära men ibland är det lite tråkigt att vara den som ingen känner igen. Jag konstaterade i alla fall att "Ja, och jag sitter alltid längst bak. Och du sitter alltid längst fram.". Jag fick ingen kontakt med honom heller.
Men bland högljudda stockholmare, självsäkra tysk-se-utare och john does så kunde man ändå urskilja ett par som verkligen var sköna. Och vad hade jag gjort utan goa Helena?
Men efter mycket om och men kom vi fram till ett hus med tända marscheller utanför. Nästintill panikslagna av att ha tappat känseln i fingrarna och lite varstans på kroppen plingade vi på utan att egentligen vara säkra på om vi ens var på rätt väg, men lyckligtvis hade vi kommit rätt. Jag tvekade ytterligare när vi kom innanför dörren och såg att huset inte var the average villa utan ett värdshus/spa/hotell/vilket namn som helst som låter snobbigt och galet fullt med dyra saker. Bland annat skådades en vit yamaha-flygel (tur att den inte var svart, då hade jag nog släpat ut den och tagit hem den på pakethållaren), två fina rashundar, ett designerkök, en inomhuspool och bar bredvid och inbyggd flatscreen i väggen (i samma rum), en annan stor flatscreen, mängder av fina möbler och ja. Det blev nästan för mycket. Jag svepte några glas vin i ren förtvivlan och var sen så eländigt snurrig i huvudet att jag knappt lyckades vara trevlig och ännu mindre föra en vettig diskussion med nån. Men hundarna tyckte om mig i alla fall.
Hur som helst tog jag upp tentan med några stycken och gjorde mig nog ovän med ett par när jag sa att den var fånig. Vissa tyckte den var svår. Minuterna efter jag hade konstaterat dess fånighet märkte jag att läraren stod i andra hörnet av rummet! Och en kille kom fram till mig och frågade "Går du i klassen?". Anonymitet i all ära men ibland är det lite tråkigt att vara den som ingen känner igen. Jag konstaterade i alla fall att "Ja, och jag sitter alltid längst bak. Och du sitter alltid längst fram.". Jag fick ingen kontakt med honom heller.
Men bland högljudda stockholmare, självsäkra tysk-se-utare och john does så kunde man ändå urskilja ett par som verkligen var sköna. Och vad hade jag gjort utan goa Helena?
Kommentarer:
Postat av: Terese
Haha.. vilken rolig historia. :) Fasen vad skumt att trilla rakt in i någon coctail-upper-class-tillvaro och särskilt när ni nu inte gått så länge i klassen att ni känner varandra så bra än. Tur att du hade Helena, hundarna och några andra roliga personer. Hoppas du är nöjd med kvällen i alla fall och gör något kul idag med. :)
Kram.
Trackback