Gabrielle

Ända sedan jag för första gången läste om den otrygge Anders i Gäst hos verkligheten och de enkla men ändå svåra raderna i "Ångest" har jag drömt om att få undervisa om Pär Lagerkvist. Nu har den drömmen uppfyllts. Eftersom jag skulle hålla i avsnittet "Bibeln" i Svenska B så tyckte jag och min handledare att Barabbas var en passande roman att läsa vid sidan om studier om evangelister och Jesu liknelser.

Därför har jag fått plocka fram Barabbas ur bokhyllan där den stått och samlat damm sedan jag läste den i 15-årsåldern. Redan då tyckte jag om boken men jag minns att jag inte kunde sätta fingret på varför. Det var något i hans språk som jag tyckte om. Det avskalade, direkta, till synes lätta uttrycket, som trots sin enkelhet uttrycker något allmänmänskligt och evigt. Den där egenskapen som Lagerkvist hade att bara med några få ord kunna innefatta en hel människas tankevärld eller hela universums tillkomst och utveckling. (Det där är för övrigt något som latinet kräver av en, att kunna uttrycka allt med bara några få ord, och var nog en av de största anledningarna till att jag fastnade så totalt för det där "utdöda" språket som så få förstår tjusningen med.)

Dessutom tyckte jag som tonåring om den smarta idén att skriva en hel livsskildring om den person som frigavs från att korsfästas och som såg "Guds son" dö medan han själv fick leva vidare. Och att boken kryllar av intressanta, lite småäckliga filurer - som en enögd gubbe och en harmynt kvinna som sluddrar och sprider obehag hos sin omgivning - gjorde knappast saken värre.

När jag började läsa boken nu var jag orolig att jag skulle bli besviken och att min bild av Lagerkvist som upphöjd på den högsta av piedestaler skulle försvinna. Tack och lov blev det precis tvärtom. Nu ser jag att Lagerkvist, förutom att han språkligt sätter huvudet på spiken på sida efter sida, fyller sina verk med symboler. Det mest fantastiska är att alla symboler hänger ihop och skapar ett djup som skär direkt genom huden och rakt in i hjärtat.

Har ägnat dagen åt att läsa ut boken och därefter skriva ett läsprov på den, och började nästan lipa på bussen hem för att jag var så full av den. Det bara svindlade i tanken på hur många människor som skulle känna igen sig i Barabbas tvivel, i hur han börjar söka sin tro först när han ser mörkret, i den ensamhet han på något sätt eftersträvar men ändå inte vill nå, i hur han jämt är bunden i kedjor till antingen stat eller kyrka men ändå förblir evigt ensam, även den dag han spikas upp på ett kors själv och ropar sin bön ut i mörkret.

Om mina elever gillar boken en tiondel så mycket som jag så räcker det gott. Jag har åtminstone lärt dem ett författarnamn (ingen i klassen kände till Lagerkvist förut) som de förhoppningsvis inte glömmer i första taget.

Käre Pär, varför dog du innan jag ens var påtänkt? Jag önskar jag kunde ringa eller maila dig och berätta om det här och så kunde vi prata Växjö-minnen ihop. Jag kunde berätta om farmors begravning och hur surrealistiskt det var när solen bröt igenom molntäcket i samma stund som prästen läste "Det är vackrast när det skymmer". Och jag kunde berätta att jag inte vill dö men att allt jag vet om livet efter detta är att just den dikten ska läsas innan jag läggs i jorden eller bränns upp eller vad som nu kan tänkas hända.

Snälla ni som inte läst Barabbas eller något annat av Lagerkvist, gör det. Nu.