Gabrielle

Sista veckan före lovet nu. Det borde man ju orka med, men jag orkar inte med någonting. Jag kommer hem med sprängande huvudvärk och känner mig som läraren från helvetet och till och med som en riktigt usel människa och orkar inte med nånting. Så är det, helt ärligt.

Jag har blivit så oerhört cynisk av den här terminen. Allt som tidigare hette inspiration och utveckling och ambition har nu blivit så-fan-heller. Jag höll på att bryta ihop totalt när samma klass kom i dag - igen, för typ femtiotusende veckan i sträck - och säger "vår religion är inställd, måste vi ha svenska i dag?". Jag säger emot och eleverna börjar grina illa och det är "aahhmen ååååh mitt tåg går ju om en kvart" och det är "men vafan det är ju sista veckan, det är ju ingen idé" och "vi kan ju ändå inte börja på nåt nytt nu, men kom igen... ååååhhh" (en hord av elever som gapar i mitt arbetsrum samtidigt). Och jag har bara lust att skrika "Har inte era föräldrar lärt er nånting om respekt? Har ni inte i era futtiga små liv börjat inse att man får anstränga sig någon gång och inte bara komma och tro att jag ska ändra om mitt liv efter vad ni vill och tycker?" Och jag har lust att säga "Jag sätter IG på er allihop om ni inte gör som jag säger och vill" och jag har lust att skrika ut så att det ekar i korridorerna att jag hatar det här, jag säger upp mig, jag lägger ner.

Men det gör jag förstås inte. Jag säger att valet är ert, ni får komma på en av mina lektioner den här veckan, den andra får ni ta ledigt. Och när de sedan kommer säger jag att det är respektlöst och nästa termin tänker jag inte ge dem ledigt alls, någon gång, vad det än gäller. När jag ställer följdfrågor till eleverna om vad sagan de läst handlar om, om varför Pelle (i Komfusenbo) gör som han gör, så säger en kille rakt ut "för att han är en jävla bög". Och de andra eleverna skrattar. De tycker att det är roligt. Jag sitter och tittar på dem ett tag och sen frågar jag vad som är roligt med det. Ingen kan ge mig ett svar men alla tycker tydligen det är roligt.

Det är inte egentligen eleverna i sig jag är ledsen över - de är tonåringar, de är fulla av konstiga hormoner och har finniga ansikten och är osäkra och ska finna sig själva - men jag är sur på att det ser ut så här. Varför ska jag ta det här? Varför måste jag uppfostra en 17-åring i att man inte skämtar bort en svensklektion eller i att man inte säger "bög" på ett nedvärderande sätt? Jag kan aldrig minnas att någon behövt lära mig en sån sak; jag tycker det är så självklart.

Min ögonöppnare fick jag i förra veckan när jag spelade upp Timbuktus "Pendelparanoia" för samma klass. Jag har jobbat med den (enligt mig klockrena) låttexten i flera klasser innan, senast i en samhällsklass. Där diskuterade vi förvisso innehållet men då eleverna förstod kontentan rätt snabbt gick vi in på uppbyggnad, lyriska grepp och detaljer i texten. I den här klassen förstod de inte vad låten gick ut på, så jag försökte hjälpa till att nysta ut trasslet, nämligen att temat är fördomar och att det berättas ur två skilda perspektiv: Först en svensk som tittar på en invandrare med ord som "det är krig i hans land och han var förföljd, så därför kom han hit och blev samhällets böld.", "han är kriminell och kör taxi varje veckoslut", "han knarkar säkert och slår sina barn, tvingar sin fru att ha slöja, så gör dom i islam", sedan en invandrare som tittar på en svensk och tror att denne kör Saab, spelar golf och är rasist.

Problemet var att ingen såg att det handlade om fördomar. De sa att den första versen beskriver en invandrare, som slår sina barn och tvingar sin fru att ha slöja. "Är det så då? Gör muslimer det?" frågade jag med ett snett leende. Och då svarar klassen enhälligt "Ja.". Jag blev helt ställd. "Menar ni att alla muslimer gör det?" säger jag. "Ja, så är det ju" säger klassens tuffing. Jag kunde inte svälja det där riktigt och visste inte hur jag skulle knyta ihop säcken. Plötsligt förstod jag till hundra procent varför Timbuktu har skrivit låten.

På eftermiddagen i dag var jag på en arbetsintervju, med alla dessa tankar snurrande i skallen, och får frågan "Vad tycker du om läroplanen?". Jag var förvisso alldeles för mosig i huvudet för att kunna besvara den frågan, men efter ett tags ordfumlande börjar vi diskutera värdegrund och jag nämner exemplet med låttexten. Jag säger även att jag kan tycka att läroplanen är något abstrakt i sitt uttryck och att man måste föra samtal kring den för att konkretisera den. Och det är ju just det det handlar om: jag kan inte ställa mig framför klassen och säga att "var och en som verkar inom skolan ska främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö". Jag kan diskutera texter med dem men kan jag övertyga dem?

Jag vet inte. Och det är det som gör mig så cynisk. Det är det som gör att jag plötsligt kommer på mig själv att tycka att alla omkring mig är idioter, att kollegorna som diskuterar sina nya kökshyllor är dumma i huvudet för att det är en så jävla onödig sak att tänka på, att det bara är tomma ord alltihop. Kanske är jag bara avundsjuk, för att jag också vill kunna diskutera kökshyllor och tycka att det känns som en givande sak att diskutera. Men kökshyllor ligger liksom rätt långt ner på min prioritetslista, långt efter kärlek, glädje, förståelse och att bara orka ta sig upp varenda morgon och klä sig så att man inte fryser ihjäl i det här kalla islandet.

Trött och utarbetad frågar jag mig själv "Ska jag orka med det här längre?". Ja, nickar jag efter ett tag, det ska jag. Jag älskar det här yrket och att det just handlar om annat än kökshyllor. Men.. är jag trött? Vill jag ha lov? Är det mitt utmattade huvud som talar? Jo, så är det.. Sista veckan före lovet.