Gabrielle

I dag fyller Michael Jackson 50 år (han är min ålder gånger två!). Michael var min största idol när jag gick på låg- och mellanstadiet. Jag var inte med i Thriller-vevan men hade fått Bad på kassett. När Dangerous kom stannade den permanent i min freestyle. Det var min första kontakt med ett annat språk och jag minns att jag skrev ner texten till "Liberian girl" utan ha den minsta aning om ordens betydelse eller stavning. När storebror fick se texten hånskrattade han, det minns jag med.

En klasskompis och jag brukade fula oss till MJ-låtar vilket till slut resulterade i ett mimframträdande av "Bad" på roliga timmen i skolan. Min bästa kompis tyckte Michael Jackson var jättesnygg. Det tänkte inte jag så mycket på, men likväl fick enorma planscher av honom pryda mitt flickrum.

Det var länge sedan nu. I dag skulle ingen få för sig att kalla Michael snygg. Men det är accepterat att kalla honom geni, och vi alla vet att det inte är ett långt steg från genialitet till galenskap. Jag ska i alla fall beskylla honom för att jag trots musikaliska utsvävningar alltid återvänder till rhythm and blues, motown, hiphop,soul-facken. Jag försökte bli popflicka på gymnasiet, men det gick inte. Jag saknade stompet, takterna, svängarna för mycket. Och så lär det förbli.

Och för att fira lite så ska jag nu bryta tystnaden i den ensliga lägenheten med lite fulsång som bör likna "Man in the mirror". Kom igen: Gonna make a change, for once in myyy liiiife....