En styck jobbig dag

Usch, säger jag bara.

Usch, för det dåliga samvetet som ringer i öronen så fort jag känner att jag inte kan ge av mig själv till 100 % till hela världens befolkning. Morgonen inleddes med att Erik bad mig skjutsa honom till stationen eftersom det ösregnade och jag sa nej för jag visste att jag inte skulle hinna. I så fall hade jag blivit försenad till praktikskolan och inte hunnit äta frukost så det var omöjligt, orimligt. Det var ju inte mitt fel egentligen, men ändå så finns det där, det lilla samvetet. Klibbar fast sig på kroppen och vägrar släppa. Terese ringde på lunchen och jag hade lovat luncha men nu hade jag planerat fel och det gick bara inte. Det kunde ju inte jag hjälpa. Vi var ju faktiskt två om saken, vi kunde ha planerat bättre båda två. Men så kändes det inte. I dag var en sån dag när allt bara kändes som att det var mitt fel.

Även regnet var mitt fel. Det måste varit min dåliga karma som gjorde att ösregnet piskade ner mot rutan i morse. Helt klart mitt fel att jag inte bytt skor på två år så att det blivit hål i dem och strumporna blev genomsura bara på den lilla biten till busshållplatsen. Resten av dagen konstant huttrande av kyla trots att regnet upphörde och solen började skina. I mig var det då inget solsken.

Usch, för alla lärare på praktikskolan som typ har koll på allt medan jag trots all ansträngning inte får ihop mer än ett trasselsudd i min virriga hjärna. Skämdes för att säga "Jag ska tänka på det" till alla som bad mig om något, inget kunde jag lösa så där pam-poff som jag kan ibland. Allt bara kändes meningslöst dessutom, ett typiskt pms-symptom hos mig. Jag förstod inte hur min handledare kunde vara så upprörd över att några elever hade betett sig illa på ett studiebesök. Vadå, tänkte jag, orka bry sig.

Och så fick jag höra om en lärare som inte kunde hantera stressen och knaprade antidepressiva och jag bara neeej jag klarar inte av att personer mår dåligt. Alla verkar må ju piss nu för tiden. Nån elev hade blivit inlagd på psykiatrisk klinik, en annan hade fått en panikattack och hamnat på akuten. Och så alla andra i min närhet som inte heller är på topp. Jag brukar kunna hantera det men i dag kändes det bara för mycket. Var är alla hippiemänniskor som säger att livet är vackert och underbart? Jag brukade omringas av dem förr men nu verkar folk bara kolla ner i myllan och aldrig mot himlen.

Och så kom jag då hem till slut, sent på eftermiddagen, och fann en liten present i brevlådan i form av bilförsäkringspappren. Skitkul. Samtidigt messade Helena och frågade om jag ville komma på tyskmöte och Erik ringde och frågade hur det var. "Bra" muttrade jag. Ringde försäkringsbolaget och höll tummarna för att få prata med en kvinna, vilket jag fick (hatar stressiga snobbiga försäkringsgubbar) och fick för första gången i dag någons medlidande, då hon "awwade" mig när jag beskrev hur lite jag förstår. Dessutom gick det att sänka kostnaderna. TACK.

Föll ihop i gråt utan att veta varför. Sen slog jag till mig själv på kinden och sa att jag får skärpa mig.

Lika bra att allt kommer på en och samma dag. Då kan jag låta det vara överstökat så att i morgon bli bättre. Eller så blir det sämre. Men då får det väl bli det då!

Kommentarer:
Postat av: Terese

Shit, vi verkar ha varit på ungefär samma humör idag. Fast jag slapp tillbringa dagen på en arbetsplats med en massa folk runt omkring som är så perfekta när jag är så usel och allt annat. Jag skickar en stooooor kram till Gabbi! Vi får äta någon annan gång, jag förstår att det är mycket särskilt första praktikdagen. Kraaaaaam!


Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits