Gabrielle

De fyra dagarnas ledighet gjorde nog sitt ändå, trots att det inte kändes ett dugg upphetsande att gå till jobbet i dag. Vaknade vid tio med enorm huvudvärk plus lite magont som grädde på moset. Men jag försökte mentalt ställa in mig på att jag faktiskt i och med i dag jobbar min femtonde dag i sommar vilket innebär att jag har gjort hälften av mina trettio. Och att jag inte borde gnälla så mycket utan bara göra en bra grej av det. Nu jobbar jag, sen får jag plugga igen, snart får jag pengar och jag är frisk och stark och borde bara vara mig själv och njuta av att träffa alla på jobbet.

Kvällspasset jag gick i dag var egentligen lika aktivt som vanligt men i dag slapp jag stressen, eftersom jag höll mig lugn och inte lät pulsen vandra iväg till sisådär 160 slag i minuten, till följd av nån envis tants tjatande, hon som svär åt en och aldrig blir nöjd hur jag än placerar kudden under hennes huvud. I dag lät jag bara allt flyta på. Det kändes som att jag knäckte vård-koden.

Och så satt jag och matade den där 93-årige tanten, som gav mig livsråd, då jag "ännu är så ung och vital". Hon varken ser eller hör bra men när hon sa det där vände hon sitt stela huvud åt mig och såg mig rakt i ögonen med sina grumliga: "Du skall inte låta de där misslyckandena komma åt dig". "Vilka misslyckanden menar du?" frågade jag. "Ja, men som exempel de här gamla tanterna som har långt hår! Uppsatt i knut! Dessa skådespelerskor.. Eller dagens musik, där alla bara skriker och när de dansar så sprattlar de bara lite på benen. Du tycker väl inte den musiken är bra?". Jag skrattade till. "Jag tror du och jag ser lite olika på musik, eftersom jag är lite yngre." sa jag och syftade på den 70-åriga åldersskillnaden.

Hon fortsatte tala som i budord. Och så sa hon "Du skall leva loppan" och jag började nästan gråta i all min emotionalitet. "Det ska du veta att jag gör" sa jag.

Åh, människor är så goa. Allihop. Till och med surgubben log åt mig.

Now it's good night. Bye bye.