Gabrielle

Det skulle bli ett inlägg om min bästa midsommar någonsin; om vilt blomster vid vägkanterna, leenden från öra till öra, stjärnhimlen, solstrålar genom bokbladen, bristen på sömn. Men när sommarvädret byttes ut mot regn och upplevelserna blott är fotografier så vaknade jag upp och insåg att jag lagt på mig ett par trivselkilon för mycket och att arbetet låg alldeles runt hörnet.

I dag är alltså sista dagen i sommar jag har att njuta av ledighet, då jag inte ingår i ett schema. Jag intalar mig själv att det inte på något sätt är något att sura över, men nervositeten finns likväl där. Jag vet att man inte kan göra allt perfekt i början och att jag kommer lära mig efterhand, så vad är jag egentligen nervös över? För att inte orka, antar jag. För att känna att "jag vill inte, jag ger upp", att bete mig illa och att känna mig dum. Att ha känslan av att vilja låsa in sig nånstans och inte komma ut. Att börja tänka i mina typiska sommarlovsbanor, d.v.s. "jag vill bara härifrån, jag vill inte finnas i den här kontexten, jag orkar inte vara trevlig, jag vill vara med Erik och han är inte här".

Förutsättningarna är ändå goda. Jag har nära till arbetsplatsen, medarbetarna verkar snälla/duktiga/förstående, stämningen är mindre negativ än på det förra hemmet jag var på, jag har mer erfarenhet än då.

Men ändå känner jag mig som en trotsig barnunge som inte vill städa sitt rum. Eller som en mobbad grundskoleelev som har ångest för att gå till skolan. Och då är den enda lösningen att kasta sig in på den raka motorvägen och inse att det inte finns några återvändsgränder.