Gabrielle

I början av sommaren var jag, enligt säkra källor, en ovanligt stabil och lycklig människa, tillfreds med det mesta, med en fungerande relation utan smågräl och med massor av ork till att umgås och vara trevlig och att festa till solen gick upp. Men numera har jag återgått till mitt vanliga uppochner-humör, till grälen som inte handlar om nånting ("du ser inte mig", "du är egoistisk", "varför är du så sur och tråkig" osv), till gråtattackerna som kan komma såväl vid misslyckande som vid ren känslomässighet (tänk Oprah eller Extreme home makeover, ja jag skäms), till orkeslösheten som bara får mig att vilja vara hemma fastlimmad i skinnsoffan. Och min forna öppenhet har drastiskt gått över till att jag  sluter mig och visar upp en fasad. Jag har problem med att fatta beslut, för att uttrycka mina känslor. Jag är torr och fnasig i huden i stället för sommarlen. Jag är helt enkelt oberäknelig och misslyckad, men egentligen har jag inte mig själv att skylla, även om jag givetvis får stå för att det är den kvinna jag förvandlats till. Och jag frågar mig om och om igen om det var värt att börja med pillrena igen?

Och i hela min kropp och själ skallar ett unisont nej.

Snart tar jag beslutet men än så länge ber jag Erik och vänner om förlåtelse. Och mellan varven, då jag kan hejda mig i mina hatattacker mot yttervärlden och mig själv, så ber jag även mig själv om förlåtelse. Sorry Gab.