Vem är mest förvirrad?
Hej världen! Jag har börjat lägga märke till dig igen. Ser att träden har fått knoppar. Upptäcker att solen skiner genom att få huvudvärk av att kisa för länge. Hittar krokus och snödroppar bland skräp och väta i rabatterna.
Det börjar bli dags att knyta ihop säcken för vårens första praktikperiod, då jag är inne på min tredje och sista vecka. Precis som vanligt har mitt huvud känts som en enorm piñata, smäckfylld med intryck och tankar. Med väldiga krafter har jag bankat på huvudet, försökt få det att spricka, så att allt innehåll kan strömma ut, singla runt i klassrummet och landa snyggt i elevernas små huvuden.
Innan jag började på lärarutbildningen trodde jag, aningen naivt, att den mesta tiden skulle gå åt till att förbereda och läsa in sig på material. Det är väl det man brukar tro när man är van vid att sitta på andra sidan katedern. Jag hade inte heller någon tanke på att det finns så mycket olika saker att ta hänsyn till. Exempelvis att följa kursplanen, att anpassa sig till den lilla tid man har, att utgå från eleverna och inse deras olikheter och intressen, att variera sig i sin undervisning så att engagemanget inte svalnar.
Alla dessa ting kastades över mig när jag började läsa pedagogiken. Lärarna förespråkar inte precis att gå på känsla och att vara sig själv. I oändliga diskussioner kommer man fram till vad som är rätt och vad som är fel pedagogik. Men man säger inte rakt ut att en viss pedagogik är fel, utan det får man liksom förstå själv. Begreppet "katederundervisning" tas upp ibland och oftast i negativ bemärkelse. Eleverna ska ju "skapa sin kunskap själva" som det så fint heter. Så katederundervisning är alltså fel? Nej, ibland kan det vara rätt. Det beror på. Det är många "i fall att" och om och men och ja men nej. Det jag brukar komma fram till är att jag är förvirrad och att det är bra att vara medmänsklig.
Någonstans mellan gränsstationerna Rätt och Fel står jag och filosoferar. "Hur fungerar den här uppgiften? Funkar den för alla? Hinner vi med den? Är min pedagogiska approach god? Utgår jag från eleverna? Hur uppfattar de uppgiften? Bör jag göra om den? I så fall hur? Är den verkligen relevant?" I slutändan finns det alltid något jag är missnöjd med, hur klockren uppgiften än kan verka.
Första veckan under praktikperioden var en riktig pina när det gäller alla de här tankarna. Jag ifrågasatte mig så långt in i fundamentet att jag till slut undrade om jag verkligen valt rätt utbildning. För första gången i mitt liv! (Jag som har tänkt på att bli lärare i mer än ett decennium...) Jag stod och vacklade mellan en sund självanalys och elak självkritik.
Allt det här finns i huvudet när jag kommer in i klassrummet. Plötsligt möter man människor som inte har en aning om begreppen färdighets- kontra erfarenhetspedagogisk teori och säkert inte lägger märke till mina bekymmer om att utforma uppgifter som följer läroplanen eller en sak som att fördela frågorna rättvist mellan tjejer och killar. Ibland fastnar jag i en självanalys under lektionens gång och det blir väldigt rörigt i skallen. Då känns plötsligt en enkel sammanfattning av Gutenbergs betydelse i världen som de krångligaste latinska kasusböjningar. Och ibland kan man undra vem som är mest förvirrad egentligen. Jag eller eleverna?
När min handledare frågade efter första lektionstillfället hur det kändes pustade jag bara och sa "Jag känner mig så himla rörig!". Det roliga var att min handledare inte fattade alls vad jag snackade om. "Va? Du verkade ju jättelugn!" Hon tyckte att jag hade varit metodisk, nått fram bra och haft bra svar på elevernas frågor. Dessutom märkte jag på elevernas provresultat att många saker faktiskt hade fastnat. Likväl var jag inte nöjd med min undervisning.
Men på bussen hem i dag dök det där citatet upp i huvudet igen, det som gav mig insikter nån sommar i början av det här århundradet:
"The moment you are content is the moment things seize to become better."
Missnöje är ju en del av utvecklingen. Och helt ärligt så tror jag att jag kan finna mig i att gå med missnöjet i bakfickan under några år till, såvida det innebär att jag blir en riktigt bra lärare.
För när en elev kommer fram till mig med ett leende på läpparna, glad över sitt välförtjänta VG, och säger att den där språkhistorian faktiskt var rolig, när man får en sån där ursmart fråga på lektionen som visar att folk lyssnar eller när en elev "tackar för lektionen" då är det värt varenda orosfylld sekund av dagar och nätter.
Det börjar bli dags att knyta ihop säcken för vårens första praktikperiod, då jag är inne på min tredje och sista vecka. Precis som vanligt har mitt huvud känts som en enorm piñata, smäckfylld med intryck och tankar. Med väldiga krafter har jag bankat på huvudet, försökt få det att spricka, så att allt innehåll kan strömma ut, singla runt i klassrummet och landa snyggt i elevernas små huvuden.
Innan jag började på lärarutbildningen trodde jag, aningen naivt, att den mesta tiden skulle gå åt till att förbereda och läsa in sig på material. Det är väl det man brukar tro när man är van vid att sitta på andra sidan katedern. Jag hade inte heller någon tanke på att det finns så mycket olika saker att ta hänsyn till. Exempelvis att följa kursplanen, att anpassa sig till den lilla tid man har, att utgå från eleverna och inse deras olikheter och intressen, att variera sig i sin undervisning så att engagemanget inte svalnar.
Alla dessa ting kastades över mig när jag började läsa pedagogiken. Lärarna förespråkar inte precis att gå på känsla och att vara sig själv. I oändliga diskussioner kommer man fram till vad som är rätt och vad som är fel pedagogik. Men man säger inte rakt ut att en viss pedagogik är fel, utan det får man liksom förstå själv. Begreppet "katederundervisning" tas upp ibland och oftast i negativ bemärkelse. Eleverna ska ju "skapa sin kunskap själva" som det så fint heter. Så katederundervisning är alltså fel? Nej, ibland kan det vara rätt. Det beror på. Det är många "i fall att" och om och men och ja men nej. Det jag brukar komma fram till är att jag är förvirrad och att det är bra att vara medmänsklig.
Någonstans mellan gränsstationerna Rätt och Fel står jag och filosoferar. "Hur fungerar den här uppgiften? Funkar den för alla? Hinner vi med den? Är min pedagogiska approach god? Utgår jag från eleverna? Hur uppfattar de uppgiften? Bör jag göra om den? I så fall hur? Är den verkligen relevant?" I slutändan finns det alltid något jag är missnöjd med, hur klockren uppgiften än kan verka.
Första veckan under praktikperioden var en riktig pina när det gäller alla de här tankarna. Jag ifrågasatte mig så långt in i fundamentet att jag till slut undrade om jag verkligen valt rätt utbildning. För första gången i mitt liv! (Jag som har tänkt på att bli lärare i mer än ett decennium...) Jag stod och vacklade mellan en sund självanalys och elak självkritik.
Allt det här finns i huvudet när jag kommer in i klassrummet. Plötsligt möter man människor som inte har en aning om begreppen färdighets- kontra erfarenhetspedagogisk teori och säkert inte lägger märke till mina bekymmer om att utforma uppgifter som följer läroplanen eller en sak som att fördela frågorna rättvist mellan tjejer och killar. Ibland fastnar jag i en självanalys under lektionens gång och det blir väldigt rörigt i skallen. Då känns plötsligt en enkel sammanfattning av Gutenbergs betydelse i världen som de krångligaste latinska kasusböjningar. Och ibland kan man undra vem som är mest förvirrad egentligen. Jag eller eleverna?
När min handledare frågade efter första lektionstillfället hur det kändes pustade jag bara och sa "Jag känner mig så himla rörig!". Det roliga var att min handledare inte fattade alls vad jag snackade om. "Va? Du verkade ju jättelugn!" Hon tyckte att jag hade varit metodisk, nått fram bra och haft bra svar på elevernas frågor. Dessutom märkte jag på elevernas provresultat att många saker faktiskt hade fastnat. Likväl var jag inte nöjd med min undervisning.
Men på bussen hem i dag dök det där citatet upp i huvudet igen, det som gav mig insikter nån sommar i början av det här århundradet:
"The moment you are content is the moment things seize to become better."
Missnöje är ju en del av utvecklingen. Och helt ärligt så tror jag att jag kan finna mig i att gå med missnöjet i bakfickan under några år till, såvida det innebär att jag blir en riktigt bra lärare.
För när en elev kommer fram till mig med ett leende på läpparna, glad över sitt välförtjänta VG, och säger att den där språkhistorian faktiskt var rolig, när man får en sån där ursmart fråga på lektionen som visar att folk lyssnar eller när en elev "tackar för lektionen" då är det värt varenda orosfylld sekund av dagar och nätter.
Kommentarer:
Postat av: Terese
Oj vad jag känner igen mig i det där. Särskilt det du nämnde mot slutet om när handledaren frågade dig hur det kändes efter lektionen. Jag brukade märka att de lektioner där jag kände mig allra mest virrig var de där jag fick mest beröm efteråt. Förmodligen för att de lektionerna nog var de jag ägnat mest förberedelsetid och funderingar kring innan och där jag kände mig missnöjd för att lektionen inte blev som jag först tänkt, men senare visade sig bli mycket bättre än jag trott. Det kluriga är ju att man inte kan veta vad som egentligen gått fram. Eleverna kan se fullständigt ointresserade och okoncentrerade ut på lektionen, men sen när de skriver prov på det efteråt visar det sig att det faktiskt fastnat en hel del. Det gör mig så osäker. Det är mycket att tänka på och samtidigt ska man väl inte tänka för mycket heller utan låta det bli lite som det blir också. Knepig balansgång.
Trackback