Stafvning
Stavning har alltid varit mitt ess i ärmen, min absolut starkaste punkt på språkområdet. Det är inte så konstigt. Jag är sjukligt besatt av ord och av hur de ser ut. Det är absolut inget att vara stolt över. Man borde vara besatt av hur ord låter eller hur de skapar en helhet - text - som kan påverka någon vid läsandet. Men jag får alltid tampas med min ordbesatthet som alltså tar mig ner på rena bokstavsnivån. Mina elever lär vara sååå trötta på det.
Mitt tidigaste stavningsminne var diktamen i skolan. Jag gjorde aldrig fel. Förutom en gång. Det var ordet "noggrant" (som jag fortfarande kan ha problem med) där g:na blev ett för litet vill jag minnas. Mamma har en liknande historia där hon förbannade sig själv hela vägen hem från skolan för att hon hade lyckats stava ett ord fel. Jag kan ibland i princip ögna mig igenom en text och om något är felstavat så lyser det som att det är rödmarkerat. Kanske borde jag testa på en karriär som korrekturläsare i stället för lärare?
Men nu har något hänt som får mig litet ur spel. När jag står framme vid tavlan är mitt stavningssinne totalt utraderat. Jag vet inte varför, kanske för att allt måste gå så snabbt och att jag fokuserar mer på alla små söta elever som jag har framför mig, för när jag skriver på tavlan så kan alla möjliga stavningar av ord förekomma. Senast var det engelska "fabulous" som jag hade problem med och stod och velade med framför hela elevskaran. (Varför skrev jag det då? Jo, det är ju ett lånord från latinets "fabula" så klart..) Slarvfel är lika vanligt (men det gör jag överallt, inte minst här på bloggen) och det senaste exemplet var när jag skrev "dödöde" i stället för "dödade", men det kunde jag lätt skämta bort med att det är ett nyord. Och visst fanns det många romare som hade ett dödöde. Alla faktiskt.
Mitt tidigaste stavningsminne var diktamen i skolan. Jag gjorde aldrig fel. Förutom en gång. Det var ordet "noggrant" (som jag fortfarande kan ha problem med) där g:na blev ett för litet vill jag minnas. Mamma har en liknande historia där hon förbannade sig själv hela vägen hem från skolan för att hon hade lyckats stava ett ord fel. Jag kan ibland i princip ögna mig igenom en text och om något är felstavat så lyser det som att det är rödmarkerat. Kanske borde jag testa på en karriär som korrekturläsare i stället för lärare?
Men nu har något hänt som får mig litet ur spel. När jag står framme vid tavlan är mitt stavningssinne totalt utraderat. Jag vet inte varför, kanske för att allt måste gå så snabbt och att jag fokuserar mer på alla små söta elever som jag har framför mig, för när jag skriver på tavlan så kan alla möjliga stavningar av ord förekomma. Senast var det engelska "fabulous" som jag hade problem med och stod och velade med framför hela elevskaran. (Varför skrev jag det då? Jo, det är ju ett lånord från latinets "fabula" så klart..) Slarvfel är lika vanligt (men det gör jag överallt, inte minst här på bloggen) och det senaste exemplet var när jag skrev "dödöde" i stället för "dödade", men det kunde jag lätt skämta bort med att det är ett nyord. Och visst fanns det många romare som hade ett dödöde. Alla faktiskt.
Kommentarer:
Trackback