Gabrielle

I dag är det onsdag, men egentligen spelar det ingen roll. Det enda jag binder till veckodagar numera är ett fåtal tv-program och chansen att få träffa folk som har ett schema att leva efter. Solen går upp och solen går ner och ibland blir man trött, oftast när solen går ner, och då får man sova. Sen går solen upp igen och klockan är mer än innan och man kan bli lite stressad över en uppsats som inte vill skriva sig själv, eller så kan man göra ingenting en hel dag och därefter konstatera att den här dagen också bara var en dag precis som alla andra och att jag önskar att jag kunde dölja det faktum med hjälp av förnekelsetekniker som att handla upp sina pengar eller gömma sig i tvn eller känna efter och känna att man nog inte är riktigt frisk, nä. Det skulle väl inte vara så svårt att sätta sig ner och bara skriva den där sabla uppsatsen, för jag har redan allt i huvudet, men det går inte. Fingrarna säger nej, kroppen säger nej, tiden säger bestämt nej. Skräddaren säger nej. Allting säger bara nej.

Så när klockan var elva och jag hade varit uppe i två timmar låg jag i soffan och undrade vad jag skulle göra. Städa? Julpynta? Diska? Nej. Jag önskar att jag vore tonåring så att jag åtminstone kunde skylla mitt ingentingande på att jag är trotsig eller på att jag har tonårsångest eller nåt, men det enda jag kan skylla på nu är att jag är en lat och negativ "ung vuxen" (som Vår Bostad kallar oss). Jag hade lust att skrika "Jag vill inte! Jag har ingen lust!" precis som ett barn men inte ens det gick, för mitt trots skulle väcka min pojkvän som sov eftersom han inte heller vet vad tid är.

Hursomhelst skulle jag iväg och träffa min handledare och fick därmed styla upp mig lite grann (jag borde nästan publicera en dagens outfit som alla populära bloggare gör) vilket var en fin kontrast till att gå runt i lägenheten i fleecebyxor och Eriks vintertröjor. Min handledare är en söt kvinna i 50-årsåldern vars hem säkert ser ut som min mammas, bokhyllor i stället för tavlor, i varenda rum, från golv till tak. Jag hade inte förberett nånting, sa helt enkelt att jag hade varit sjuk, men hon verkade ändå lyrisk. Inte lyrisk så att hon viftade med armarna men så lyrisk man kan bli i den åldern som välklädd universitetslärare (antar jag). Hon sa att hon inte känner mycket för många ämnen hon är handledare för men mitt var verkligen jätteintressant! När jag fått lite vatten på min kvarn fortsatte jag spinna på mina funderingar om hur jag tolkat Coetzees allusioner och jag namedroppade Wordsworth och antika myter och kände mig allmänt smart.

På tal om annat hade jag en fundering på att radera min blogg i dag. Har fått påpekat att en blogg bara är intressant om man skriver ofta och insåg därför att min blogg aldrig kommer bli intressant. Den finns nu men jag får se vad jag gör med det hela. Jag önskar att jag kunde skita i den och lägga skrivartid på sånt jag verkligen önskar att jag kunde förmå mig att skriva, men eftersom det inte går heller så låter jag dagarna förbli likadana. När kommer Messias?