Docendo discimus
Sommar har blivit höst - lata dagar i sängen har blivit mindre lata dagar bland eleverna. Det är första gången jag själv får sätta igång undervisning i Latin A (och B, och senare C! wiih!), i våras fick jag ju "bara" avsluta redan påbörjade kurser. Utmaningen är därför något större, eftersom jag måste sålla i allt som kan tillhöra en introduktion av ett nytt ämne. Jag vill ju möta de förväntningar som finns bland vissa elever, men även väcka lust bland de elever som inte har några direkta förväntningar.
Det gäller att inte vara för ivrig. Man kan inte hinna med allt på den första lektionen. Jag valde att försöka ta utgångspunkt i elevernas förkunskaper och diskutera vad de vill dra för nytta av studera det. Jag nämnde att kursen är väldigt varierande och har en otrolig ämnesbredd, och vi kom in på släktskapet mellan olika indoeuropeiska språk vilket alltid leder till intressanta personliga reflektioner då vissa elever är tvåspråkiga och då alla studerar åtminstone fyra språk för tillfället. Därefter gick jag direkt över till själva språket latin, eftersom jag är övertygad om att det är bra rent pedagogiskt att direkt dyka ner i ämnets kärna. T.ex. har vi översatt text och kända citat och övat oss i att hälsa på latin. I en grupp möttes jag av en elevs besvikelse över att vi inte ska lära oss att tala latin - "Jag kan inte släppa det", förklarade hon - och jag försökte ömsom förklara att vi visst kan beröra talat latin och öva oss så smått i det, ömsom snällt ifrågasätta varför hon så gärna ville kunna det. Nyttan alltså. Nyttan.
I går började jag introducera kasussystemet i samma grupp, men gjorde det i en minivariant. Jag spaltade alltså inte upp alla mönster som finns direkt utan gav en översiktlig bild med ett fåtal exempel. Eleverna fattade, det märkte jag, men jag led lite med dem när de satt med övningsuppgifterna och jag frågade om de hängde med, "Jo, jag förstår, men det tar tid..." sa en tyst tjej i gruppen. Oh, get used to it, girl, ville jag säga.
Fördelen med latinet i gymnasieundervisningen är att man alltid kan lägga grammatiken lite åt sidan när det blir för tungt och fortsätta med någon skojig myt, ge inspirerande boktips, diskutera antik kultur eller se likheter med andra språk. Om inte det ena funkar just för dagen så funkar säkert det andra. Den främsta fördelen är ändå att intresset alltid finns där och det ska nog alla latinister vara glada för. Vi får alltid försvara vårt ämne för att det inte är användbart eller nyttigt nog, men likväl är människor nästan alltid intresserade. Vad beror det på? Är det samma mystik som får folk att vilja tatuera in fraser på latin utan att aldrig ens ha tagit ett ord på latin i mun? Är det okunskap om ämnet som får dem att vilja veta mer? Eller så är det bara ett bevis på att ämnet spelar roll på riktigt.
Hursomhaver - jag har kommit igång, mina elever har kommit igång och i en värld som kantas av många tråkigheter så är detta min stora lycka.
Det gäller att inte vara för ivrig. Man kan inte hinna med allt på den första lektionen. Jag valde att försöka ta utgångspunkt i elevernas förkunskaper och diskutera vad de vill dra för nytta av studera det. Jag nämnde att kursen är väldigt varierande och har en otrolig ämnesbredd, och vi kom in på släktskapet mellan olika indoeuropeiska språk vilket alltid leder till intressanta personliga reflektioner då vissa elever är tvåspråkiga och då alla studerar åtminstone fyra språk för tillfället. Därefter gick jag direkt över till själva språket latin, eftersom jag är övertygad om att det är bra rent pedagogiskt att direkt dyka ner i ämnets kärna. T.ex. har vi översatt text och kända citat och övat oss i att hälsa på latin. I en grupp möttes jag av en elevs besvikelse över att vi inte ska lära oss att tala latin - "Jag kan inte släppa det", förklarade hon - och jag försökte ömsom förklara att vi visst kan beröra talat latin och öva oss så smått i det, ömsom snällt ifrågasätta varför hon så gärna ville kunna det. Nyttan alltså. Nyttan.
I går började jag introducera kasussystemet i samma grupp, men gjorde det i en minivariant. Jag spaltade alltså inte upp alla mönster som finns direkt utan gav en översiktlig bild med ett fåtal exempel. Eleverna fattade, det märkte jag, men jag led lite med dem när de satt med övningsuppgifterna och jag frågade om de hängde med, "Jo, jag förstår, men det tar tid..." sa en tyst tjej i gruppen. Oh, get used to it, girl, ville jag säga.
Fördelen med latinet i gymnasieundervisningen är att man alltid kan lägga grammatiken lite åt sidan när det blir för tungt och fortsätta med någon skojig myt, ge inspirerande boktips, diskutera antik kultur eller se likheter med andra språk. Om inte det ena funkar just för dagen så funkar säkert det andra. Den främsta fördelen är ändå att intresset alltid finns där och det ska nog alla latinister vara glada för. Vi får alltid försvara vårt ämne för att det inte är användbart eller nyttigt nog, men likväl är människor nästan alltid intresserade. Vad beror det på? Är det samma mystik som får folk att vilja tatuera in fraser på latin utan att aldrig ens ha tagit ett ord på latin i mun? Är det okunskap om ämnet som får dem att vilja veta mer? Eller så är det bara ett bevis på att ämnet spelar roll på riktigt.
Hursomhaver - jag har kommit igång, mina elever har kommit igång och i en värld som kantas av många tråkigheter så är detta min stora lycka.
Kommentarer:
Trackback